Arne Tiselius’ speech at the Nobel Banquet in Stockholm, December 10, 1948 (in Swedish)

Eders Kungliga Högheter, mina Damer och Herrar.

Vid denna årligen återkommande fest, då vi hylla Alfred Nobels minne och då årets pristagare få tillfälle att möta eliten av den svenska kulturens representanter, bruka vi ha glädjen att få höra våra långväga utländska gäster hylla vårt land och de prisutdelande institutionerna för det sätt, varpå Nobels intentioner fullföljas av det folk och de män, som ha ansvaret därför. Jag kommer nu inte längre bort ifrån än från Uppsala, men jag vill gärna ansluta mig till dessa hyllningar i den vackra form de ha fått även i år. Som svensk och som ledamot av en av dessa institutioner bör jag kanske nöja mig härmed – en utlännings omdöme är väl härvidlag mera förtjänt att uppmärksammas. Mot bakgrunden av vad som nu sker på en del håll ute i världen må det ändock vara mig tillåtet att få säga, att jag är lycklig och stolt att vara medborgare i ett land, där forskningen är fri och höjd över politiska motsättningar, där förståelsen för forskningens behov är stor, och där det effektiva stöd, som av statsmakterna lämnas åt vetenskapen, gives i fullt förtroende. I detta land sätter man inga villkor, som skulle kunna inkräkta på forskarnas frihet att söka sanningen på den väg de finna lämpligast eller på deras möjligheter att ge offentlighet åt sina resultat.

Alfred Nobel var en stor idealist med utpräglat internationell läggning. Han ville med sin stiftelse på bästa sätt främja sådana insatser, som han ansåg borde vara mänskligheten till största möjliga gagn. Att han valde att instifta pris, visar, att han trodde på den individuella topp-prestationen på olika områden av mänsklig kultur såsom ett väsentligt led i framåtskridandet. Vid denna fest, som är ägnad Alfred Nobels minne och som utgör den lysande omramningen till utdelningen av de pris, som bära hans namn, ligger det därför nära tillhands att ställa den frågan: I vilken utsträckning kan man anse, att framåtskridandet inom skönlitteratur och vetenskap varit knutet till de ledande diktarnes och forskarnes insatser? Att så i hög grad är fallet torde vara uppenbart för alla, men det föreligger nog en väsensskillnad mellan dessa former för andligt nyskapande, som gör att man icke helt kan betrakta dem ur samma synvinkel. Diktaren, liksom den skapande konstnären, ger i sitt verk uttryck för sin personlighet i långt högre grad än vad forskaren kan göra. Diktarens verk bär hans individuella signum, det kan ej ersättas med något annat liknande och han är därför som individ betraktad omistlig i kulturens utveckling. Vetenskapsmannen söker efter den objektiva sanningen, som måste vara oberoende av de personer, som bidraga till att finna den. Om de vetenskapliga upptäckterna kan med visshet sägas, att hade de ej gjorts av den ene så skulle de förr eller senare ha gjorts av den andre – givetvis med starkt eftertryck på förr eller senare.

Naturvetenskapens och medicinens våldsamma utveckling i våra dagar ter sig ibland som en organisk tillväxtprocess, som följer sina egna lagar, där de individuella prestationerna ofta äro svåra att urskilja eller hålla isär. Ej sällan göres samma upptäckt i olika världsdelar med några dagars, veckors eller månaders mellanrum. De intensiva och snabba vetenskapliga kommunikationerna över hela världen bidraga härtill och ha medfört att forskningen på många områden bedrives som ett jättelikt, internationellt “team-work”. För vetenskapens och därmed för kulturens framåtskridande kan detta endast vara till stort gagn. För den enskilde forskaren och för hans uppfattning om den egna insatsens roll i utvecklingen, bör det vara ett nyttigt memento i ögonblick av självöverskattning.

Detta var endast några reflexioner, som tränga sig på, när man blivit föremål för den största utmärkelse, som kan komma en vetenskapsman till del. Jag måste erkänna att dessa reflexioner icke för min del inkräktat på den glädje och – ännu mindre – på den tacksamhet jag känner över att ha fått detta enastående erkännande. Men så vill jag också se denna utmärkelse som ett tecken på den högsta uppskattning även av mina svenska och utländska medarbetares insatser, samt mina lärares och föregångares inflytande. Och när jag nu till Kungliga Vetenskapsakademien framför min djupa tacksamhet, vill jag samtidigt tacka alla dem som med mig dela äran av denna utmärkelse.

Prior to the speech, Gustaf Hellström, member of the Royal Academy of Sciences, addressed the laureate: “Professor Tiselius! Just as Professor Blackett is a master within the sphere of physical technics, you are his compeer within the chemical sphere. Your work within molecular research is more significant than it may appear to the layman. According to the experts, proteins and other macromolecules are the building blocks of the living organism, as life itself can be described chemically as an exchange between matter and energy in the proteins of the cell.”