Tal av Dr Marcus Storch, Nobelstiftelsens styrelseordförande, den 10 december 2010.

Dr Marcus Storch håller sitt hälsningsanförande under Nobelprisceremonin i Konserthuset i Stockholm. Copyright © The Nobel Foundation 2010 Photo: AnnaLisa B. Andersson

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, Ärade Nobelpristagare, Mina Damer och Herrar,

På Nobelstiftelsens vägnar ber jag att få hälsa er välkomna till årets prisutdelning, och jag vill särskilt hälsa pristagarna och deras familjer välkomna till denna ceremoni, som har till syfte att hylla pristagarna och deras insatser för vetenskap och litteratur. Vi sänder våra varmaste hälsningar till professor Robert Edwards som av hälsoskäl inte kunnat komma till Stockholm. Samtidigt gläds vi åt att Mrs Ruth Edwards finns med oss idag.

Tidigare idag i Oslo hyllades fredspristagaren Liu Xiaobo, som inte kunde närvara  “for his long and non-violent struggle for fundamental human rights in China”.

I början av år 1897 publicerade den ledande franska dagstidningen Le Temps, föregångare till dagens Le Monde, en stort uppslagen artikel om det nya Nobelpriset. Artikeln kom bara några månader efter att Alfred Nobels testamente öppnats och flera år innan testamentets intentioner börjat förverkligas i och med de första prisutdelningarna 1901. Planerna på detta nya pris hade väckt mycket stor uppmärksamhet internationellt, och man kan fråga sig vad som orsakade detta intresse. Prestigefyllda priser hade ju funnits sedan länge, i Storbritannien i form av Royal Societys pris, i Frankrike delade Académie des Sciences ut priser, senare följt av Preussische Akademie i Berlin, ja till och med i det unga USA fanns sedan 1820-talet en prestigefylld Benjamin Franklin-medalj. Det som gjorde det nya Nobelpriset så intressant, trots att det skulle delas ut i två perifera och fattiga små länder i Europas utkant, var att det uppfattades som det första verkligt internationella priset på den andliga odlingens område, på sitt sätt en motsvarighet till de återupplivade Olympiaderna på idrottens område. I Le Temps – artikeln spekulerar man redan i denna anda om vilka fransmän som skall kunna försvara trikoloren och bli medaljörer på denna intellektuella arena.

Nobelprisets grund – Alfred Nobels testamente – speglar både hans personliga intressen och hans filosofiska värdesystem, präglat av Upplysningstidens kulturradikalism och artonhundratalets tekniska och vetenskapliga framstegsoptimism. Man kan också säga att priset fick en särskild tyngd genom dess specifika kombination av prisområden, vilka förstärker varandra och just symboliskt förmedlar Upplysningens och humanismens värderingar.  Helt avgörande, och grundläggande för prisets internationella ställning än idag, är dock den passus där Alfred Nobel säger att ” Det är min uttryckliga vilja, att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är skandinav eller ej”. Härigenom sändes en kraftfull signal mot den vid den tiden ökande, militanta och militariserade nationalismen, en företeelse som ledde fram till de två förödande världskrigen, som kom att prägla förra århundradet.

Det förtjänar att nämnas att testamentet ingalunda möttes med någon enhällig entusiasm i Sverige. Socialdemokraten Hjalmar Branting, senare statsminister, ansåg att priset var ett sätt för en kapitalist att döva sitt dåliga samvete, men hade ett kvarts sekel senare inga invändningar när han själv fick fredspriset. På nationalistiskt högerhåll anklagades Nobel för bristande patriotism då stora pengar skulle gå till utlänningar.  Självaste Kung Oskar II försökte ingripa i den tvist som uppstod kring testamentet till förmån för den sida som ville ogiltigförklara det. De prisutdelande institutionerna var av olika skäl tveksamma till att axla sin roll i det system som Nobel skisserat i sitt testamente. Men efter att det Norska Stortinget på ett tidigt stadium accepterat sin uppgift att utse fredspriskommittén, kunde förhandlingarna stegvis föras i hamn och de första priserna delas ut 1901. Sedan dess har de prisutdelande institutionerna genom sitt arbete och sina omfattande nätverk konsoliderat prisets internationella ställning och dess internationalistiska budskap.

Inom vetenskapens område är en återkommande fråga hur mycket resurser som bör satsas på grundforskning resp. tillämpad forskning och ren utveckling.  Självfallet är alla områdena av avgörande vikt. Någon enkel linjär modell från grundforskning till tillämpad forskning till teknisk utveckling är inte en gångbar förklaring för mycket mer komplicerade samband och kopplingar.  Men det offentligas roll och ambitioner har skiftat. Efter andra världskriget förskräckte spåren efter de totalitära regimernas styrning av forskningen och stor frihet rådde för grundforskningen. Denna samexisterade med en gradvis ökande behovsdefinierad forskning, till att börja med inom försvar, men sedan allt mer inom andra områden där samhällets åtaganden växte. Under senare decennier har emellertid grundforskningen i ett antal länder kommit att trängas tillbaka, dels av universitetens utbildningsexplosion, dels av en ökande andel externt styrda resurser. Till det kommer att man på politisk nivå ansett sig kunna bedöma i vilken riktning även grundforskningen bör bedrivas, så att den skall bli samhällsnyttig, och helst ge avkastning snabbare. Två omständigheter talar för en viss skepsis när det gäller dylika “strategiska” satsningar. Den första är att under denna ansats ligger en outtalad föreställning om att vetenskapsmännen inte själva skulle vara intresserade av att deras forskning leder till nyttiga resultat. Den andra är att den politiska nivån skulle besitta bättre kunskap när det gäller att, som det heter, “pick-the-winnners”. I det första fallet är det så att självfallet är vetenskapsmännen intresserade av slutresultatet, men vägen till genombrott av verklig betydelse är längre och osäkrare än vad som kan programmeras, och kräver mer tid och resurser.

När det gäller nyttan av grundforskning så är verkligheten, som alltid en god mätare. De internationella forskningsintensiva företagen söker sig mycket riktigt till de miljöer som kan erbjuda en närhet till grundforskning på hög nivå och nära kunskapsfronten.

När det gäller offentlig “picking-the-winners” visar erfarenheten inte att politiker och tjänstemän skulle vara överlägsna vetenskapsmän när det gäller att förutse genombrottsområden. För den politiker som är intresserad av att skapa förutsättningar för forskning som leder till Nobelpris, är det tänkvärt att bland de senaste tjugo årens Nobelpris inom det naturvetenskapliga området dominerar, enligt  Nobelpristagarnas självbiografier, i väldigt hög grad kategorin fri nyfikenhetsforskning.

Ibland kritiseras prisgrupperna, även av sådana som borde veta bättre, för att ge priser till krånglig grundforskning utan praktisk betydelse. Årets pris till Robert Edwards för IVF ses som ett föredöme eftersom det anses mera begripligt. Man bör dock komma ihåg att det var Edwards grundforskning om äggcellernas mognadsprocess som gjorde det möjligt för honom att utveckla IVF.

Ett annat exempel på den ibland oförutsägbara nyttan av grundforskning är ett Nobelpris 1962 för esoterisk forskning kring en märklig molekyl, till synes utan någon praktisk betydelse. Men priset till Crick, Watson och Wilkins “för deras upptäckt av nukleinsyrornas molekylära uppbyggnad och dess betydelse för informationsöverföringen i levande materia”, idag mera känt som DNA, har skapat förutsättningarna för en veritabel vetenskaplig revolution som givit oss en mängd nya läkemedel, förbättrat jordbrukets förutsättningar, givit helt nya perspektiv på människans utvecklingshistoria och satt nya kraftfulla redskap i rättvisans händer.

Varför får grundforskningens stora betydelse för mänskligheten så lite uppmärksamhet både i media och av våra politiker? Låt oss inte ensidigt anklaga budbärarna utan istället fråga våra vetenskapskvinnor och män varför de inte har lyckats förmedla grundforskningens betydelse. De vetenskapliga Nobelpriserna kan kanske ses som Alfred Nobels bidrag till att förklara forskningens värde för mänskligheten. Detta tillsammans med priserna i litteratur och fred är kärnan i Alfred Nobels testamente.