Opening address – 1996

Speech by Professor Bengt Samuelsson, Chairman of the Board of Directors, The Nobel Foundation. (Translation of the Swedish text.)

Your Majesties, Your Royal Highnesses, Ladies and Gentlemen,

On behalf of the Nobel Foundation, I welcome you to the 1996 Prize Award Ceremony. I would especially like to welcome this year’s laureates to the Nobel festivities in Stockholm. Our thoughts are also in Oslo, where the Nobel Peace Prize is being awarded today.

In 1996, one hundred years have passed since the death of Alfred Nobel. The Nobel Foundation has therefore decided that this year’s Prize Award Ceremony should be specially dedicated to honoring the memory of Nobel.

With this in mind, my opening address will consist of a biographical sketch of Alfred Nobel.

Alfred Nobel was born in Stockholm in 1833. His parents were Andrietta and Immanuel Nobel. At that time, Stockholm was characterized by poverty and depression. Alfred’s father, who was a building contractor, was forced in­ to bankruptcy the same year that Alfred was born.

Immanuel Nobel was always feverishly active as an inventor. His inventions were often more imaginative than useful. When Stockholm’s first natural rub­ber factory was established, for example, he invented a combination soldier’s rucksack, mattress, floating sack and pontoon section, made of inflatable elas­tic rubber.

A few years after his bankruptcy, Immanuel Nobel – under heavy pressure from his creditors – fled to St. Petersburg, Russia. He left the rest of the family – in Stockholm. Not until five years later was he able to send for his family. At that time, Alfred was nine years old. The following years, which he spent in St. Petersburg, were of crucial importance to his education and development.

In an almost improbably short period, Alfred’s father had built up a suc­cessful mechanical engineering company in Russia. Because of their new­found prosperity, Immanuel and Andrietta Nobel were able to give their sons a first-class education. Among Alfred’s teachers was Nikolai Zinin, a professor of chemistry. Alfred also received extensive training in languages. Aside from Swedish and Russian, he also mastered German, English and French. He had strong intellectual interests and was particularly devoted to literature and phi­losophy. During this period, Alfred gave the impression of being a mature, unusually intelligent, dreamy and introverted young man.

At the age of seventeen, Alfred was sent out on an extensive study trip that lasted two years. It took him to North America, France, Germany and Italy. It has been said that Alfred’s strong interest in literature, especially poetry, con­tributed to his father’s decision to send him on this journey. Immanuel hoped that Alfred would thereby develop an interest in inventions and entrepreneurship – activities that were highly respected in the Nobel household. Alfred later wrote the following about his travels: “In my early youth, when I confidently left home for faraway lands beyond the sea, and when the ocean spread before me in its vastness, remarkably enough, I did not perceive this experience as new, for in my imagination I had already seen far wider oceans.”

In many respects, his journey to the French capital was crucial to Alfred’s future. In Paris he spent much of his time in the laboratory of Professor T. J. Pelouze, where his teacher Professor Zinin had also studied. The events surrounded Alfred Nobel’s stay in Paris illustrate how scientific networking operated, long before the advent of modern information technology.

The Swedish chemist Berzelius corresponded with Pelouze and knew what was happening at the latter’s Paris laboratory. One day, Berzelius received a visitor – a general in the Sardinian artillery named Carlo R. Sobrero. Berzelius advised the general to send his nephew, Ascanio Sobrero, who was interested in explosives, to Paris to study new explosive substances under the tutelage of Pelouze. Some years later, in 1846, Sobrero discovered and synthesized nitroglycerine in Turin. Afterwards Sobrero also visited Pelouze’s laboratory. When Alfred arrived in Paris for his studies in chemistry, he therefore learned about nitroglycerine and its properties.

A few years after Alfred returned home to St. Petersburg, his father was again forced into bankruptcy. Immanuel Nobel returned to Stockholm, where he devoted himself among other things to continuing the nitroglycerine experiments he had begun with Alfred in St. Petersburg. For this purpose, he established a small laboratory at Heleneborg on the outskirts of Stockholm.

Immanuel Nobel lacked the capital and scientific training to pursue these experiments. When Alfred joined him in Stockholm, he was able to supply both. During a trip to Paris in 1861, Alfred had managed to raise a loan of 100,000 francs for the commercialization of nitroglycerine . He identified the main problem in the use of nitroglycerine-detonation. In 1863 Alfred Nobel came up with his first epoch-making invention, the “Nobel patent detonator”. This was developed into a metal blasting cap and loaded with mercury fulminate and marked the introduction of what Alfred called the “initial igniter” principle. One expert described this as “the greatest discovery that has ever been made in the theory and practice of explosives”.

The development of nitroglycerine as an explosive was not risk-free, and many unexpected explosions occurred. The worst accident for the Nobel family took place in 1864 at Heleneborg. Five people died, among them Alfred’s younger brother Emil, aged 20, a recent secondary school graduate. Alfred continued his work, however. He established a company called Nitroglycerin AB in Stockholm, but in 1865 he moved to Germany and built a nitroglycerine factory outside Hamburg. Because of the recurrent and tragic accidental explosions, Alfred Nobel now focused his efforts on developing safer forms of nitroglycerine. By adding diatomaceous earth (known in German as Kieselguhr), he invented a safe, easily handled explosive that could be molded into different shapes. Nobel himself named the new explosive dy­namite, from the Greek word dynamis meaning power.

Many previously unrealistic projects could now be implemented with the aid of dynamite. Among the first such gigantic undertakings was the St. Gotthard railroad tunnel through the Swiss Alps. With the advent of dyna­mite, Nobel’s company began a rapid expansion. He remained at its helm, working as an inventor as well as financier and industrialist. The success of dy­namite yielded its inventor and his company a substantial income.

In 1873 Nobel moved to Paris. He had known that city well ever since his youthful study trip there. At that time, Paris was not only a center of culture but also played a major role in the international business world. Nobel bought an elegant mansion on the Avenue Malakoff, built a stable for his fine imported Russian horses and, as always, installed a laboratory next to the house.

Another important invention was made at his private laboratory in Paris: blasting gelatin. The kieselguhr in dynamite dampened its explosive effect and had other drawbacks. Nobel therefore looked for new ways of making ni­troglycerine safe and effective. In 1875 he did further work on an earlier idea – dissolving cellulose nitrate or guncotton in nitroglycerine. This method did not work, however. One day, Nobel happened to cut a finger and applied col­lodion to the wound. That night, he woke up because of the pain. It occurred to him that he could mix cellulose nitrate with a lower degree of nitration, precisely the kind found in collodion, with nitroglycerine. He hurried down to his laboratory at four o’clock in the morning and made the first batch of blasting gelatin. This ingenious invention was, in many respects, the ideal ex­plosive. It had a greater explosive power than pure nitroglycerine and was not especially sensitive to shock. The product was soon being made at most of Nobel’s dynamite factories and was the most effective explosive for several de­cades.

Another discovery that Nobel made in Paris was of decisive importance for the remaining course of his life. In the 1880s there was great interest in devel­oping a less smoky military explosive. In this field, too, Nobel left his competitors behind by patenting a smokeless gunpowder in 1887. He named it ballistite. The discovery attracted great attention among military officials in various countries. Nobel offered his patent to the French gunpowder monop­oly, which turned him down. As a result, it was the Italian government that bought the patent for ballistite. This led, in turn, to a campaign in France against Nobel. Among other things, he was accused of industrial espionage. Nobel decided to leave France, and he moved to Italy in 1891. There he settled in a villa in San Remo. As usual, he built a laboratory where he could continue his experiments.

Alfred Nobel’s 60th birthday in 1893 was a full work day, without celebra­tions. His journal revealed that he spent the day working on: “patents for the soundless discharging of a gun”, “elimination of disturbing sounds in the phonograph” and “thinking about purchasing the Swedish mill Bofors”.

It did not take him long to move from thought to action. In 1894 he bought AB Bofors-Gullspång in western Sweden, including an iron mill and a weapons factory. He established his residence in the nearby Björkborn manor house. To be able to perform his usual experiments, he built a laboratory there. Its work was led by his trusted young assistant, Ragnar Sohlman.

Alfred Nobel searched indefatigably for new ideas and projects that could lead to the development of new techniques or products. In this way, he thought he could promote economic growth and improved living standards. Despite his huge success as an inventor and world-class industrialist, Alfred Nobel was often preoccupied with thoughts about the purpose of his life.

During his final years, Nobel developed the idea of creating a prize that would encourage scientific progress, thereby improving the human condi­tion. In his last will and testament, dated November 27, 1895, Nobel specified how the portion of his estate to be used for such prizes would be distributed.

The Physics and Chemistry Prizes are connected to Nobel’s activities as an inventor and entrepreneur. Because of his work in a wide variety of fields, he understood the role of new advances in physics and chemistry in leading to various kinds of technical progress. He entrusted the task of choosing the laureates in physics and chemistry to the Royal Swedish Academy of Sciences.

Nobel had a great interest in the medical sciences. He had even established a medical research laboratory in Sevran, outside Paris, where he and the Swedish physiologist J.E. Johansson worked with projects related to blood transfusion. Nobel entrusted the Karolinska Institute with the task of awarding a Prize in Physiology or Medicine. The fact that Nobel included physiology in the medicine prize indicates that he realized the role of basic research in bringing about medical progress.

Since his youth, Alfred Nobel had been strongly interested in literature. He owned a library that included literary works in most major world languages. When he allowed the Nobel Prizes to include Literature as well, as with the other prizes this reflected Nobel’s interests, personality and belief that the fields covered by his prizes were important to the future of humanity. In his youth, he was especially drawn to poetry. Among other things, he wrote a poem in English, called “A Riddle”. It begins as follows:

“You say I am a riddle – it may be
For all of us are riddles unexplained.
Begun in pain, in deeper torture ended,
This breathing clay what business has it here?
Some petty wants to chain us to the earth,
Some lofty thoughts to lift us to the spheres
And cheat us with that semblance of a soul
To dream of immortality, till Time
O’er empty visions draws the closing veil”

Nobel entrusted the Swedish Academy with the task of awarding the Prize in Literature.

The origins of the fifth Prize – for efforts to promote brotherhood of nations – can be traced to Nobel’s great interest in the peace movement.

At an early age, he had been influenced by Shelley in this area, but it was probably his friendship with Bertha von Suttner that was most important. von Suttner awakened Nobel’s interest in the working methods and goals of the new peace movement. The understanding he thereby gained was probably a major influence on the wording of his 1895 will, which shifted the focus of the Peace Prize outlined in an earlier will. The Norwegian Parliament, or Storting, appoints a committee which awards the Peace Prize. The first Nobel Prizes were awarded in 1901. Today the prizes that have been awarded so far represent developments in the various Nobel Prize fields stretching across nearly a whole century. As their impact has grown, the Nobel Prizes have focused international attention on the sciences, literature and peace, and they have epitomized the value of creative and intellectual activity to humanity. Today, as we honor the memory of Alfred Nobel, we honor a man of many outstanding qualities. Nobel was not only a scientist and inventor, but also a business leader and a humanist. Through his will and his donation, he demonstrated that his vision was to work for the benefit of humanity. His donation has very much fulfilled its purpose.

Opening address – 1993

Speech by Professor Bengt Samuelsson, Chairman of the Board of Directors, The Nobel Foundation. (Translation of the Swedish text.)

Your Majesties, Your Royal Highnesses, Ladies and Gentlemen,

On behalf of the Nobel Foundation, I welcome all of you to the 1993 Prize Award Ceremony. Nobel Day, December 10, has become a national day of celebration. The Swedish Royal Family, Government and Parliament are represented here, along with people from many segments of our society. However, the Nobel festivities are not only a national affair. Over the years, Nobel laureates have come from different corners of the world and repre­sentatives of many countries have honoured us with their presence. This year, the international character of the Nobel festivities has been strength­ened further by inviting a number of foreign cultural personalities and members of the scientific and scholarly community.

Alfred Nobel was an inventor and an international industrialist. He searched tirelessly for ideas that could provide the basis for new products or methods with commercial value. In this way, he hoped to promote econom­ic growth and better living conditions. Nobel realized that a continuous flow of new knowledge is needed to ensure technological progress, and that the day this flow diminishes or ceases, the material resources of society also stop growing. The Nobel Prizes for the most important discoveries in the fields of physics and chemistry should be seen in this light.

Nobel was also interested in medical questions. In his laboratory journals, he frequently made notations about ideas that should be tested in order to “alleviate or cure illnesses.” He designated the medical prize as being “for the most important discovery within the domain of physiology or medicine,” which indicates that here too, Nobel realized the significance of basic research.

This year, symposia are being held in many places to celebrate the 40th anniversary of the discovery of the double helical structure of DNA. Two young researchers, a 36-year-old Briton named Francis Crick and a 24-year­ old American named James Watson, decisively influenced the course of biological and medical research. Their famous 1953 article in the journal Nature, describing the structure of DNA, closed with one of the greatest understatements in the scientific literature: “It has not escaped our notice that the specific pairing we have postulated immediately suggests a possible copying mechanism for the genetic material.”

For their work concerning the molecular structure of nucleic acids, Crick and Watson shared the 1962 Nobel Prize in Physiology or Medicine with Maurice Wilkins of Britain. Wilkins had used X-ray diffraction techniques to demonstrate that DNA chains were arranged in the form of twisted spirals. On the basis of this knowledge, Watson and Crick explained how these spirals were connected into pairs.

Their Nobel Prize could just as well have been awarded in the field of chemistry, illustrating how close to each other these two prize categories sometimes come. For a number of years, the prize committees in chemistry and medicine have also held annual joint meetings to decide the field in which certain proposed candidates should be classified.

The work of Watson and Crick also clearly illustrates that most scientific discoveries usually do not occur merely as the result of observations using modern techniques. It is important to have an idea that stretches beyond what is known and accepted. Scientific progress is often made because a researcher visualizes something no one has previously seen or for which there is actually no direct support. In the case of Watson and Crick, this is highly apparent. They conducted no experiments, but engaged in lively discussions between themselves and with others at their laboratory, and occasionally they built models. It reached the point that when an extra room became available at Cambridge’s Cavendish Laboratory, the directors of the laboratory, Max Perutz and John Kendrew, told Crick: “We are going to put Jim and you in the same office, and you can talk to each other and not disturb the rest of us.” One illustration of the need for both new methods and ideas to ensure scientific progress is the fact that Perutz and Kendrew received the Nobel Prize in Chemistry the same year that Watson and Crick were awarded the Prize in Medicine.

Crick’s and Watson’s 1953 article laid the groundwork for the branch of science known today as molecular biology, Since then the pace of progress has been dazzling, and we are penetrating more deeply into the processes that control human evolution and functions. Yet as Crick has pointed out, the decades during which we have been aware of the structure of DNA are almost like a blink of the eye compared with the hundreds of millions of years that RNA and DNA have existed in all forms of life.

Scientific discoveries play a key role in the evolution of modern society. To a researcher, the moments when scientific discoveries occur are the most stimulating of his or her life. According to one widespread view it is impossible, in the true sense, to predict discoveries. It is important for those who plan research programs at various levels to realize this. The everyday work of science consists of conducting observations or experiments aimed at finding out whether our hypotheses bear any resemblance to reality. In other words, a creative imagination underlies every real improvement in our knowledge. It was not a scientist or philosopher, but a poet, who first classified this intellectual activity and found the right word to describe it. The poet was Percy Bysshe Shelley, and the word was poesis, meaning the art of creation.

Using this broader definition of the word, Shelley declared in his famous essay “A Defense of Poetry” that poetry encompasses all science. He thus placed scientific creativity on an equal footing with the form of creativity we ordinarily associate with literature or the fine arts. Shelley also believed that a person cannot say “I shall write poetry.” Not even the greatest poets can say that. In the same way, a scientist cannot say “I shall make a scientific discovery.” Not even the greatest scientists can say that.

Shelley also served as a major inspiration for the Nobel Prize in Litera­ture. Even as a young man, Alfred Nobel had been stimulated by Shelley’s poetry and influenced by his philosophy of life. When Nobel wrote his drama Nemesis in 1895, there was a clear kinship with Shelley’s Renaissance tragedy The Cenci. Both works were expressions of self-pity, something the misanthropic Alfred Nobel felt at that time.

Nobel’s interest in literature, and his own literary ambitions, probably influenced his inclusion of a Nobel Prize in Literature in his final 1895 will. This decision provided a welcome opportunity to honor and encourage prominent writers. At the same time, the Nobel prizes thereby reflected Alfred Nobel’s personality in a more complete way.

Shelley is also of interest in another context. Nobel’s great passion for the cause of peace had been stimulated by Shelley’s clear stand against the madness of war. Nobel often speculated about the effects of deterrent weapons and uttered to Bertha von Suttner the now familiar words, “I would like to invent something, a machine or a substance, that would achieve such frightening mass destruction that war would become an impos­sibility for all time.” Von Suttner nevertheless awakened Nobel’s interest in the goals and working methods of the new peace movement. In 1892, he also participated in a peace congress in Bern. It was probably somewhat later the same year, during an excursion on Lake Zurich with von Suttner and her husband on Nobel’s yacht “Mignon” that the idea of the Peace Prize was born. Today, the Nobel Prize for efforts to promote peace is being awarded in Oslo, Norway, and we send our kindest wishes to the laureates and other participants in that ceremony.

In closing, I would like to thank the prize-awarding institutions for their extensive and important work. They have fulfilled the awesome task of serving as an international forum to assess the performance of candidates in scientific and literary fields, or of efforts to promote peace. I would also like to extend a special welcome to the 1993 Nobel Laureates and express our appreciation and gratitude for your outstanding efforts. Your work for the benefit of humanity has made a vital contribution to the prestige and international stature of the Nobel Prizes. I would like to convey our warm­est gratitude for this on behalf of the Nobel Foundation.

Opening address – 1995

Speech by Professor Bengt Samuelsson, Chairman of the Board of Directors, The Nobel Foundation. (Translation of the Swedish text.)

Your Majesties, Your Royal Highnesses, Ladies and Gentlemen,

On behalf of the Nobel Foundation, I welcome you to the 1995 Prize Award Ceremony. I would especially like to welcome this year’s laureates and their families to the Nobel festivities in Stockholm.

In 1995, a century has passed since Alfred Nobel signed his will. The Nobel Foundation therefore celebrated the 100th anniversary of this event – which led to the creation of the Nobel Prizes – in a ceremony at the Swedish-Norwegian Club in Paris, where the signing took place.

Before Alfred Nobel drafted his will, he had built up a successful industrial empire. He had tamed the violent power of nitroglycerine, patenting his product in 1866 under the name of dynamite. Various forms of dynamite, together with the blasting cap also invented by Nobel, were among the world’s most important explosives for nearly a century. However, Nobel was not only a skilled inventor but also a leading businessman, who personally held together a worldwide corporation consisting of more than 90 compa­nies in some 20 countries.

Alfred Nobel’s extensive correspondence reveals that he often pondered the purpose of his life. In this context, he expressed a wish to help improve the human condition.

This desire found partial expression in two wills, one dated 1893 and the other 1895. Under the earlier will, part of his fortune would go to a fund managed by the Swedish Royal Academy of Sciences. Every year, the income from this fund would be distributed as “a reward for the most important pio­neering discoveries or works in the field of knowledge and progress.”

Nobel’s final will, dated November 27, 1895, is handwritten. He drafted it without the help of lawyers. In this will, Nobel declared that the return on the bulk of his fortune should be divided among five prizes: in physics, chem­istry, physiology or medicine, literature and efforts to promote peace.

Alfred Nobel’s 1893 will does not mention the literature prize. Only the final will entrusts the Swedish Academy with awarding a prize in literature. According to some, this change of attitude may be related to Nobel’s renewed interest during 1895 in his own writing. Among other things, he was working on a drama, Nemesis. However, Nobel had been deeply interested in literature from an early age. In his youth, he had written poetry in English and showed a certain talent, according to some observers. The phrase “of an idealistic tendency,” which occurs in the passage on the literature prize, has been interpreted in many different ways. It is thus not surprising that the values on which the Swedish Academy has based its selection of the laureates in Literature have changed over the years.

Another difference between Nobel’s final will and the one from 1893 is that he clearly defined the various science prizes. We do not know what thoughts underlay his change of mind. Because these prizes are clearly delin­eated, the prize adjudicators do not have to weigh greatly divergent areas against each other. Meanwhile the prize fields are so broad that they allow the awarding institutions to honor contributions to a relatively large portion of the whole scientific spectrum. However, these considerations are only one of the factors that have given the Nobel Prizes a clear advantage compared to many other prizes. Another circumstance that has also played a major role in giving the Nobel Prizes the prestige and respect they enjoy is their international character. In his will, Nobel wrote:

“It is my express wish that in awarding the prizes no consideration what­ever shall be given to the nationality of the candidates, but that the most worthy shall receive the prize, whether he be a Scandinavian or not.”

To Alfred Nobel, a man with a cosmopolitan upbringing and humanist values who had built up an industrial corporation with broad international roots, this was a natural position to take. In turn-of-the-century Sweden, though, it was strongly criticized. Many felt Nobel was “unpatriotic” not to restrict the prizes to Swedes, or at least Scandinavians.

Every year, proposals for candidates stream into the prize-awarding institutions from all parts of the globe. Every October, the eyes of the world turn to Stockholm and Oslo to find out who has been honored with the year’s Nobel Prizes. The result of this year’s prize-adjudication process was also sent out via the Internet. With the assistance of auxiliary computers in various loca­tions around the world, they received instant global distribution.

The prize-awarding bodies are sometimes criticized because they give Nobel Prizes for discoveries that occurred many years earlier. This criticism carries special weight because in his will, Nobel stated that the prizes should be awarded “to those who, during the preceding year, shall have conferred the greatest benefit to mankind.” The Nobel Prizes were naturally intended to honor those who had made important scientific advances, for example. But one reason behind the wording of the will may be that Nobel primarily intended to promote research by ensuring complete financial independence to those who could be expected, on the basis of their earlier work, to make further advances.

The prize-awarding bodies cannot immediately reward important scientific discoveries because the significance of the research in question does not become apparent until many years later. The history of various sciences pro­vides many examples of the importance of basic scientific advances in solving practical problems and broadening our horizons, making way for advances that affect all of humanity.

Another factor contributing to the time-lag between a discovery and a Nobel Prize is that for centuries, the scientific community has always tested new scientific discoveries. It does so by repeating reported work in other laboratories and confirming or questioning its conclusions. In the next stage, a discovery is used as a springboard for new advances. In a process that resembles the evolution of species, our knowledge of ourselves and our surroundings moves forward.

It is the task of the prize-awarding institutions to reflect these advances by identifying the important steps in the development process. They must ensure that the resulting structure, which represents the history of the Nobel Prizes, does not have too many defective parts. Nor may too many of the most important building blocks be missing.

Today in Stockholm we are paying tribute to some of the foremost figures in scientific research and literature, and in Oslo a prize is being awarded to prominent representatives of efforts to promote peace. On behalf of the Nobel Foundation, I would like to convey our warm gratitude for your important contributions. It is the importance of your work that determines the global reputation of the Nobel Prizes.

Opening address – 1994

Speech by Professor Bengt Samuelsson, Chairman of the Board of Directors, The Nobel Foundation. (Translation of the Swedish text.)

Your Majesties, Your Royal Highnesses, Ladies and Gentlemen,

On behalf of the Nobel Foundation, I welcome all of you to the 1994 Prize Award Ceremony. We especially welcome this year’s Laureates to the Nobel festivities in Stockholm. Through your outstanding efforts in various fields, you have contributed to the respect and prestige associated with the Nobel Prizes. We hope that your visit to Sweden will include a fruitful exchange of ideas with colleagues in the scientific and cultural realms.

The festivities at which we will pay tribute to the 1994 Laureates follow a traditional pattern. This year, however, the Nobel Foundation has achieved even more extensive global coverage of these events in the news media. This has given Nobel Day – December 10 – greater international publicity, enab­ling viewers and listeners in many corners of the world to follow the Prize Award Ceremony and the Banquet.

Ever since the beginning of this century the prize-awarding institutions have, with a few exceptions, awarded Nobel Prizes annually in their respecti­ve fields. They have selected the person or persons who, in their opinion and in keeping with the will of Alfred Nobel, have rendered the greatest services to mankind during the previous year. The history of the Nobel Prizes has thereby also become part of the history of each respective field of know­ledge, whether it be the sciences, literature or the promotion of peace.

During 1994 a unique Nobel Laureate passed away: Linus Pauling. He occupies a special position among the Laureates, since he remains the only person ever to have received two undivided Nobel Prizes: the Chemistry Prize in 1954 and the Peace Prize in 1962 (presented in 1963).

Pauling is widely regarded as one of the most important chemists of the 20th century. He described the nature of chemical bonds and did epoch­ making work on the structure of proteins. His research work linked physics with chemistry, and chemistry with biology and medicine. He was a colorful person with unconventional working methods. To solve difficult problems, he used his intuition. His close associates maintained that the depth of Pauling’s intuitive understanding of a question was such that he often knew the solution to a problem before having developed a theory to explain it.

Aside from his scientific work, Pauling pursued an indefatigable campaign against nuclear weapons testing, proliferation of nuclear weapons and war in general as a method of resolving international conflicts. Pauling’s intuition undoubtedly also played a role when he raised the issue of the effects of radioactive fallout on human genes. In a speech to the students at Washington University, he said: “I believe that no human being should be sacrificed to the project of perfecting nuclear weapons that could kill hun­dreds of millions of human beings and devastate this beautiful world in which we live.”

This was the speech in which he outlined the main principles of his appeal against nuclear weapons testing, which attracted huge publicity. More than 11,000 scientists from some fifty countries signed the appeal, which Pauling handed to the Secretary General of the United Nations, Dag Hammarskjöld.

Pauling continued his propaganda campaign with undiminished zeal, deli­vered hundreds of speeches, organized conferences and participated in demonstrations. He is probably the only man to have marched in an anti­-nuclear arms demonstration in front of the White House, dressed in a tuxe­do, then attended a dinner on the other side of the fence as a guest of the president, John F. Kennedy.

After a long period of apparent total deadlock on this issue, in the sum­mer of 1963 the United States, the Soviet Union and Great Britain signed an atmospheric nuclear test ban treaty.

One reason I have described Pauling’s life work today is to illustrate what the history of the Nobel Prizes can teach us. Scientists are often criticized for developing methods and techniques without considering the deleterious consequences their work may have for mankind. A knowledge of the long-term impact of various discoveries on the human and natural habitat would undoubtedly be enriching and would dispel misunderstandings. To a large extent, the history of the Nobel Prizes is the history of 20th century science, literature and efforts to further peace.

The Nobel Foundation is currently studying the feasibility of establishing a Nobel museum in Stockholm. Meanwhile the Norwegian Nobel Committee is pursuing discussions on a separate Peace Prize museum, to be located in Oslo. The task of the proposed museum in Stockholm would be to elucidate the life of Alfred Nobel, the history of the Nobel Foundation and, above all, the contributions of the Laureates. Our aim is to utilize modern techniques to illustrate, from a global perspective, the lines of development in the Nobel Prize fields. We thereby hope to explain important advances in science, tech­nology and the humanities during the 20th century.

Among other things, the history of science can shed light on the role of scientific discoveries in the development of the society we now live in. It can also contribute to an understanding of how scientists make discoveries, how they employ and test hypotheses, and perhaps most importantly, how they discover the errors in earlier assumptions.

One of this century’s best-known philosophers of science, the late Karl Papper, argued that there are actually no scientific truths. The need for sci­entific objectivity implies that every scientific generalization must always be provisional. Of course it may be confirmed, but every attempt at confirma­tion is based on other generalizations which, in turn, are provisional. Only our subjective sense of conviction can give us a sense of absolute certainty. Real science means that we consciously search for errors in earlier generali­zations: an approach to scientific endeavor that has been called “critical rationalism.” The final implication of this argument is that we do not become scientists only by possessing knowledge, but by continuously and cri­tically searching for the truth.

The proposed Nobel museum will also contain a literary portion. It should focus on the works of the Laureates in literature and relate them to the cul­tural and social situation in different eras. The provisions of Nobel’s will con­cerning the Literature Prize serve as a natural starting point and are, of cour­se, closely related to the Swedish Academy’s criteria for assessing candidates for the Prize over the years. These criteria should be presented, along with examples of typical writings by the Laureates. Major authors who did not receive the Prize should also be mentioned.

A Nobel museum in Stockholm and a Nobel Peace Prize museum in Oslo could become important centers providing many-faceted information to school youth, university students and researchers in Scandinavia and, via modern media, also on a global basis.

Creating a Nobel museum in Stockholm will require the participation and support of many people, and especially from the Swedish government. By making objects and documents available to the museum, the Laureates themselves can help clarify the various lines of development. Our museum concept has elicited heavy, enthusiastic interest from many quarters.

In closing, I would like to convey the gratitude of the Nobel Foundation to the prize-awarding institutions for the extensive and exhaustive work that preceded the awarding of the 1994 Nobel Prizes. For natural reasons, we hear very little about their research and discussions, since this work is sur rounded by great secrecy. But it was the single-minded and conscientious efforts of these institutions that laid the groundwork for the selection of this year’s Laureates.

Nobel Prize Dialogue

The Future of Life

9 March 2025
10:00–16:00 (TBC)
PACIFICO Yokohama, Conference Center

Register now

Our 2025 Nobel Prize Dialogue will explore the ways that science and technology, combined with a better understanding of the world around us, might change our lives in the future. In the face of ever more complex challenges facing humanity, and all of life on earth, what can we do to help ensure we move towards the future we actually want?

Featuring Nobel Prize laureates from diverse disciplines in conversation with a wide selection of international and regional experts, the meeting will ask what it means to be human, now and in the years to come. Together we will investigate how new developments such as artificial intelligence, genetic technologies, quantum computing and the development of sustainable materials can most wisely be harnessed to deliver the maximal benefit to humanity, and the rest of nature with which we share this planet.

We look forward to you joining us in March 2025.

Nobel Prize Dialogue in partnership with

Nobel International Partners

Event partner

Special thanks to City of Yokohama, Embassy of Sweden in Tokyo, Ministry of Education, Culture, Sports, Science and Technology (MEXT)

Ferenc Krausz – Other resources

Links to other sites

Ferenc Krausz’s page at Max Planck Institute of Quantum Optics

Ferenc Krausz’s page at Ludwig-Maximilians-Universität München

Nobel Prize lessons

A Nobel Prize lesson about the 2023 physics prize

Nelly Sachs – Banquet speech

English
German

Nelly Sachs’s speech at the Nobel Banquet at the City Hall in Stockholm, December 10, 1966

Eure Majestät, Eure Königliche Hoheiten, meine verehrten Zuhörer: Im Sommer 1939 reiste meine deutsche Freundin nach Schweden, um Selma Lagerlöf aufzusuchen und um ihre Hilfe zu bitten, eine Freistatt für meine Mutter und mich in Schweden zu erwirken.

Ich hatte das Glück seit meiner Jugend mit Selma Lagerlöf im Briefwechsel zu stehn. Aus ihrem Werk erwuchs mir die Liebe zu ihrem Heimatland.

Der Malerprinz Eugen und die Dichterin setzten sich für das Rettungswerk ein.

Im Frühjahr 1940, nach qualvoller Zeit, trafen wir in Stockholm ein. Die Besetzung Dänemarks und Norwegens war schon geschehn. Die große Dichterin trafen wir nicht mehr am Leben. Ohne die Sprache zu verstehn, oder einen Menschen zu kennen, atmeten wir die Freiheit ein.

Heute, nach 26 Jahren, gedenke ich der Worte meines Vaters, die er an jedem 10 Dezember in meiner Heimatstadt Berlin äußerte: Nun feiern sie in Stockholm das Nobelfest.

Dank der Wahl der schwedischen Akademie befinde ich mich jetzt mitten in dieser Feier. Es will mir scheinen, als wäre ein Märchen Wirklichkeit geworden.

In der Flucht
welch grosser Empfang
unterwegs –

Eingehüllt
in der Winde Tuch
Füsse im Gebet des Sandes
der niemals Amen sagen kann
denn er muss
von der Flosse in den Flügel
und weiter –

Der kranke Schmetterling
weiss bald wieder vom Meer –
Dieser Stein
mit der Inschrift der Fliege
hat sich mir in die Hand gegeben –

An Stelle von Heimat
halte ich die Verwandlungen der Welt –

(An English translation by Ruth and Matthew Mead appeared in Nelly Sachs’ collection O the Chimneys [Farrar, Straus and Giroux, Inc., I967.)

Prior to the two speeches, Ingvar Andersson of the Swedish Academy made the following comments: «Shmuel Yosef Agnon, Nelly Sachs – This year’s literary Prize goes to you both with equal honour for a literary production which records Israel’s vicissitudes in our time and passes on its message to the peoples of the world.

Mr. Agnon – In your writing we meet once again the ancient unity between literature and science, as antiquity knew it. In one of your stories you say that some will no doubt read it as they read fairy tales, others will read it for edification. Your great chronicle of the Jewish people’s spirit and life has therefore a manifold message. For the historian it is a precious source, for the philosopher an inspiration, for those who cannot live without literature it is a mine of never-failing riches. We honour in you a combination of tradition and prophecy, of saga and wisdom.

Miss Sachs – About twenty years ago, through the Swedish poet Hjalmar Gullberg, I first learned of your fate and your work. Since then you have lived with us in Sweden and I could talk to you in our own language. But it is through your mother tongue that your work reflects a historical drama in which you have participated. Your lyrical and dramatic writing now belongs to the great laments of literature, but the feeling of mourning which inspired you is free from hate and lends sublimity to the suffering of man. We honour you today as the bearer of a message of solace to all those who despair of the fate of man.

We honour you both this evening as the laurel-crowned heroes of intellectual creation and express our conviction that, in the words of Alfred Nobel, you have conferred the greatest benefit on mankind, and that you have given it clearsightedness, wisdom, uplift, and beauty. A famous speech at a Nobel banquet – that of William Faulkner, held in this same hall sixteen years ago – contained an idea which he developed with great intensity. It is suitable as a concluding quotation which points to the future: ‹I do not believe in the end of man.›»

Günter Grass – Nobelvorlesung

Günter Grass.Copyright © Nobel Media AB 1999
Photo: Hans Mehlin

English
Swedish
German

“Fortsetzung folgt …”

Verehrte Mitglieder der Schwedischen Akademie, meine Damen und Herren!

Mit dieser Ankündigung zogen sich im neunzehnten Jahrhundert Prosawerke in die Länge. Unterm Strich boten Journale und Wochenblätter Platz. Der Fortsetzungsroman stand in Blüte. Während in rascher Folge Kapitel nach Kapitel schwarz auf weiß gedruckt wurden, war der Mittelteil der Erzählung gerade erst handschriftlich zu Papier gekommen, der Schlußteil noch nicht ausgedacht. Doch hielten nicht nur triviale Schauergeschichten und herzergreifende Passionen den Leser in Bann. Etliche Dickens-Romane sind so, in Häppchen, erschienen. Tolstois “Anna Karenina” war ein Fortsetzungsroman. Balzacs Zeit als fleißiger Zulieferer für fortgesetzte Massenware mag ihn, noch namenlos, die Technik erhöhter Spannung, knapp vor dem Abbruch der Spalte, gelehrt haben. Und auch fast alle Fontane-Romane sind zuerst in Zeitungen und Zeitschriften abgedruckt und fortgesetzt worden, zum Beispiel “Irrungen, Wirrungen”, auf daß der Besitzer der “Vossischen Zeitung” empört ausrief: “Will denn diese Hurengeschichte nicht endlich aufhören!”

Doch bevor ich den Faden meiner Rede dergestalt weiterspinne oder zu Nebenfäden aufdrösele, soll erwähnt werden, daß mir, rein literarisch gesichtet, dieser Saal und die einladende Schwedische Akademie nicht fremd sind. In meinem Roman “Die Rättin”, der vor bald vierzehn Jahren erschienen ist und an dessen katastrophalen Verlauf auf abschüssigen Erzählebenen sich der eine oder andere Leser erinnern mag, wird in Stockholm eine Laudatio vor vergleichbar gemischter Gesellschaft gehalten, die der Ratte, genauer gesagt der Laborratte, gewidmet ist.

Sie hat den Nobelpreis erhalten. Endlich, muß man sagen. Denn auf den Vorschlagslisten stand sie lange schon. Sie galt als favorisiert. Stellvertretend für Millionen Versuchstiere von den Meerschweinchen bis zu den Rhesusaffen ist nun sie, die weißhaarige, rotäugige Laborratte, geehrt worden. Sie, vor allen anderen sie – das behauptet der Erzähler in meinem Roman –, hat all die nobelierten Forschungen und Erfindungen auf dem Gebiet der Medizin und was die Entdeckungen der Nobelpreisträger Watson und Crick betrifft, auf dem schier unbegrenzten Versuchsacker der Genmanipulation möglich gemacht. Seitdem darf mehr oder minder legal geklont werden, Mais, Gemüse, aber auch allerlei Getier. Deshalb heißen die gegen Ende des besagten Romans, also während posthumaner Zeit, immer dominanter in Erscheinung tretenden Rattenmenschen “Watsoncricks”. In ihnen ist das beste aus beiden Gattungen vereint. Das Rattige west im Menschen und umgekehrt. Am Wesen dieser Züchtung scheint die Welt genesen zu wollen. Wurde auch Zeit, daß nach dem Großen Knall, als nur Ratten, Kakerlaken und Schmeißfliegen, ein Rest Fisch- und Froschlaich überlebten, dem Chaos wieder Ordnung beigebracht wurde, und zwar mit Hilfe der Watsoncricks, die wunderbarerweise davonkamen.

Da aber diesem Erzählstrang ein “Fortsetzung folgt …” offen stand und die Nobelpreisrede auf die Laborratte nicht etwa als heiteres Schlußstück den Roman beschließt, kann ich mich nun grundsätzlich dem Erzählen als Überlebens- und Kunstform zuwenden.

Von Anfang an wurde erzählt. Lange bevor sich das Menschengeschlecht im Schreiben übte und nach und nach alphabetisierte, erzählte jeder jedem, und jeder hörte dem anderen zu. Bald gab es unter den noch nicht Schreibkundigen solche, die mehr und besser erzählten oder glaubhafter lügen konnten. Und unter ihnen gab es hinwiederum solche, denen es kunstvoll gelang, den Fluß ihrer Erzählung nach ruhigem Dahinfließen zu stauen, dann die gestaute Stoffmasse über die Ufer treten zu lassen, ihr einen verzweigten Verlauf zu geben, der nie versickerte, sondern plötzlich und überraschend ein breites Flußbett fand, nun freilich viel Treibgut mitführend, das Nebenhandlungen zur Folge hatte. Und weil diese allerfrühesten Erzähler, die auf Tages- oder Lampenlicht nicht angewiesen waren und noch im Dunkeln gut munkeln konnten, ja, der Dunkelheit oder dem Dämmern zusätzliche Spannung abzugewinnen wußten, keine Durststrecken, keinen donnernden Wasserfall scheuten und allenfalls aus Gründen allseits aufkommender Müdigkeit mit dem Versprechen “Fortsetzung folgt …” den Ablauf der Handlung unterbrachen, fanden sich viele Zuhörer ein, die zwar auch, aber nicht so unerschöpflich zu erzählen wußten.

Was wurde, als noch niemand schreiben, aufschreiben konnte, erzählt? Von Anbeginn, seit Kain und Abel, wird viel von Mord und Totschlag die Rede gewesen sein. Rache, besonders die Blutrache, bot Stoff. Und früh schon war Völkermord gang und gäbe. Aber auch von Wasserfluten und Dürrezeiten, von mageren und fetten Jahren konnte berichtet werden. Man scheute keine langwierigen Aufzählungen von Besitz an Vieh und Menschen. Keine Erzählung durfte, wenn sie als glaubwürdig gehört werden wollte, auf lange Geschlechterlisten – wer nach wem und vor wem kam – verzichten. Ähnlich geschlechterkundig bauten sich Heldengeschichten auf. Sogar die bis heute beliebten Dreiecksgeschichten, aber auch Ungeheuerliches, in dem Wesen, gemischt aus Mensch und Tier, Labyrinthe beherrschten oder im Uferschilf lauerten, werden dazumal schon erzählte Massenware gewesen sein. Ganz zu schweigen von Götterund Götzenlegenden sowie abenteuerlichen Schiffsreisen, die erzählend weitergereicht, abgeschliffen, ergänzt, variiert, ins Gegenteil verkehrt wurden und schließlich von einem Erzähler, der Homer geheißen haben soll, oder von einem Erzählerkollektiv – was die Bibel betrifft – aufgeschrieben worden sind. Seitdem gibt es die Literatur. In China, Persien, Indien, auf dem peruanischen Hochland und andernorts, wo überall Schrift entstand, sind es Erzähler gewesen, die sich als Literaten vereinzelt oder im Kollektiv einen Namen gemacht haben oder anonym geblieben sind.

Erhalten hat sich für uns, die wir so extrem schriftlich fixiert sind, die Erinnerung an das mündliche Erzählen, an den oralen Ursprung der Literatur. Doch sollten wir vergessen haben, daß alles Erzählen von Anbeginn über die Lippen gekommen ist, mal gaumig, stockend, dann wieder hastend, wie von Angst getrieben, auch flüsternd, als müsse das preisgegebene Geheimnis vor allzu vielen Mitwissern geschützt werden, nun wiederum laut, zwischen auftrumpfenden Ausrufen oder Fragen, die schon immer mit gebogenem Rüssel den ersten und letzten Dingen nachschnüffelten – sollten wir all das schriftgläubig vergessen haben, dann wäre unser Erzählen papieren nur und nicht von feuchtem Atem getragen.

Wie gut, daß uns Bücher genug zur Hand sind, die, leise wie laut gelesen, Bestand haben. Sie waren mir beispielhaft. Meister wie Melville oder Döblin, aber auch Luthers Bibeldeutsch, haben mich, als ich jung und belehrbar war, angestoßen, vor mich hin sprechend zu schreiben, die Tinte mit der Spucke zu mischen. Und dabei ist es geblieben. Bis ins fünfte Jahrzehnt meiner lustvoll ertragenen Schreibfron kaue ich zähfaserige Satzgefüge zu fügsamem Brei, brabbel in schönster Schreibeinsamkeit vor mich hin und lasse nur zu Papier kommen, was auch gesprochen seine wechselnde Tonlage gefunden, Hall und Echo bewiesen hat.

Ja, ich liebe meinen Beruf. Er verschafft mir Gesellschaft, die vielstimmig zu Wort kommen und möglichst wortgetreu ins Manuskript finden will. Am liebsten begegne ich meinen mir vor Jahren entlaufenen oder vom Leser enteigneten Büchern, wenn ich vor Zuhörern lese, was geschrieben und ausgedruckt zur Ruhe kam. Dann, dem jungen, schon früh der Sprache entwöhnten, dem altersgrauen, doch immer noch nicht gesättigten Publikum gegenüber, wird das geschriebene und ausgedruckte Wort wieder zum gesprochenen. Und die Verzauberung gelingt Mal um Mal. So verdient sich der Schamane im Schriftsteller sein Zubrot. Er, der gegen die verstreichende Zeit schreibt, er, der sich haltbare Wahrheiten zusammenlügt, ihm glaubt man sein unausgesprochenes Versprechen: Fortsetzung folgt …

Doch wie wurde ich Schriftsteller, Dichter, Zeichner – und alles zugleich auf erschreckend weißem Papier? Welch hausgemachte Hybris vermochte ein Kind zu solcher Verstiegenheit anzustiften? Denn ich war etwa zwölf Jahre alt, als für mich feststand, Künstler werden zu wollen. Das war, als bei uns zu Hause, ganz nahe dem Vorort Danzig-Langfuhr, der Zweite Weltkrieg begann. Die fachliche Spezialisierung in Richtung Dichter bildete sich erst im folgenden Kriegsjahr aus, als mir in der Zeitschrift der Hitlerjugend “Hilf mit!” ein verlockendes Angebot gemacht wurde: Ein Erzählwettbewerb stand ausgeschrieben. Preise wurden versprochen. Und sogleich begann ich meinen ersten Roman in ein Diarium zu schreiben. Er trug, beeinflußt durch den familiären Hintergrund meiner Mutter, den Titel “Die Kaschuben”, spielte aber nicht in der dem verschwindend kleinen Kaschubenvolk wieder einmal schmerzlichen Gegenwart, sondern im dreizehnten Jahrhundert, zur Zeit des Interregnums, der kaiserlosen, der schrecklichen Zeit, in der Wegelagerer und Raubritter Straßen und Brücken beherrschten und sich die Bauern nur durch eigenes Recht, durch Femegerichte zu helfen wußten.

So viel erinnere ich, daß nach kurzer Darstellung der wirtschaftlichen Lage im kaschubischen Hinterland sogleich die Räuberei und mit ihr das Hauen und Stechen begann. Dergestalt heftig wurde gewürgt, erdolcht, aufgespießt und durch Femespruch mit Galgen oder Schwert gerichtet, daß gegen Ende des ersten Kapitels alle Hauptdarsteller und ein Gutteil der Nebenpersonen tot, verscharrt oder den Krähen als Fraß vorgeworfen waren. Da mir mein Stilgefühl nicht erlaubte, die angehäuften Toten als Geister handeln und den Roman ins Schauerliche vorantreiben zu lassen, mußte mein Versuch als gescheitert gelten, war dem “Fortsetzung folgt …” ein jähes Ende gesetzt; nicht für immer und alle Zeit, aber der Anfänger wurde mit der deutlichen Ermahnung geimpft, beim zukünftigen Erzählen behutsamer und ökonomischer mit dem fiktiven Personal umzugehen.

Doch vorerst las ich in mich hinein. Ich las auf besondere Weise: mit den Zeigefingern in den Ohren. Erklärend muß dazu gesagt werden, daß meine jüngere Schwester und ich in beengten Verhältnissen, nämlich in einer Zweizimmerwohnung, also ohne eigene Kammer oder sonst einen noch so winzigen Verschlag aufgewachsen sind. Auf Dauer gesehen war das für mich von Vorteil, denn so lernte ich früh, mich inmitten von Personen und umgeben von Geräuschen dennoch zu konzentrieren. Wie unter einer Käseglocke aufgehoben, war ich so ans Buch und dessen erzählte Welt verloren, daß meine Mutter, die zu Scherzen neigte, nur um einer Nachbarin die gänzliche Absenz ihres Sohnes zu beweisen, eine Butterstulle, die neben meinem Buch lag und in die ich ab und zu biß, gegen ein Stück Seife – nehme an, Palmolive – eintauschte, woraufhin beide Frauen – meine Mutter mit gewissem Stolz – Zeugen wurden, wie ich, ohne den Blick vom Buch zu lösen, nach der Seife griff, zubiß und kauend eine gute Minute brauchte, um aus dem gedruckten Geschehen geworfen zu werden.

Solch frühe Einübung in konzentriertes Verhalten ist mir noch heute geläufig; doch nie wieder habe ich so besessen gelesen. Die Bücher fanden sich in einem Schränkchen hinter blauen Scheibengardinen. Meine Mutter war Mitglied in einem Buchclub. Dostojewskis und Tolstois Romane standen dort neben und zwischen einigen von Hamsun, Raabe und Vicki Baum. Auch Selma Lagerlöfs “Gösta Berling” war greifbar. Später fütterte mich die Stadtbibliothek. Doch den Anstoß hat wohl der Bücherschatz meiner Mutter gegeben. Sie, die genau rechnende Geschäftsfrau, die ihren Kolonialwarenladen zu Diensten unzuverlässiger Pumpkundschaft betrieb, liebte das Schöne, lauschte dem Volksempfängerradio Opern- und Operettenmelodien ab, hörte gerne meine vielversprechenden Geschichten, ging oft ins Stadttheater und nahm mich manchmal mit.

Aber diese nur flüchtig skizzierten Anekdoten, erlebt in der Enge kleinbürgerlicher Verhältnisse, die ich vor Jahrzehnten an anderer Stelle und mit fiktivem Personal episch breit ausgemalt habe, sind einzig dazu gut, mir bei der Beantwortung der Frage “Wie wurde ich Schriftsteller?” behilflich zu werden. Die Fähigkeit zur anhaltenden Tagträumerei, die Lust am Wortwitz und am Spiel mit Wörtern, die Sucht, nur deshalb und ohne Vorteil für sich zu lügen, weil das Schildern der Wahrheit zu langweilig gewesen wäre, kurz, was man vage genug Begabung nennt, war gewiß vorgegeben, doch ist es der jähe Einbruch der Politik ins familiäre Idyll gewesen, der dem allzu leicht dahinsegelnden Talent zu dauerhaftem Ballast und einigem Tiefgang verhalf.

Der Lieblingscousin meiner Mutter, wie sie kaschubischer Herkunft, war im Freistaat Danzig Beamter der polnischen Post. Er ging bei uns ein und aus, war gerngesehener Besuch. Als bei Kriegsbeginn das Postgebäude am Heveliusplatz gegen den Ansturm der SS-Heimwehr eine Zeitlang verteidigt wurde, gehörte mein Onkel zu den Kapitulierenden, die alle standrechtlich verurteilt und erschossen worden sind. Plötzlich fehlte dieser Onkel. Plötzlich und anhaltend sprach man nicht mehr von ihm. Er blieb ausgespart. Doch indem er wie weg war, muß er sich bei mir festgesetzt haben, unbemerkt über Jahre hinweg, in denen ich mit fünfzehn in Uniform steckte, mit sechzehn mich zu fürchten lernte, mit siebzehn in amerikanische Kriegsgefangenschaft geriet, mit achtzehn in Freiheit und als Schwarzhändler tätig war, schließlich den Beruf des Steinmetz und Steinbildhauers lernte, mich auf Kunstakademien übte, schrieb und zeichnete, zeichnete und schrieb, leichtfüßige Verse, windgeblasen, skurrile Einakter. Das ging so fort, bis mir, dem das ästhetische Vergnügen wie eingeboren war, eine Stoffmasse sperrig wurde. Und unter ihrem Geröll lag der Lieblingscousin meiner Mutter, der erschossene polnische Postbeamte, begraben, um von mir – von wem sonst? – gefunden, ausgebuddelt zu werden, auf daß er unter anderem Namen und in anderer Gestalt mittels Erzählbeatmung wieder zum Leben erweckt wurde; diesmal jedoch in einem Roman, dessen Haupt- und Nebenfiguren lebensgierig und putzmunter viele Kapitel überlebten, wobei einige sogar bis zum Ende aushielten, so daß des Schriftstellers ständiges Versprechen “Fortsetzung folgt …” eingelöst werden konnte.

Und so weiter und so weiter. Mit der Veröffentlichung meiner ersten beiden Romane “Die Blechtrommel” und “Hundejahre” und der dazwischengeschobenen Novelle “Katz und Maus” lernte ich früh, als immer noch relativ junger Schriftsteller, daß Bücher Anstoß erregen, Wut, Haß freisetzen können. Was aus Liebe dem eigenen Land zugemutet ward, wurde als Nestbeschmutzung gelesen. Seitdem gelte ich als umstritten.

Dabei befinde ich mich, was nach Sibirien oder sonstwohin verwünschte Schriftsteller betrifft, in guter Gesellschaft. Wir sollten uns deswegen nicht beklagen. Vielmehr dürfen wir den Zustand des permanenten Umstrittenseins als belebend empfinden und auch dem Risiko unserer Berufswahl angemessen. Es ist nun mal so, daß die Autoren des bloßen Wortgeschehens den Mächtigen, die stets auf der Siegerbank ihr Platzrecht behaupten, gerne und wohlbedacht in die Suppe spucken, weshalb die Geschichte der Literatur sich analog zur Entwicklung und Verfeinerung der Zensurmethoden verhält.

Der Machthaber Mißlaune zwang Sokrates, den Giftbecher bis zur Neige zu leeren, trieb Ovid in die Verbannung, nötigte Seneca, seine Pulsadern zu öffnen. Die schönsten literarischen Früchte, gewonnen aus abendländischer Kulturgärtnerei, zierten namentlich den Index der katholischen Kirche, während Jahrhunderten und bis heutzutage. Welches Ausmaß an Verzögerung hat die europäische Aufklärung durch die Zensurmaßnahmen absolut herrschender Fürsten erfahren? Wie viele deutsche, italienische, spanische und portugiesische Schriftsteller hat der Faschismus aus ihren Ländern, ihren Sprachräumen vertrieben? Wie viele Schriftsteller sind Opfer des leninistisch-stalinistischen Terrors geworden? Und welchen Zwängen sind Schriftsteller heute noch, ob in China, Kenia oder Kroatien, ausgesetzt?

Ich komme aus dem Land der Bücherverbrennung. Wir wissen, daß die Lust, das verhaßte Buch in dieser oder jener Form zu vernichten, immer noch oder schon wieder dem Zeitgeist gemäß ist und gelegentlich telegenen Ausdruck, das heißt Zuschauer findet. Weit schlimmer jedoch ist, daß die Verfolgung von Schriftstellern bis hin zur angedrohten oder vollzogenen Ermordung in aller Welt zunimmt und sich alle Welt an diesen fortgesetzten Terror gewöhnt hat. Jener Teil der Welt, der sich frei nennt, schreit zwar empört auf, wenn in Nigeria, wie 1995 geschehen, der die Verseuchung seiner Heimat anklagende Schriftsteller Ken Saro-Wiwa mit seinen Mitstreitern zum Tode verurteilt und dieses Urteil vollstreckt wird, geht aber dann zur Tagesordnung über, weil ökologisch begründeter Protest die Geschäfte des global herrschenden Ölgiganten Shell stören könnte.

Was jedoch macht Bücher und mit ihnen Schriftsteller dergestalt gefährlich, daß Staat und Kirche, Medienkonzerne und Politbüros sich zu Gegenmaßnahmen gezwungen sehen? Selten sind es direkte Verstöße gegen die jeweils herrschende Ideologie, denen Schweigegebot und Schlimmeres folgen. Oft reicht der literarische Nachweis, daß die Wahrheit nur im Plural existiert – wie es ja auch nicht nur eine Wirklichkeit, sondern eine Vielzahl von Wirklichkeiten gibt –, um einen solch erzählerischen Befund als Gefahr zu werten, als eine tödliche für die jeweiligen Hüter der einen und einzigen Wahrheit. Auch daß Schriftsteller – was ihres Berufes ist – die Vergangenheit nicht ruhen lassen können, zu schnell vernarbte Wunden aufreißen, in versiegelten Kellern Leichen ausgraben, verbotene Zimmer betreten, heilige Kühe verspeisen oder wie Jonathan Swift es getan hat, irische Kinder als Rostbraten der herrschaftlich englischen Küche empfehlen, ihnen also generell nichts, selbst nicht der Kapitalismus heilig ist, all das macht sie anrüchig, strafwürdig. Ihr schlimmstes Vergehen jedoch bleibt, daß sie sich in ihren Büchern nicht mit den jeweiligen Siegern im historischen Verlauf gemein machen wollen, sich vielmehr dort mit Vergnügen herumtreiben, wo die Verlierer geschichtlicher Prozesse am Rande stehen, zwar viel zu erzählen hätten, doch nicht zu Wort kommen. Wer ihnen Stimme gibt, stellt den Sieg in Frage. Wer sich mit Verlierern umgibt, gehört zu ihnen.

Gewiß haben die Mächtigen, gekleidet in dieses oder jenes Zeitkostüm, generell nichts gegen die Literatur. Sie wünschen sich sogar eine als Zimmerschmuck und sind bereit, sie zu fördern. Gegenwärtig soll sie unterhaltsam sein, der Spaßkultur dienlich, also nicht nur das Negative sehen, vielmehr den Menschen in ihrer Not ein Hoffnungslichtlein stecken. Im Grunde war und ist, wenn auch nicht so explizit gefordert wie zu Zeiten des Kommunismus, der “positive Held” erwünscht. Der kann heutzutage im unbegrenzten Dschungel der freien Marktwirtschaft durchaus rambomäßig daherkommen und seinen Weg zum Erfolg lachend mit Leichen pflastern; ein Bruder Leichtfuß, der zwischen Schußwechsel und Schußwechsel zu einem schnellen Fick bereit ist, ein Winner, der lauter Loser hinter sich läßt, kurzum ein Held, der unserer globalisierten Welt seine positiven Duftmarken setzt. Und dem Wunsch nach derart hartgesottenen Stehaufmännchen wird auch mittels allzeit verfügbarer Medien entsprochen: James Bond hat viele ihm dollygleiche Kinder geheckt. Nach seiner Machart – als cooler Typ – darf weiterhin das Gute über das Böse siegen.

Also wäre sein Gegenbild oder Gegenspieler der negative Held? Nicht unbedingt. Ich komme, wie Sie lesend erfahren haben, aus der maurisch-spanischen Schule des pikaresken Romans. In ihr ist der Kampf gegen Windmühlenflügel ein durch die Jahrhunderte hindurch übertragbares Modell geblieben. Also lebt der Pikaro von der Komik des Scheiterns. Sein Witz pinkelt an die Säulen der Macht, sägt an deren Gestühl, weiß aber zugleich, daß er weder den Tempel zum Einsturz noch den Thron zum Kippen bringen wird. Nur sieht das Erhabene, sobald mein Pikaro vorbeigeschlendert ist, ziemlich schäbig aus, und der Thron wackelt ein wenig. Sein Humor ist der Verzweiflung abgewonnen. Während sich in Bayreuth die “Götterdämmerung,” vor hochkarätigem Publikum in die Länge zieht, hört man ihn kichern, denn in seinem Theater laufen Komödie und Tragödie Hand in Hand. Er verspottet die schicksalhaft daherschreitenden Sieger und bringt sie ins Stolpern. Zwar macht sein Scheitern uns lachen, doch ist das von ihm ausgelöste Gelächter von sperriger Qualität: es bleibt im Hals stecken; selbst seine witzigst zugespitzten Zynismen sind von tragischem Zuschnitt. Zudem ist er aus der Sicht rot oder schwarz eingefärbter Beckmesser ein Formalist, ja, Manierist erster Güte: Er hält das Fernglas verkehrt herum. Die Zeit rangiert bei ihm auf einem Verschiebebahnhof. Allerorts stellt er Spiegel auf. Nie weiß man, wessen Bauchredner er jetzt ist. Der reizvollen Perspektive wegen sind in des Pikaro Manege manchmal sogar Zwerge und Riesen zugange. So ist Rabelais zeit seines tätigen Lebens auf der Flucht vor profaner Polizei und der heiligen Inquisition gewesen, weil seine überlebensgroßen Kerle Gargantua und Pantagruel die nach scholastischer Lehre geordnete Welt auf den Kopf gestellt hatten. Welch ein Höllengelächter haben die beiden entfesselt! Und als Gargantua breitärschig auf den Türmen von Notre-Dame hockte und von dort herab pissend ganz Paris unter Wasser setzte, lachte das Volk, sofern es nicht ersoffen war. Oder noch einmal Swift als Zeuge herbeigerufen: sein kulinarisch gewürzter Vorschlag, die Hungersnot in Irland zu mildern, könnte zeitgemäß aufgegriffen werden, indem beim nächsten Weltwirtschaftsgipfel, sobald den Staatsoberhäuptern der Tisch gedeckt ist, nun nicht mehr die Kinder irischer Hungerleider sondern brasilianische Straßenkinder oder solche aus dem südlichen Sudan köstlich zubereitet serviert werden. Satire heißt diese Kunstform. Sie darf bekanntlich alles, sogar mit dem Entsetzlichen den Lachnerv kitzeln.

Als Heinrich Böll am 2. Mai 1973 hier seine Nobelvorlesung hielt, in der er die so gegensätzlich anmutenden Positionen Vernunft und Poesie in immer enger führender Umkreisung zur Konfrontation brachte, beklagte er mit letztem Satz seiner Rede ein Versäumnis aus Zeitgründen: “Übergehen mußte ich den Humor, der auch kein Klassenprivileg ist und doch ignoriert wird in seiner Poesie und als Versteck des Widerstands.” – Nun, Heinrich Böll wußte, wie seitab kaum noch gelesen Jean Paul im Panoptikum deutscher Geistesgrößen seinen Platz hat, wie sehr Thomas Manns literarisches Werk, damals aus rechter wie linker Sicht, unter Ironieverdacht stand; und ich ergänze: heute noch steht. Böll meinte gewiß nicht den gängigen Schmunzelhumor, wohl aber das unhörbare Lachen zwischen den Zeilen, chronische Traueranfälligkeit seines Clowns, verzweifelte Komik jenes Sammlers, der das Schweigen archivierte. Eine Tätigkeit übrigens, die in den oft berufenen Medien im Sinne der Ankündigung “Fortsetzung folgt …” Schule gemacht hat und als “Freiwillige Selbstkontrolle” freien Westens gefällige Verkleidung der Zensur ist.

Zu Beginn der fünfziger Jahre, als ich bewußt zu schreiben begonnen hatte, war Heinrich Böll bereits ein bekannter, wenn auch nicht anerkannter Autor. Mit Wolfgang Koeppen, Günter Eich und Arno Schmidt stand er abseits des damals restaurativen Kulturbetriebs. Die noch junge Nachkriegsliteratur tat sich schwer mit der deutschen Sprache, die unter der Herrschaft des Nationalsozialismus korrumpiert worden war. Zudem stand Bölls Generation, aber auch den jüngeren Autoren, zu denen ich mich zählte, ein Satz von Theodor Adorno als Verbotstafel im Wege. Ich zitiere: “Nach Auschwitz ein Gedicht zu schreiben ist barbarisch, und das frißt auch die Erkenntnis an, warum es unmöglich ward, heute Gedichte zu schreiben … “

Also kein “Fortsetzung folgt …” mehr. Nun, wir haben dennoch geschrieben. Freilich, indem wir – wie Adorno in seinem Buch von 1951, “Minima Moralia. Reflexionen aus dem beschädigten Leben” – Auschwitz als Zäsur und unheilbaren Bruch der Zivilisationsgeschichte begreifen mußten. Nur so war diese Verbotstafel zu umgehen. Und doch ist das von Adorno gesetzte Menetekel bis heute wirksam geblieben. An ihm haben sich die Autoren meiner Generation in erklärter Abwehr gerieben. Schweigen wollte, konnte keiner. Ging es doch darum, die deutsche Sprache aus dem Gleichschritt zu bringen, sie aus Idyllen und blaustichiger Innerlichkeit herauszulocken. Uns, den gebrannten Kindern, kam es darauf an, den absoluten Größen, dem ideologischen Weiß oder Schwarz abzuschwören. Zweifel und Skepsis standen Pate; die Vielzahl der Grauwerte reichten sie uns als Geschenk. Ich jedenfalls habe mir diese Askese auferlegt, um dann erst den Reichtum meiner allzu pauschal schuldig gesprochenen Sprache, ihre verführbare Weichheit, ihren vergrübelten Hang zum Tiefsinn, ihre durchaus biegsame Härte, ja, ihren mundartlichen Schmelz, ihre Einfalt und Vieldeutigkeit, ihre Verschrobenheiten und ihre in Konjunktiven aufblühende Schönheit zu entdecken. Mit diesem wiedergewonnenen Pfund galt es zu wuchern, trotz Adorno oder ermahnt durch Adornos Verdikt. Nur so konnte das Schreiben nach Auschwitz – ob Gedicht oder Prosa – fortgesetzt werden. Nur so, indem sie zum Gedächtnis wurde und die Vergangenheit nicht enden ließ, konnte die deutschsprachige Nachkriegsliteratur die allgemeingültige Schreibregel “Fortsetzung folgt …” für sich und gegenüber den Nachgeborenen rechtfertigen. Und nur so gelang es, die Wunde offen zu halten und das gewünschte wie verordnete Vergessen durch ein beharrliches “Es war einmal …” aufzuheben.

Wie oft auch aus diesem oder jenem Interesse der Schlußstrich gefordert, die Rückkehr zur Normalität eingeklagt wurde und die schändliche Vergangenheit als Historie abgelegt werden sollte, die Literatur widersetzte sich diesem so verständlichen wie törichten Verlangen. Zu Recht! Denn jedesmal, wenn in Deutschland die Stunde Null verkündigt, das Ende der Nachkriegszeit ausgerufen worden ist – zuletzt vor zehn Jahren, als die Mauer gefallen war und Deutschlands Einheit auf dem Papier stand –, hat uns die Vergangenheit wieder eingeholt.

Zu jener Zeit, im Februar 1990, habe ich in Frankfurt am Main vor Studenten eine Vorlesung unter dem Titel “Schreiben nach Auschwitz” gehalten. Ich zog Bilanz, legte, Buch nach Buch, Rechenschaft ab. So kam ich zu dem 1972 erschienenen “Tagebuch einer Schnecke”, in dem Vergangenheit und Gegenwart sich mehrgleisig kreuzen, aber auch parallel zueinander verlaufen und manchmal kollidieren. In diesem Buch steht, weil die Definition meines Berufes von meinen Söhnen erfragt wird, die Antwort: “Ein Schriftsteller, Kinder, ist jemand, der gegen die verstreichende Zeit schreibt.” Ich sagte zu den Studenten: “Eine so akzeptierte Schreibhaltung setzt voraus, daß sich der Autor nicht als abgehoben oder in Zeitlosigkeit verkapselt, sondern als Zeitgenosse sieht, mehr noch, daß er sich den Wechselfällen verstreichender Zeit aussetzt, sich einmischt und Partei ergreift. Die Gefahren solcher Einmischung und Parteinahme sind bekannt: Die dem Schriftsteller gemäße Distanz droht verlorenzugehen; seine Sprache sieht sich versucht, von der Hand in den Mund zu leben; die Enge jeweils gegenwärtiger Verhältnisse kann auch ihn und seine auf Freilauf trainierte Vorstellungskraft einengen, er läuft Gefahr, in Kurzatmigkeit zu geraten.”

Das damals angesprochene Risiko ist mir über die Jahrzehnte hinweg treu geblieben. Doch was wäre der Beruf des Schriftstellers ohne Risiko? Gut, gleich einem Literaturbeamten könnte er sich als gesichert begreifen. Aber der Gegenwart gegenüber wäre er ein Gefangener seiner Berührungsängste. Aus Angst, die Distanz zu verlieren, verliefe er sich im Weitentlegenen, wo nur noch die Mythen wabern und das Erhabene sich selbst feiert. Nein, die ständig Vergangenheit werdende Gegenwart wird ihn einholen und ins Verhör nehmen. Denn jeder Schriftsteller ist in seine Zeit hinein geboren, er mag noch so heftig beteuern, zu früh oder zu spät gekommen zu sein. Nicht er stellt sich selbstherrlich das Thema seiner Wahl, vielmehr ist es ihm vorgegeben. Ich jedenfalls habe nicht frei entscheiden können. Denn wäre es einzig mir und meinem Spieltrieb zufolge gegangen, hätte ich mich nach rein ästhetischen Gesetzen erprobt und so unbeschwert wie harmlos im Skurrilen meine Rolle gefunden.

Aber das ging nicht. Widerstände waren da. Aus deutscher Geschichtsträchtigkeit geworfen, lagen Trümmer- und Kadaverberge zuhauf. Diese Stoffmasse, die sich, indem ich sie abzutragen begann, vergrößerte, war nicht wegzublinzeln. Zudem komme ich aus einer Flüchtlingsfamilie. Deshalb hat sich zu allem, was einen Schriftsteller von Buch zu Buch antreiben mag – üblicher Ehrgeiz, Furcht vor Langeweile, das Triebwerk der Egozentrik –, die Gewißheit vom unwiederbringlichen Verlust der Heimat als anstiftende Kraft bewiesen. Erzählend sollte die zerstörte, verlorene Stadt Danzig, nein, nicht zurückgewonnen, jedoch beschworen werden. Diese Schreibobsession hat mich angestachelt. Ich wollte, nicht frei von Trotz, mir und meinen Lesern ins Bild bringen, daß das Verlorene nicht spurlos im Vergessen versinken muß, vielmehr durch die Kunst der Literatur wieder Gestalt gewinnen kann: in all seiner Größe und jämmerlichen Kleinlichkeit, mit seinen Kirchen und Friedhöfen, den Geräuschen der Schiffswerften und dem Geruch der matt anschlagenden Ostsee, mit einer längst verebbten Sprache, diesem stallwarmen Gemaule, mit Sünden, die zur Beichte taugten, und seinen geduldeten und verschuldeten Verbrechen, denen keine Beichte die erwünschte Absolution erteilen konnte.

Verlust dieser Art ist auch anderen Schriftstellern zum Mistbeet fortgesetzt obsessionshaften Erzählens geworden. Jedenfalls kamen vor Jahren Salman Rushdie und ich gesprächsweise überein, daß ihm, wie mir mein verlorenes Danzig, sein verlorenes Bombay Quelle und Müllgrube, Fixpunkt und Weltmitte ist. Diese Anmaßung, diese Verstiegenheit, gehört zur Literatur. Sie bleibt Voraussetzung für ein Erzählen, das befähigt ist, alle Register zu ziehen. Mit ziselierter Kleinkunst feinsinniger Psychologisierung oder mit einem Realismus, der sich als naturgetreuer Abklatsch mißversteht, ist solch monströsen Stoffmassen nicht beizukommen. Sosehr wir aus aufklärender Tradition der Vernunft verpflichtet sind, der absurde Verlauf der Geschichte spottet jeder nur vernünftigen Erklärung.

Wie der Nobelpreis, sobald wir ihn aller Feierlichkeit entkleiden, auf der Entdeckung von Dynamit fußt, das wie andere menschliche Kopfgeburten – sei es die Spaltung der Atome, sei es die gleichfalls nobelierte Aufschlüsselung der Gene – das Wohl und das Wehe in die Welt gesetzt hat, so beweist die Literatur ihrerseits Sprengkraft, wenngleich die von ihr ausgelösten Explosionen verzögert, sozusagen in Zeitlupe zum Ereignis werden und die Welt verändern: gleichfalls als Wohltat und Anlaß zum Wehgeschrei für das Menschengeschlecht. Wieviel Zeit hat der Prozeß der europäischen Aufklärung von Montaigne über Voltaire, Diderot, Kant, Lessing und Lichtenberg benötigt, um die Funzel der Vernunft in die finstersten Winkel scholastischer Verdunkelung zu tragen. Oft genug wurde das Lichtlein gelöscht. Zensur verzögerte die Illuminierung durch Vernunft. Doch als sie sich dann in aller Helle breitgemacht hatte, war es eine erkaltete, aufs technisch Machbare reduzierte, einzig dem ökonomischen und sozialen Fortschritt verschriebene Vernunft, die sich als Aufklärung ausgab und ihren von Anbeginn zerstrittenen Kindern, dem Kapitalismus und dem Sozialismus, einen vernünftelnden Jargon und den jeweils richtigen Weg zum Fortschritt um jeden Preis eingebleut hatte.

Heute sehen wir, wohin es der Aufklärung genial mißratene Kinder gebracht haben. Wir können ermessen, in welch gefährliche Schieflage uns die durch Worte ausgelöste und zeitverschleppt wirkungsvolle Explosion geschleudert hat. Sicher, wir versuchen mit den Mitteln der Aufklärung – denn andere haben wir nicht – den Schaden zu beheben. Entsetzt sehen wir, daß der Kapitalismus, seitdem sein Bruder, der Sozialismus, für tot erklärt wurde, vom Größenwahn bewegt ist und sich ungehemmt auszutoben begonnen hat. Er wiederholt die Fehler seines totgesagten Bruders, indem er sich dogmatisiert, die freie Marktwirtschaft als einzige Wahrheit ausgibt, von seinen schier unbegrenzten Möglichkeiten berauscht ist und verrückt spielt, das heißt, weltweit Fusionen betreibt, die einzig den Profit maximleren. Kein Wunder, daß sich der Kapitalismus, wie der an sich selbst erstickte Kommunismus, als reformunfähig erweist. Globalisierung heißt sein Diktat. Und wieder einmal wird mit dem Dünkel der Unfehlbarkeit behauptet, dazu gäbe es keine Alternative.

Demnach ist die Geschichte zu Ende. Kein “Fortsetzung folgt …” darf mit Spannung erwartet werden. Oder ist zu hoffen, daß, wenn schon nicht der Politik, die ohnehin jegliche Entscheidungskraft der Ökonomie überlassen hat, wenigstens der Literatur etwas einfällt, das den neuerlichen Dogmatismus ins Wanken bringt?

Wie aber könnte sich ein solch subversives Erzählen als Dynamit von literarischer Qualität erweisen? Wäre Zeit genug vorrätig, die Wirkung einer Spätzündung abzuwarten? Ließe sich ein Buch denken, dem die Mangelware Zukunft Auslauf böte? Ist es nicht gegenwärtig eher so, daß die Literatur aufs Altenteil verwiesen und den jungen Autoren allenfalls das Internet als Spielwiese eingeräumt wird? Betriebsamer Stillstand, dem das Schummelwort Kommunikation eine gewisse Aura verleiht, macht sich breit. Jeglicher Vorrat an Zeit ist bis zum menschenmöglichen Kollaps verplant. Ein kulturbetriebliches Jammertal nimmt die westliche Welt gefangen. Was tun?

In meiner Gottlosigkeit bleibt mir einzig übrig, das Knie vor jenem Heiligen zu beugen, der bislang noch immer hilfreich gewesen ist und die schwersten Brocken ins Rollen gebracht hat. Also flehe ich: Heiliger, von Camus‘ Gnaden nobelierter Sisyphos, bitte, sorge dafür, daß der Stein oben nicht liegen bleibt, daß wir ihn weiterhin wälzen dürfen, auf daß wir wie du glücklich mit unserem Stein sein können und die erzählte Geschichte von der Mühsal unserer Existenz kein Ende findet.

Ob wohl mein Stoßseufzer erhört wird? Oder sollte, nach neuestem Geraune, erst der gezüchtete Mensch als geklonte Schöpfung für die Fortsetzung der Humangeschichte zu sorgen befähigt sein?

Mithin bin ich wieder am Anfang meiner Rede und schlage noch einmal den Roman “Die Rättin” auf, in dessen fünftem Kapitel konjunktivisch die Verleihung des Nobelpreises an die Laborratte, stellvertretend für Millionen anderer Versuchstiere im Dienst der forschenden Wissenschaft, erwogen wird. Und sogleich wird mir deutlich, wie wenig bisher alle preisgekrönten Verdienste geeignet waren, die Geißel der Menschheit, den Hunger, aus der Welt zu schaffen. Zwar gelingt es, jeden, der zahlen kann, mit neuen Nieren zu versorgen. Herzen können verpflanzt werden. Drahtlos telefonieren wir rund um die Welt. Satelliten und Raumstationen umkreisen uns fürsorglich. Waffensysteme sind, infolge gepriesener Forschungsergebnisse, erdacht und verwirklicht worden, mit deren Hilfe sich ihre Besitzer vielfach zu Tode schützen können. Was alles des Menschen Kopf hergibt, hat seinen erstaunlichen Niederschlag gefunden. Nur dem Hunger ist nicht beizukommen. Er nimmt sogar zu. Wo Armut wie angestammt war, schlägt sie in Verelendung um. Weltweit sind Flüchtlingsströme unterwegs; Hunger begleitet sie. Und kein politischer Wille, gepaart mit wissenschaftlichem Können, ist entschlossen, dem wuchernden Elend ein Ende zu setzen.

1973, damals, als in Chile, gestützt auf das tätige Wohlwollen der USA, der Terror zuschlug, hielt als erster deutscher Bundeskanzler Willy Brandt seine Antrittsrede vor den Vereinten Nationen. Er kam auf die weltweite Verelendung zu sprechen. Sein Ausruf “Auch Hunger ist Krieg!” wirkte so überzeugend, daß ihn kurzerhand Beifall erschlug.

Ich war dabei, als diese Rede gehalten wurde. Zu jener Zeit schrieb ich an meinem Roman “Der Butt”, in dem es um die primäre Grundlage menschlicher Existenz, um die Ernährung, also um Mangel und Überfluß, um große Fresser und ungezählte Hungerleider, um des Gaumens Freude und um die Brotrinden vom Tisch der Reichen geht.

Dieses Thema ist uns geblieben. Dem sich anhäufenden Reichtum antwortet die Armut mit gesteigerten Zuwachsraten. Der reiche Norden und Westen mag sich noch so sicherheitssüchtig abschirmen und als Festung gegen den armen Süden behaupten wollen; die Flüchtlingsströme werden ihn dennoch erreichen, dem Andrang der Hungernden wird kein Riegel standhalten.

Davon wird in Zukunft zu erzählen sein. Schließlich muß unser aller Roman fortgesetzt werden. Und selbst wenn eines Tages nicht mehr geschrieben und gedruckt werden wird oder darf, wenn Bücher als Überlebensmittel nicht mehr zu haben sind, wird es Erzähler geben, die uns von Mund zu Ohr beatmen, indem sie die alten Geschichten aufs neue zu Fäden spinnen: laut und leise, hechelnd und verzögert, manchmal dem Lachen, manchmal dem Weinen nahe.

Günter Grass – Nobelföreläsning

Günter Grass håller sin Nobelföreläsning.Copyright © Nobel Media AB 1999
Photo: Hans Mehlin

English
Swedish
German

“Fortsättning följer …”

Ärade ledamöter av Svenska Akademien, mina damer och herrar!

Detta tillkännagivande signalerade på artonhundratalet att ett prosaverk drog ut på längden. Både dags- och veckotidningar erbjöd plats under strecket. Följetongsromanen blomstrade. Medan de första kapitlen i rask följd trycktes i svart på vitt hade berättelsens mittparti just präntats ner, och slutet var ännu inte uttänkt. Men det var inte enbart triviala skräckhistorier och hjärteknipande passioner som så trollband läsaren. Flera Dickens-romaner kom först ut på det sättet, i småportioner. Tolstojs Anna Karenina var också en följetongsroman. Balzacs tid som flitig leverantör av stapelvara i följetongsform kan mycket väl, innan han hade gjort sig ett namn, ha lärt honom tekniken att stegra spänningen alldeles i slutet av ett avsnitt. Och även nästan alla Fontaneromaner trycktes i nummer efter nummer av någon tidning eller tidskrift, så till exempel Irrungen, Wirrungen, vilket fick ägaren av Vossische Zeitung att indignerat utropa: “Ska den där horhistorien då aldrig ta slut?!”

Men innan jag spinner vidare på huvudtråden i mitt tal eller repar upp den så att jag får några sidotrådar att följa, ska det nämnas att den sal jag nu befinner mig i och Svenska Akademien, vars gäst jag är, inte är mig främmande, rent litterärt sett. I min roman Råttinnan, som kom ut för nästan fjorton år sedan och vars katastrofala förlopp på brant sluttande episka plan en eller annan läsare kanske minns, förekommer ett hyllningstal som hålls i Stockholm inför ett jämförbart blandat sällskap, ett tal ägnat råttan, närmare bestämt laboratorieråttan.

Hon, råtthonan, har fått Nobelpriset. Äntligen, måste man säga. För hon hade länge funnits med på förslagslistorna och ansågs tillhöra favoriterna. Ställföreträdande för miljoner försöksdjur alltifrån marsvinen till rhesusaporna är det nu hon, den vithåriga och rödögda laboratorieråttan, som har erhållit hedersbetygelsen. Hon mer än någon annan – påstår berättaren i min roman – har möjliggjort alla de nobeliserade forskningarna och uppfinningarna på det medicinska området och – vad beträffar de upptäckter som gjorts av Nobelpristagarna Watson och Crick – verksamheten på genmanipulationens snart sagt obegränsade experimentalfält. Sedan dess är det fritt fram för mer eller mindre legal kloning. Av majs, grönsaker, men också allehanda kräk. De råttmänniskor som mot slutet av den nämnda romanen, alltså under posthuman tid, visar sig alltmer dominanta kallas därför “watsoncricks”. De förenar i sig det bästa hos bägge släktena. Det råttiga ingår i människans väsen och omvänt. Världen tycks sträva efter att tillfriskna genom denna framavlade varelses väsen. Det var också hög tid att bringa ordning i kaos efter den stora knallen, som annars bara råttor, kackerlackor och spyflugor plus en liten rest av fisk- och grodrom hade överlevt, och den nya ordningen skulle skapas med hjälp av dessa mirakulöst räddade watsoncricks.

Men eftersom denna tråd i berättelsen inte var färdigspunnen, utan kunde tänkas avbruten med ett “Fortsättning följer … “, och Nobelpristalet till laboratorieråttan ingalunda står sist i romanen, som en avslutande muntration, kan jag så att säga principiellt övergå till att tala om berättandet som överlevnads- och konstform.

Redan i begynnelsen berättades det. Långt innan människosläktet övade sig i att skriva och blev gradvis alfabetiserat berättade envar för envar, och varje människa lyssnade till den andra. Snart fanns det bland de ännu inte skrivkunniga sådana som kunde berätta mer och bättre och som kunde ljuga mera trovärdigt. Och bland dem fanns det återigen en del som på ett konstfullt sätt lyckades dämma upp sin berättelses ström, sedan den först flutit fram helt makligt, varefter de lät den uppdämda stoffmassan svämma över och fick floden att förgrena sig utan att någonsin sina; plötsligt och överraskande fann den en bred bädd, och nu förde den med sig mycket drivgods, vilket gav upphov till sidohandlingar. De där allra första berättarna, som inte var beroende av dagsljus eller lampsken och kunde viska hemlighetsfullt även i mörkret, ja förstod sig på att avvinna mörkret eller skymningsljuset ett tillskott av spänning, skyggade inte för vare sig ökentorra vägsträckor eller dånande vattenfall och lade på sin höjd in en paus i handlingen på grund av att alla började känna sig trötta – och då med löftet “Fortsättning följer …” – och därför infann sig många åhörare, som för all del också själva kunde berätta, fast inte så outtömligt.

Vad var det då som berättades på den tiden när ännu ingen kunde skriva, skriva ner något? Redan i början, redan på Kains och Abels tid, var det säkert mycket tal om mord och dråp. Hämnd, särskilt blodshämnd, bjöd på stoff. Och det dröjde inte länge förrän folkmord blev vardagsmat. Men man kunde också berätta om syndafloder och torka, om magra och feta år. Man skyggade inte för långa egendomslistor som förtecknade både kreatur och människor. Ingen berättelse kunde göra anspråk på trovärdighet om den inte innehöll utförliga släktregister, där det angavs vem som kom före respektive efter den och den. På sådana ättartavlor byggde också hjältehistorierna. I synnerhet de än i dag omtyckta triangeldramerna, men även ruskiga berättelser om varelser mittemellan människa och djur som härskade i labyrinter eller lurade i vassen vid flodstranden var antagligen episk stapelvara redan på den tiden. För att inte tala om guda- och avgudalegender så väl som äventyrliga sjöresor, som den ene berättaren vidarebefordrade till den andre, historier som slipades, byggdes ut, varierades, försågs med omvända förtecken och slutligen nedtecknades av en berättare som lär ha hetat Homeros eller – i Bibelns fall – av ett berättarkollektiv. Alltsedan dess finns litteraturen. I Kina, Persien, Indien, på det peruanska höglandet och andra ställen, överallt där det uppkom någon typ av skrift var det berättare som gjorde sig ett namn, antingen som enskilda litterata eller som medlemmar av ett författarkollektiv, såvida de inte förblev anonyma.

Vi nutidsmänniskor, som är så extremt fixerade vid det skriftliga, har ändå kvar minnet av det muntliga berättandet, av litteraturens orala ursprung. Men skulle det så vara att vi har glömt bort att allt berättande ursprungligen skedde via läpparna, ömsom långsamt malande och med ofrivilliga pauser, ömsom hastande, liksom påjagat av ångest, och även viskande, som om den avslöjade hemligheten måste bevaras från att bli känd av alltför många, sedan återigen högljutt, avbrutet av emfatiska meningsyttringar eller av frågor som sedan urminnes tider liksom med böjd snabel har försökt nosa reda på hur det förhåller sig med de innersta och yttersta tingen – skulle vi händelsevis ha glömt bort allt det där, skrifttroende som vi är, då vore vart berättande knastertorrt och inte buret av fuktig andning.

Så bra att vi har nog med böcker inom räckhåll, böcker som står sig, vare sig de läses tyst eller högt. Där finns mina förebilder. Mästare som Melville eller Döblin, men också Luther med sin bibeltyska, puffade på mig medan jag ännu var ung och läraktig, så att jag skrev medan jag formade satserna högt för mig själv och blandade bläcket med spott. Och på den vägen är det. Nu i det femte årtiondet av min med lust burna livegenskap som skribent tuggar jag segfibriga satsfogningar till en formbar gröt, orerar för mig själv i den härligaste skrivensamhet och låter ingenting annat få plats på papperet än det som även muntligt har funnit sitt varierande tonläge och visat sig klinga rätt och ge eko.

Ja, jag älskar mitt yrke. Det skaffar mig sällskap, som mångstämmigt söker komma till tals och vill in i mitt manuskript så ordagrant som möjligt. De bästa mötena med mina för si eller så många år sedan bortsprungna eller av läsarna exproprierade böcker har jag när jag inför en åhörarskara läser någonting som skrivits, tryckts och kommit till ro. Då, inför ungdomar som språkligt blivit tidigt avvanda, och inför grånade åhörare som ännu inte blivit mätta på ord, återförvandlas det skrivna och tryckta ordet till det talade. Och denna förtrollning lyckas gång efter annan. På det viset skaffar sig schamanen i skriftställaren lite extrainkomster. Han, som skriver för att besvärja den tid som flyr, han, som ljuger ihop hållbara sanningar åt sig, blir trodd när han lovar, om än outtalat: Fortsättning följer …

Men hur blev jag då skriftställare, diktare, tecknare – och alltihop tillika på förfärande vitt papper? Vad var det för en hemmagjord hybris som kunde egga ett barn till en så överspänd verksamhet? Jag var nämligen bara tolv år när jag kände mig säker på att det var konstnär jag ville bli. Det var när andra världskriget började, i mina hemtrakter, alldeles i närheten av förorten Danzig-Langfuhr. Specialiseringen med inriktning på att bli diktare växte fram först påföljande krigsår när jag fick ett lockande anbud i Hitlerjugends tidskrift Hilf mit! [Hjälp till!]. Det var ett upprop till deltagande i en berättartävling. Priser utlovades. Och genast började jag skriva min första roman, i ett diariehäfte. Under inflytande av min mors familjebakgrund fick den titeln Die Kaschuben, men den utspelade sig inte i den närvarande tid som för den försvinnande lilla kasjubiska folkspillran återigen var smärtfylld, utan på tolvhundratalet, under interregnumtiden, den kejsarlösa, den förskräckliga tid då stråtrövare och rovriddare behärskade vägar och broar och bönderna inte såg någon annan utväg att hävda sin rätt än den att tillsätta egna, hemliga domstolar.

Så mycket minns jag som att huggandet och stickandet satte igång direkt efter en kortfattad skildring av det ekonomiska läget i det kasjubiska upplandet. Så häftigt ströps, knivhöggs, spetsades och – efter den hemliga domstolens utslag – avrättades det, med rep eller svärd, att redan kapitel 1 slutade med att alla huvudpersonerna och en stor del av bipersonerna var döda och antingen vilade i hastigt grävda gravar eller hade kastats som föda åt kråkorna. Eftersom min stilkänsla inte tillät mig att låta dessa talrika döda övergå till att agera som andar och driva romanen vidare in i rysargenren måste mitt försök uppges såsom kapsejsat, och det blev tvärstopp för “Fortsättning följer … “; inte för tid och evighet, men nybörjaren vaccinerades med den klart förnimbara uppmaningen att i sin framtida berättarverksamhet handskas försiktigare och mer ekonomiskt med sitt fiktiva persongalleri.

Men först läste jag, satte i mig böcker. Jag läste på ett särskilt sätt: med pekfingrarna i öronen. Som förklaring måste jag infoga att min yngre syster och jag växte upp i trångboddhet, nämligen i en tvårummare, alltså utan att som barn ha eget rum eller ens en pytteliten avbalkning. Det visade sig dock vara till fördel för mig, ty på det viset lärde jag mig tidigt att koncentrera mig även mitt ibland människor och omgiven av diverse ljud. Liksom under en skyddande ostkupa var jag så försjunken i min bok och dess berättade värld att min mor, som var pigg på skämt, bytte ut en limpsmörgås, som låg bredvid min bok och som jag då och då tog en tugga av, mot en tvål – antagligen av märket Palmolive – och det bara för att bevisa för en grannfru hur fullständigt absent hennes son var, med påföljd att bägge kvinnorna – min mor med en viss stolthet – blev vittne till hur jag, utan att ta ögonen från boken, tog upp tvålen, bet i den och tuggade på den i en dryg minut innan jag kastades ut ur det tryckta händelseförloppet.

Denna tidiga inövning i koncentration gav resultat som blivit bestående till den dag i dag är; men aldrig mer har jag läst så maniskt. Böckerna fanns i ett litet skåp bakom glas med blåa gardiner. Min mor var medlem i en bokklubb. Dostojevskijs och Tolstojs romaner stod bredvid och mellan några av Hamsun, Raabe och Vicki Baum. Även Selma Lagerlöfs “Gösta Berling” fanns inom räckhåll. Senare var det stadsbiblioteket som utfodrade mig. Men det var nog min mors bokskatt som var den utlösande faktorn. Hon, den noga kalkylerande affärskvinnan, som i sin speceriaffär betjänade en opålitlig kundkrets som ofta handlade på krita, älskade det sköna, lyssnade till opera- och operettmelodier i folkmottagaren, tyckte om att höra mig läsa upp mina löftesrika historier och gick ofta på stadsteatern, dit jag ibland fick följa med henne.

Men dessa anekdoter, som jag här endast flyktigt har skisserat och som handlar om upplevelser i en trång, småborgerlig miljö, som jag för årtionden sedan återgav med episk bredd och ett fiktivt persongalleri, fyller här ingen annan funktion än att hjälpa mig att besvara frågan “Hur blev jag författare?” Min fallenhet för ihållande dagdrömmeri, lusten att vara kvick och att leka med ord, det oemotståndliga behovet att ljuga utan att ha någon fördel av det, bara för att det skulle vara för långtråkigt att återge sanningen, kort sagt det som man vagt nog kallar begåvning, fanns där säkert som en grundförutsättning, men det var politikens plötsliga inbrytning i familjeidyllen som försåg den alltför lätt ivägseglande talangen med varaktig barlast och fick den att gå lite mer på djupet.

Min mors älsklingskusin, av kasjubisk härkomst liksom hon själv, var anställd vid polska posten i fristaten Danzig. Han gick ut och in hemma hos oss, var en gärna sedd gäst. Efter det att posthuset vid Heveliusplatz, när kriget började, en tid hade hållit stånd mot anstormningen av SS-Heimwehr hörde min onkel till de kapitulerande, som allesammans dömdes till döden av en ståndrätt och arkebuserades. Plötsligt var denne onkel frånvarande. Plötsligt slutade man prata om honom, och det höll i sig. Han förblev utsparad. Men just i och med att han var som borta måste han ha satt sig fast inom mig och funnits där obemärkt under alla år, när jag vid femton års ålder gick omkring i uniform, vid sexton lärde mig vad fruktan vill säga, vid sjutton blev krigsfånge hos amerikanarna, vid arton var fri och verksam som svartabörshandlare, varpå jag slutligen lärde mig sten- och bildhuggaryrket, övade mig vid konstakademier, skrev och tecknade, tecknade och skrev, lättfotade verser med mycket vind i, absurdistiska enaktare. Det fortsatte så, tills en stoffmassa spärrade vägen för mig, som verkade ha en medfödd förmåga att glädjas åt det estetiska. Där låg, under en mängd lösa stenar, min mors älsklingskusin begravd, där väntade den ihjälskjutne polske posttjänstemannen på att jag – vem annars? – skulle hitta och gräva upp honom för att han under annat namn och i annan gestalt skulle bli återuppväckt genom episk andning; fast den gången i en roman vars huvud- och bifigurer, med aptit på livet och pigga som mörtar, överlevde många kapitel och i vissa fall till och med höll ut ända till slutet, så att författarens ständiga löfte “Fortsättning följer …” kunde infrias.

Och så vidare och så vidare. I samband med publiceringen av mina första romaner Blecktrumman och Hundår och den mellan dem inskjutna novellen Katt och råtta fick jag tidigt, som ännu relativt ung författare, lära mig att böcker kan väcka anstöt, frigöra ursinne och hat. Det som var avsett som en inte alltför lätthanterlig kärleksgåva till det egna landet uppfattades som kackande i eget bo. Sedan dess har jag rykte om mig att vara omstridd.

I den egenskapen är jag i gott sällskap av andra författare som man helst velat skicka till Sibirien eller ni vet vart. Vi bör inte beklaga oss över det. Snarare kan vi tillåta oss att uppfatta tillståndet av permanent omstriddhet som livgivande och även i linje med den risk vi tog när vi valde yrke. Det är nu en gång så att upphovsmännen till handlingar som utspelar sig enbart i ord gärna och välbetänkt spottar i soppan för de mäktiga, för dem som alltid påstar sig ha rätt till en plats på segrarnas bänk, och därför står litteraturhistorien i ett analogt förhållande till censurmetodernas utveckling och förfining.

Makthavarnas misshag tvingade Sokrates att tömma giftbägaren, drev Ovidius i landsflykt, nödgade Seneca att öppna pulsådrorna. De skönaste litterära frukter som skördats i den västerländska kulturträdgården har i synnerhet prytt den katolska kyrkans Index, i århundraden och fram till våra dagar. Vilken grad av försening fick upplysningen i Europa vidkännas till följd av enväldiga furstars censuråtgärder? Hur många tyska, italienska, spanska och portugisiska författare fördrevs ur sitt land, sitt språkområde, av fascismen i dess olika former? Hur många författare föll offer för den leninistisk-stalinistiska terrorn? Och vilka tvångsåtgärder drabbar, ännu i dag, skrivande människor i länder som Kina, Kenya eller Kroatien?

Jag kommer från bokbålens land. Vi vet att lusten att på ett eller annat sätt förinta den förhatliga boken fortfarande eller återigen står i samklang med tidsandan och då och då kommer till telegent uttryck, det vill säga finner en publik. Långt värre är dock det faktum att förföljelsen av människor med författandet som yrke tilltar i hela världen, ända till mordhot eller genomfört mord, och att hela världen har vant sig vid denna fortsatta terror. Den del av världen som kallar sig fri upphäver visserligen indignerade rop när en Ken Saro-Wiwa och hans medkämpar döms till döden och faktiskt också avrättas efter att ha anklagat de styrande för förgiftning av hembygden, som vi känner det från Nigeria 1995, men sedan återgår man till dagordningen, därför att ekologiskt motiverade protester skulle kunna störa oljegiganten Shells affärsverksamhet.

Vad är det då som gör böcker och med dem författare så farliga att stat och kyrka, mediekoncerner och politbyråer ser sig tvingade till motåtgärder? Sällan är det direkta försyndelser mot den just där och då härskande ideologin som leder till tystnadsdekret och värre saker än så. Ofta räcker det med att litterärt påvisa att sanningen existerar enbart i pluralis – liksom det ju inte heller finns bara en verklighet utan många verkligheter – för att ett sådant konstaterande i berättelsens form ska bedömas som en fara, en dödlig sådan för dem som för tillfället är bevararna av den enda och allena saliggörande sanningen. Även det förhållandet att författarna, sitt kall likmätigt, inte kan låta det förflutna vara i fred, utan river upp sår som tillåtits läka alltför snabbt, gräver upp lik som placerats i förseglade källare, beträder förbjudna rum, äter upp heliga kor eller i likhet med Jonathan Swift rekommenderar irländska barn som biffråvara för det förnäma engelska köket, att således ingenting över huvud taget är heligt för dem, inte ens kapitalismen, allt detta gör författarna illa beryktade och straffvärda. Deras värsta förseelse är och förblir ändå att de i sina böcker inte vill göra sig gemena med sin tids segrare i det historiska förloppet utan snarare gillar att driva omkring bland förlorarna i samma process, de marginaliserade, som visserligen kunde ha en hel del att berätta men inte kommer till tals. Den som ger röst åt dem ifrågasätter segern. Den som omger sig med förlorare hör till deras skara.

De mäktiga, klädda i den ena eller andra tidskostymen, har förvisso ingenting generellt emot litteratur. De rentav önskar sig en som rumsdekoration och är beredda att främja den, För närvarande ska den roa, tjäna underhållningskulturen, alltså inte bara se det negativa utan snarare tända ett litet hoppets ljus för människorna i deras nöd. Vad man i grund och botten vill ha, om det också inte krävs så uttryckligt som på kommunismens tid, är den “positive hjälten”. Han kan i våra dagar utan vidare fara fram som Rambo i den fria marknadshushållningens obegränsade djungel och skrattande gå över lik på sin väg till succé – en Bror Lättsinnig som är beredd till ett snabbknull mellan två skottväxlingar, en winner som lämnar idel losers efter sig, kort sagt en hjälte som lämnar sina positiva doftmärken på vår globaliserade jord. Och efterfrågan på en så hårdkokt ståfigur tillgodoses också med hjälp av medier som ständigt är redo att ställa sig till förfogande: James Bond har gjort barn i massor, lika honom som Dollies. På hans manér – som en cool typ – får det goda även fortsättningsvis segra över det onda.

Alltså skulle hans motbild eller motspelare vara den negative hjälten? Inte nödvändigtvis. Som ni nog har läst har jag gått i pikareskromanens morisk-spanska skola. Där är kampen mot väderkvarnsvingar alltjämt en modell som går att överföra århundradena igenom. Alltså lever äventyraren av kapsejsandets komik. Hans kvickhet pinkar på maktens pelare och sågar igenom dess högsäte men är samtidigt medveten om att han varken kan få templet att rasa eller tronen att tippa omkull. Däremot ser det upphöjda tämligen sjabbigt ut sedan min pícaro, min skälm, har släntrat förbi, och tronen vacklar en smula. Hans humor har utvunnits ur förtvivlan. Medan Ragnarök drar ut på tiden inför en prominent publik i Bayreuth hör man honom fnissa, för på hans teater går komedi och tragedi hand i hand. Han förhånar segrarna som skrider fram som Ödets män, och han får dem att snubbla. Visserligen skrattar vi när han själv gör bort sig, men det skratt han utlöser är av det skrymmande slaget och fastnar i halsen; till och med hans med ursinnig humor tillspetsade cynismer är av tragiskt snitt. Ur illröda eller svartblå Beckmesserfigurers synvinkel är han till på köpet formalist, ja manierist ut i fingerspetsarna: han håller kikaren felvänd. Tiden är för honom verksam på en rangerbangård. Överallt ställer han upp speglar. Aldrig vet man vems buktalare han för tillfället är. För det lockande perspektivets skull är till och med dvärgar och jättar i farten på den pikareska arenan. Se exempelvis på Rabelais, som under hela sitt aktiva liv var på flykt undan den världsliga polisen och den heliga inkvisitionen, därför att hans övermänskligt storvuxna karlar Gargantua och Pantagruel hade ställt den skolastiskt ortodoxt ordnade världen på huvudet. Vilket infernaliskt skratt utlöste inte dessa båda! Och när Gargantua vilade sitt breda arsle på Notre-Dame-kyrkans torn och pissade däruppifrån så att han satte hela Paris under vatten, då skrattade folket, i den mån det inte hade drunknat. Eller för att ännu en gång kalla Swift som vittne: hans kulinariskt kryddade förslag till mildring av hungersnöden på Irland skulle man kunna ta upp igen i en variant som passar vår tid, genom att på nästa ekonomiska toppmöte servera de till taffel församlade statsöverhuvudena – inte som på Swifts tid hungrande irländska föräldrars barn, utan i stället gatubarn från Brasilien eller södra Sudan, lukulliskt tillredda. Satir kallas denna konstform. För den är som bekant allting tillåtet, till och med att kittla skrattmusklerna med det fasansfulla.

När Heinrich Böll höll sin Nobelföreläsning här den 2 maj 1973 och därvid i allt trängre cirklar ringade in de båda positionerna förnuft och poesi och konfronterade dem med varandra, två olika positioner som i förstone verkar vara varandras motpoler, beklagade han i den sista meningen av sitt anförande en försummelse som berodde på tidsbrist: “Jag har varit tvungen att förbigå humorn, som inte heller är något klassprivilegium, och ändå glömmer man bort dess poesi och att den kan tjäna som gömställe för motståndet.” – Heinrich Böll visste hur långt ut i periferin, knappast längre läst, Jean Paul har sin plats i de tyska andliga storheternas panoptikon, visste också i hur hög grad Thomas Manns litterära verk misstänktes för ironi, och det både ur höger- och vänsterperspektiv på den tiden; och jag supplerar: en misstanke som finns kvar än i dag. Böll avsåg säkerligen inte den gångbara myshumorn, men däremot det ohörbara skrattet mellan raderna, den kroniska mottaglighet för sorgmod som kännetecknar hans clown, den förtvivlade komik som vilar över hans kände samlare, mannen som arkiverade tystnad. För övrigt en sysselsättning som – om jag än en gång får anknyta till aviseringen “Fortsättning följer…” – har bildat skola i de medier jag här titt och tätt har refererat till och som under beteckningen “frivillig självkontroll” utgör censurens tjänstvilliga förklädnad i det fria västerlandet.

I början av femtiotalet, när jag hade börjat skriva på ett medvetet sätt, var Heinrich Böll redan en känd, om också inte erkänd, författare. Tillsammans med Wolfgang Koeppen, Günter Eich och Arno Schmidt stod han vid sidan av kulturindustrin, som på den tiden bar restaurationens prägel. Den ännu unga efterkrigslitteraturen hade allvarliga bekymmer med det tyska språket, som hade blivit korrumperat under nazismens herravälde. Ett annat hinder på vägen, ja en förbudstavla, för Bölls generation, men också för de yngre författarna, till vilka jag själv räknade mig, var ett uttalande av Adorno. Jag citerar: “Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt, och detta fräter också på insikten [ — ] varför det blivit omöjligt att skriva dikter i dag … “

Alltså inte längre något “Fortsättning följer…”. Nåja, vi skrev ändå. Men vi gjorde det samtidigt som vi var tvungna att – liksom Adorno i sin bok från 1951, Minima Moralia. Reflektionen aus dem beschädigten Leben [svensk undertitel 1986: Reflexioner ur det stympade livet] – uppfatta Auschwitz som en snittpunkt, ett brott utan möjlighet till bot och läkning i civilisationens historia. Det var enda sättet att komma förbi denna förbudstavla. Och likväl har Adornos menetekel behållit sin genomslagskraft till den dag i dag är. Mot det har min generations författare stött sina pannor ur en klart deklarerad försvarsposition. Tiga kunde och ville ingen göra. Det gällde ju att befria det tyska språket från att marschera i takt, och att locka fram det ur idyller och blåaktigt missfärgad inåtvändhet. För oss, de brända barnen, var det viktigt att vi avsvor oss de absoluta storheterna, det ideologiska svartvitmåleriet. Tvivel och skepsis stod fadder; som dopgåva skänkte de oss hela gråskalan. I varje fall ålade jag mig denna askes, för att först därefter upptäcka rikedomen i mitt språk, som alltför kategoriskt hade förklarats skyldigt, detta tungomåls förförbara mjukhet, dess söndergrubblade fallenhet för djupsinne, dess avgjort böjliga hårdhet, ja lystern i dess dialekter, dess enfald och mångtydighet, dess excentriciteter och dess i konjunktivformer uppblomstrande skönhet. Detta återvunna pund gällde det att förvalta väl, trots Adorno eller uppfordrad genom Adornos domslut. Endast så kunde skrivandet efter Auschwitz fortsätta – vare sig det rörde sig om dikter eller prosatexter. Endast så, genom att bli till minne och inte låta det förgångna ta slut, kunde den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen inför sig själv och efterkommande generationer rättfärdiga den allmängiltiga skrivregeln “Fortsättning följer … “. Och endast så gick det att hålla såret öppet och genom ett envist upprepat “Det var en gång …” upphäva den önskade såväl som den påbjudna glömskan.

Hur ofta det än krävdes, i vems intresse det vara månde, att man skulle sätta ett slutstreck, att man skulle återgå till normaliteten och befria sig från den skändliga förflutenheten med hänvisning till att den var historia, så motsatte sig litteraturen denna lika förståeliga som dåraktiga begäran. Med rätta! Ty varje gång timmen noll och slutet på efterkrigstiden har proklamerats – senast för tio år sedan, när Muren hade fallit och det fanns papper på Tysklands enhet – hann förflutenheten ännu en gång ikapp oss.

Vid den tiden, i februari 1990, höll jag i Frankfurt am Main en föreläsning för studenter betitlad “Att skriva efter Auschwitz”. Jag gjorde upp en balansräkning och avlade räkenskap, bok efter bok. Så kom jag till den 1972 publicerade En snigels dagbok, i vilken förfluten och närvarande tid korsar varandra på flera spår men också löper parallellt och ibland kolliderar. I den här boken finner man, därför att mina söner kräver besked, följande svar på frågan hur mitt yrke kan definieras: “En författare, mina barn, är någon som skriver mot den tid som flyr.” jag sade till studenterna: “Om man är med på att den skrivande bör inta denna ståndpunkt, så förutsätter det att han inte ser sig själv som distanserad eller som innesluten i en kapsel av tidlöshet, utan som en samtida, ja mer än så, att han utsätter sig för den bortflyende tidens skiften, lägger sig i och tar parti. Riskerna med en sådan inblandning och ett sådant partitagande är kända: Distansen hotar att gå förlorad; hans språk utsätts för frestelsen att leva ur hand i mun; trångheten hos de förhållanden som råder just för tillfället kan snäva in även honom och hans för frihjul upptränade föreställningskraft, han löper risk att bli andfådd.”

Den risk som jag den gången talade om har förblivit mig trogen under de gångna årtiondena. Men vad vore den yrkesmässiga litterära verksamheten om den vore riskfri? Nå ja, den skulle kunna ge författaren en tryggad existens, som en litteraturtjänsteman. Men konfronterad med sin samtid skulle han vara sin beröringsångests fånge. Av rädsla för att förlora distansen skulle han villa bort sig i det avlägset liggande, där numera endast myterna fladdrar och det upphöjda firar sig självt. Nej, den nutid som ständigt övergår i förflutenhet kommer att hinna upp honom och ta honom i förhör. Ty varje författare har fötts in i sin egen tid, hur häftigt han än må bedyra att han kommit för tidigt eller för sent. Det är inte han som egenmäktigt väljer ämne, snarare har ämnet givits honom i förväg. Själv har jag i varje fall inte kunnat välja fritt. Ty om uteslutande jag själv och min lekdrift hade fått bestämma skulle jag ha lytt rent estetiska lagar när jag satte mig på prov och funnit min roll i det absurdistiska, lika obesvärad som ofarlig.

Men det gick inte. Jag stötte på motstånd av olika slag. Som ett resultat av den tyska historiedräktigheten tornade ruin- och kadaverberg upp sig framför mig. Denna stoffmassa, som blev större när jag började röja i den, var omöjlig att blinka bort. Dessutom har vi i min familj varit flyktingar. Därför har till alla de krafter som kan tänkas driva på en författare från bok till bok – vanlig ärelystnad, fruktan för långtråkighet, egocentricitetsmaskineriet – sällat sig vissheten om att hembygden är oåterkalleligt förlorad. Genom berättandet skulle den förstörda, förlorade staden Danzig, nej inte återvinnas men frambesvärjas. Denna skrivbesatthet har eggat mig. Inte utan trotsighet ville jag tala om för mig själv och mina läsare att det förlorade inte är dömt att spårlöst sjunka i glömska, utan kan vinna gestalt på nytt genom litteraturens konst: i all sin storhet och jämmerliga småskurenhet, med sina kyrkor och begravningsplatser, med ljuden från skeppsvarven och lukten från Östersjöns vatten när dess vågor slår matt mot land, med ett språk som nu för länge sedan ebbat ut – detta stallvarma mumsande på orden! – där det förutom synder som dög i bikten också begicks brott och underlåtenhetssynder för vilka den önskade absolutionen aldrig kunde ges, hur man än biktade sig.

Förluster av detta slag har även för andra författare visat sig vara välgödslade rabatter ur vilka ett maniskt berättande spirat. I varje fall kom Salman Rushdie och jag för flera år sedan samtalsvis överens om att hans förlorade Bombay är hans källa och sopgrop, fixpunkt och centrum i världen på samma sätt som mitt förlorade Danzig är det för mig. Denna förmätenhet, denna överspändhet kvarstår, hör till när det gäller litteraturen. Den är en förutsättning för ett berättande som är mäktigt att spänna över alla register. Med ciselerad smäkonst, subtil psykologisering eller en realism som felaktigt tror sig böra vara naturtrogen imitation kan man inte få grepp om sådana stoffmassor. Hur mycket vi än i upplysningens efterföljd är förpliktade att lyssna till förnuftets röst är historiens förlopp så präglat av absurditet att det trotsar varje enbart förnuftig förklaring.

Precis som Nobelpriset, så snart vi avkläder det all högtidlighet, är grundat på dynamit, en uppfinning som i likhet med andra mänskliga tankefoster – exempelvis atomklyvningen eller den likaledes nobeliserade kartläggningen av arvsmassan – har beskärt vår jord både väl och ve, så visar sig också litteraturen ha sprängkraft, fastän de explosioner som den ger upphov till sker långsamt och så att säga framträder som världsförändrande tilldragelser i ultrarapid; även där rör det sig både om välgärningar och om sådant som gett människosläktet skäl att ropa ve. Hur mycket tid behövde inte den europeiska upplysningen, alltifrån Montaigne över Voltaire, Diderot, Kant, Lessing och Lichtenberg, för att med förnuftets talgdank nå ända in i de mörkaste av de vrår dit skolastiken spritt sitt dunkel. Ofta nog släcktes det lilla ljuset. Censur fördröjde den illuminering förnuftet erbjöd. Men när det sedan väl hade brett ut sig med sitt skarpa ljus var det ett kallnat förnuft, reducerat till det tekniskt genomförbara, ett förnuft som helt hade försvurit sig åt det ekonomiska och sociala framsteget och bara utgav sig för att vara upplysning, och i sina barn Kapitalismen och Socialismen, som brakade ohjälpligt med varandra redan från första början, hade det då bankat in en snusförnuftig jargong och två olika men lika doktrinära uppfattningar om vägen till framgång, där priset fick bli hur högt som helst.

I dag kan vi se vart detta har lett upplysningens geniala men vansläktade barn. Vi kan bilda oss en uppfattning om i vilket farligt lutande läge vi mycket omilt har försatts av den explosion som utlösts genom ord och visat sig verkningsfull i slow motion. Jo visst försöker vi reparera skadan med upplysningens medel – några andra har vi faktiskt inte. Förfärade ser vi att Kapitalismen tycks drivas av storhetsvansinne och har börjat härja ohämmat efter det att hans bror, Socialismen, blivit dödförklarad. Han upprepar de fel som begåtts av denne dödförklarade broder på så sätt att han nu håller på att bli alltmer dogmatisk, utger marknadsekonomin för att vara den enda sanningen, låter sig berusas av sina totalt obegränsade möjligheter, och går på som en galning, det vill säga runt om i världen genomför fusioner som bara maximerar profiten. Inte att undra på att kapitalismen, liksom den kommunism som kvävt sig själv, visar sig vara oförmögen till reformer. Globalisering heter dess diktat. Och återigen påstås det, med den inbilskhet som åtföljer tron på den egna ofelbarheten, att det inte finns något alternativ.

I så fall är historien slut. Inget “Fortsättning följer … ” kan med spänning inväntas. Eller vågar man hoppas att åtminstone litteraturen ska komma på något som får nydogmatismen att svikta, då man knappast kan förvänta sig det av en politik som har överlåtit all beslutskraft åt ekonomin?

Men hur skulle ett sådant subversivt berättande kunna visa sig vara dynamit med litterär kvalitet? Finns det möjligtvis nog med tid på lager för att man ska kunna satsa på en verkningsfull fördröjd detonation? Kan man tänka sig en bok som bristvaran framtid ger rejält med svängrum? Är det inte för närvarande snarare så att litteraturen har satts på undantag och de unga författarna på sin höjd får lov att tumla om på internet? Ett driftigt stillestånd, som av humbugordet “kommunikation” förlänas en viss aura, breder ut sig. Alla förråd av tid planeras bort ända till den punkt där kollapsen står och väntar på människan. Västvärlden stängs in i en kulturindustriell jämmerdal. Vad göra?

Jag i min gudlöshet har inte längre något annat val än att böja knä inför det helgon som hittills alltid har visat prov på hjälpsamhet och fått även de tyngsta block i rullning. Alltså ber jag: Ack, helige Sisyfos, av Camus‘ nåde nobeliserad, sörj för att stenbumlingen inte blir liggande där uppe, utan att vi även i fortsättningen får lov att vältra upp den, på det att vi liksom du måtte bli lyckliga med vår sten och den berättade historien om vår existens’ besvärligheter aldrig måtte ta slut.

Månne min djupa suck blir hörsammad? Eller kan det vara så som det på sistone har glunkats om, att i stället bara den systematiskt framavlade människan, en klonad skapelse, kommer att vara i stånd att sörja för den fortsatta humanhistorien?

Därmed är jag tillbaka vid den punkt där jag inledde mitt tal och slår ännu en gång upp romanen Råttinnan, i vars femte kapitel det konjunktiviskt övervägs om inte laboratorieråttan, som representant för miljoner andra försöksdjur i den forskande vetenskapens tjänst, borde tilldelas Nobelpriset. Och genast står det klart för mig hur lite alla prisbelönta förtjänster hittills har varit ägnade att avskaffa svälten, mänsklighetens gissel. Låt vara att man kan operera in nya njurar på alla som har råd att betala för sig. Hjärtan kan också transplanteras. Trådlöst telefonerar vi över hela världen. Satelliter och rymdstationer kretsar kring oss i omsorg om vårt bästa. Som en följd av lovprisade forskningsresultat har hela vapensystem tänkts ut och förverkligats, så att deras ägare på en mångfald sätt kan skydda sig till döds. Allt vad den mänskliga hjärnan kan frambringa har avsatt förvånansvärda resultat. Endast svälten kan man inte få bukt med. Den förvärras till och med. Där det förr rått fattigdom från generation till generation kan man nu tala om utblottning. Över hela världen är flyktingströmmar på väg någonstans; svält är deras följeslagare. Och ingen politisk vilja, parad med vetenskapligt kunnande, har beslutsamheten att sätta stopp för det ohejdat växande eländet.

År 1973, samtidigt som terrorn slog till i Chile, understödd av USA:s aktiva välvilja, talade Willy Brandt som förste tyske förbundskansler inför Förenta Nationerna. Han kom in på den tilltagande utarmningen i världen. Hans utrop “Även svält är krig! ” hade en så övertygande verkan att han på stående fot möttes av ett mördande bifall.

Jag var närvarande när detta tal hölls. Vid den tiden skrev jag på min roman Flundran, som till stor del handlar om den primära grunden för den mänskliga existensen, om livsmedelsförsörjningen, alltså om brist och överflöd, om stora frossare och svältande människor som ingen räknat, om gommens

Detta ämne har vi kvar. Fattigdomens svar på den rika världens förmögenhetstillväxt är ökad befolkningstillväxt. Den välmående norra och västra delen av vart klot må aldrig så trygghetstörstande vilja avskärma sig, och hävda sig som fästning mot den fattiga södern, flyktingströmmarna kommer likväl att nå den; mot trycket från de svältande kommer inga reglar att hålla stånd.

Att berätta om detta hör till våra uppgifter för framtiden. När allt kommer omkring måste det finnas en fortsättning för allas vår roman. Och till och med om det en dag inte skrivs och trycks längre, eller om det blir förbjudet att göra det, om böcker som överlevnadsmedel inte längre går att få tag i, kommer det att finnas berättare som mun mot öra blåser luft i oss genom att av de gamla historiernas stoff spinna nya trådar: högröstat eller lågmält, andfått flåsande eller eftertänksamt utdraget, och ibland kommer man att ha nära till skrattet, ibland till gråten.

Översättning från tyskan: Lars W. Freij

Interactive visualisations

These visualisations are part of the Nobel Prize Lesson – Physics Prize 2019.

The discovery of exoplanets

The Nobel Prize in Physics 2019 are awarded ”for contributions to our understanding of the evolution of the universe and Earth’s place in the cosmos”. One half of the prize was awarded to Michael Mayor and Didier Queloz for the first discovery of a planet orbiting a solar-type star outside our solar system. These type of planets are called exoplanets.

Video

Interactive visualisation

Teacher’s guide (PDF 200 Kb)

22 April 2022: The visualisation has stopped working and we hope to be able to fix it later on in May.

Practical information:

The interactive visualisations work in most web browsers except for Internet Explorer. Click ”Full screen” in the upper-right corner to open the visualisations in full screen.

Both teachers and students can use any screen-recording program to create your own digital stories. The interactive visualisation can be paused and you, or your students, can add notes and comments in the slideshow using the drawing tool in the upper-right corner.

In-depth reading about the Nobel Prize in Physics 2019

Press release for the 2019 Nobel Prize in Physics
Popular information for the 2019 Nobel Prize in Physics