English Swedish French German

Ständige sekreteraren

Pressmeddelande
11 oktober 2001

 

Nobelpriset i litteratur år 2001

V.S. Naipaul

Nobelpriset i litteratur år 2001 går till den på Trinidad födde brittiske författaren V.S. Naipaul

”för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro”.

V.S. Naipaul är en litterär världsomseglare, egentligen bara hemma hos sig själv, i sin oefterhärmliga ton. Sällsynt opåverkad av litterära tidsmoden och förebilder har han smidit om de existerande genrerna till ett eget skrivsätt, där den hävdvunna gränsdragningen mellan fiktion och sakprosa har underordnad betydelse.

Naipauls litterära territorium har kommit att sträcka sig långt utöver den västindiska ön Trinidad, hans första ämne, och omfattar Indien, Afrika, Amerika från syd till nord, de islamiska länderna i Asien och inte minst England. Naipaul är Conrads arvtagare som skildrare av imperiernas öden i moralisk bemärkelse: vad de gör med människan. Hans auktoritet som berättare vilar på att han minns vad andra har glömt, förlorarnas historia.

De farsartade skrönorna i debutboken The Mystic Masseur och novellerna i Miguel Street med deras korsning av Tjechov och kalypso etablerade Naipaul som humorist och folklivsskildrare. Därifrån var steget långt till A House for Mr. Biswas, en av de sällsynta romaner som tycks utgöra ett eget och fullständigt universum, i detta fall ett miniatyrindien i det engelska imperiets utkant, skådeplatsen för faderns kuvade liv. Genom att låta periferins människor få del av den stora litteraturens allvar, vänder Naipaul på det vanliga perspektivet och berövar läsarna i centrum deras skyddande distans. Denna princip omsattes i en rad romaner, som alltmera fick reportagets prägel, utan att karaktärerna för den skull bleknade. Fiktionsberättelse, självbiografi och dokumentär har under Naipauls penna kommit att sammanflyta utan att det alltid är möjligt att säga vilket element som dominerar.

I mästerverket The Enigma of Arrival gästar Naipaul den engelska verkligheten likt en antropolog som besöker en outforskad infödingsstam i urskogen. Med skenbart närsynta och slumpartade iakttagelser formar han obevekligt bilden av den gamla koloniala härskarkulturens stilla kollaps och det europeiska lokalsamhällets död.

Naipaul har påpekat romanformens bristande allmängiltighet, att den förutsätter en intakt mänsklig värld av det slag som erövrade folk har fått sönderslagen. Hans upplevelse av fiktionens otillräcklighet började under arbetet med The Loss of El Dorado, där han efter omfattande arkivstudier berättade Trinidads fruktansvärda kolonialhistoria. Han fann att han måste hålla fast vid detaljernas och rösternas autenticitet och avstå från ren fabulering, samtidigt som han fortsatte att ge sitt stoff en litterär gestaltning. Hans reseböcker låter vittnen träda fram vid varje steg, så inte minst i den mäktiga skildringen av den islamiska världens östliga delar, Beyond Belief. Författarens medkänsla uttrycker sig genom skärpan i hans lyssnande.

Naipaul är en nutida upplysningsförfattare och fortsätter den tradition som en gång började med Lettres persanes och Candide. I en klarvaken stil, som med rätta har beundrats, omvandlar han vrede till exakthet och låter händelserna tala med sin egen inneboende ironi.