Prose

English

Swedish

 

Utdrag ur Ankomstens gåta

Utdrag valt av Horace Engdahl, ständig sekreterare, Svenska Akademien. (sid. 55-57)

 

Till och med i skapandets ögonblick stod insikten om sönderfallet klar för mig; sådan var min läggning. Denna nervösa känslighet präglade mig redan som barn på Trinidad, och den berodde delvis på familjeomständigheter – de halvt förfallna eller nergångna hus vi bodde i, de många flyttningarna, vår allmänna otrygghet. Möjligen hade denna känslighet djupare rötter, kanske var den ett arv från mina förfäder, något som hörde ihop med min historia, inte bara Indien, med dess idéer om en värld utanför människans kontroll, utan också de koloniala plantagerna eller egendomarna på Trinidad, dit mina fattiga indiska förfäder hade transporterats under förra århundradet – egendomar som det Wiltshiregods där jag nu bodde hade varit förebild för.
     För femtio år sedan skulle det inte ha funnits plats för mig på egendomen; till och med nu var min närvaro lite osannolik. Men det var inte bara slumpen som fört mig hit. Eller snarare var det så att i den rad slumpvisa händelser som fört mig till stugan med utsikt över den restaurerade kyrkan på godsets ägor, fanns en klar historisk linje. Utvandringen från Indien till Trinidad inom det brittiska imperiet hade gjort att det engelska språket blivit mitt, att jag fått en särskild utbildning. Detta hade delvis givit näring åt min önskan att bli en särskild sorts författare och banat väg för den litterära karriär som jag nu hade ägnat mig åt under tjugo år i England.
     Den historia jag bar med mig och det medvetande om mitt eget jag som följt med utbildningen och ambitionerna hade sänt mig ut i världen med en känsla av att vår storhetstid var över, och i England hade min nervösa känslighet ökat på ett sätt som var typiskt för utbölingen. Ironiskt – eller lämpligt – nog, mildrades denna känslighet när jag bodde på det numera decimerade godsets ägor, och jag fann en fysisk skönhet i den förvildade trädgården och i fruktträdgården invid sumpängarna, en skönhet som passade mitt sinne perfekt och som dessutom motsvarade alla de uppfattningar jag möjligen kunde ha haft som barn på Trinidad om hur England skulle komma att te sig.
     Godset hade varit enormt, hörde jag. Det hade delvis skapats av imperiets rikedomar. Men sedan hade det undan för undan avyttrats. Familjen blomstrade med sina många grenar på andra platser. Här i dalen bodde nu bara min hyresvärd, en äldre ungkarl, och de personer som tog hand om honom. Viss fysisk skröplighet hade nu lagts till den sjukdom som drabbat honom ett antal år tidigare, en sjukdom som jag inte hade någon exakt kunskap om men som jag tolkade som något i stil med apati, munksjuka eller medeltidssjuka – vilket blivit resultatet av den stora trygghet och de världsliga välsignelser som i så hög grad varit hans lott i livet. Apatin hade gjort honom till en ensling som inte släppte någon annan än de närmaste vännerna inpå livet. Därför kunde jag njuta av en sorts ensamhet både på själva godset och under mina promenader på hedarna.
     Jag kände stor sympati för min hyresvärd. Jag tyckte mig kunna förstå hans sjukdom; jag såg den som en motsvarighet till min egen. Jag tänkte inte på honom som misslyckad. Ord som misslyckande och framgång var inte tillämpbara. Bara en stor man eller en man med höga tankar om sitt mänskliga värde kunde bortse från rika världsliga tillgångar och leva förnöjsamt på sin halvt förfallna egendom så som han gjorde. Det som sysselsatte mina tankar där på godset var inte imperiets nergång. Snarare förundrade jag mig över den kedja av historiska händelser som hade fört oss samman, så att han nu bodde där i sitt hus och jag i hans stuga, att vi omgavs av en vildvuxen trädgård som (efter vad jag hört) helt överensstämde med hans smak och också med min.

 

Utdrag ur Ankomstens gåta
Originalets titel: The Enigma of Arrival
Copyright © V. S. Naipaul 1987
Översättning av Rose-Marie Nielsen
Wahlström & Widstrand 1989
ISBN 91-46-15496-5