Tal av Dr Marcus Storch, Nobelstiftelsens styrelseordförande, den 10 december 2011.

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, Ärade Nobelpristagare, Mina Damer och Herrar,

På Nobelstiftelsens vägnar ber jag att få hälsa er välkomna till årets prisutdelning, och jag vill särskilt hälsa pristagarna och deras familjer välkomna till denna ceremoni, som har till syfte att hylla pristagarna och deras insatser för vetenskap och litteratur.
Det var med djupt beklagande som vi inom Nobelstiftelsen tog emot budet om Professor Ralph Steinmans bortgång bara två dagar före Nobelförsamlingens beslut om årets pris i fysiologi eller medicin.
Vi är tacksamma mot fru Claudia Steinman att hon har velat komma hit för att hedra sin makes minne.

Tidigare idag i Oslo hyllades fredspristagarna Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkol Karman “for their non-violent struggle for the safety of women and for women’s rights to full participation in peace-building work”.

För stora delar av jordens befolkning har de senaste decennierna fört med sig en påtaglig förbättring av levnadsvillkoren.

Trots denna i många avseenden positiva utveckling står mänskligheten inför stora utmaningar. Vi känner alla till problemen med vår miljö och frågor som rör framtidens energiförsörjning. Fattigdomen kvarstår på många håll, ca en miljard människor lever fortfarande under mycket svåra förhållanden. I industriländerna finns också många problem med svag tillväxt, oro hos delar av befolkningen som fått liten del av välståndsutvecklingen och åldrande befolkningar. Till detta kommer dagens akuta problem orsakade av den finansiella krisen och den skulduppbyggnad som skett på båda sidor av Atlanten under de senaste decennierna.

För att hantera dessa utmaningar och hitta lösningar på de frågor vi står inför behöver vi minst lika mycket som tidigare hjälp av vetenskapen. Det är därför inte förvånande att nya försök görs gång på gång, i land efter land för att stimulera vetenskap och innovationer. Resultaten av dessa är dock blandade. Det handlar om individer, om hur de får det utrymme och den stimulans som behövs för att ge sig i kast med det okända.

Hur kan man då fånga kreativitetens Eldfågel? Redan nu kan jag förvarna dagens Nobelpristagare om det stora antal inbjudningar de kommer att få till alla slags konferenser, seminarier, symposier, colloquier och samtal på detta tema. Alltför ofta lägger man då tyngdpunkten på sociala arrangemang och dito visibilitet, istället för på substantiell analytisk diskussion. För denna typ av arrangemang har en tidigare Nobelpristagare myntat det träffande uttrycket “Nobel-nonsense”.

Vill man diskutera vad som främjar kreativiteten på individnivå, så erbjuder ett studium av Alfred Nobels biografi ett antal nyttiga uppslag. Låt mig nämna fem områden.

För det första, en hemmiljö som är studieinriktad och med utpräglat intresse för något aktuellt verksamhetsfält. Immanuel Nobel, Alfreds far, var sedan många år intresserad av och verksam inom sprängämnesteknik och förmedlade, mer eller mindre påträngande, detta intresse till sonen, som egentligen hade tänkt sig en mera romantisk, litterär bana. Därtill fick Alfred Nobel med sig en entreprenörsanda, inspirerad av faderns mångskiftande verksamheter. Av dennes konkurser lärde han sig också att förena företagande med finansiell försiktighet och kontroll.

För det andra, en god skolutbildning. I Nobels fall får man säga att en stark begåvning kombinerades med vad vi skulle se som en extrem lösning på de fyra bröderna Nobels skolgång. Då utländska barn inte tilläts gå i ryska skolor i 1840-talets St. Petersburg, fick de undervisning av universitetslärare i hemmet istället. Denna minst sagt lärarintensiva skola – som snarast för tankarna till forna tiders undervisning av framtida monarker – producerade också lysande resultat. I Alfreds fall grundliga kunskaper i naturvetenskap och humaniora, därtill flytande behärskning av fem språk i tal och skrift. Dessa kunskaper underlättade givetvis för Nobel att senare i livet utveckla verksamheter i en rad länder. Vid slutet av sitt liv hade han intressen i 94 produktionsanläggningar i 20 länder, och var därmed en pionjär med att bygga upp en internationell grupp av företag. Självklart är det inte möjligt att utforma dagens skolsystem så att det liknar de villkor Nobel växte upp under. Det hindrar inte att mer måste göras för att säkra ett bra skolsystem. Om vi inte har tillräckligt bra lärare och om inte dessa uppmuntras att utveckla sin undervisning och yrkesroll hjälper nog inga andra reformer på skolans område. Samhället måste bidra med tydliga direktiv om vad som ska uppnås i skolan. Till detta behövs ett ledarskap – för att tala klartext rektorer – som klarar att driva en skola med pedagogiska ambitioner. Rätt personer måste också uppmuntras att bli lärare och lärare som anstränger sig, utvecklas och når resultat måste premieras. Ett väl fungerande skolsystem är den nödvändiga grunden för samhällets utveckling och individens frihet.

För det tredje, att växa upp och leva i en kosmopolitisk miljö. St. Petersburg var vid denna tid befolkat av en ansenlig grupp “expatriates” från olika västeuropeiska länder, som attraherats av de möjligheter som den snabbt växande ryska huvudstaden erbjöd. Kosmopolitiska miljöers intellektuella fertilitet är en väl etablerad företeelse i mänsklighetens historia, alltifrån Hellenismens befruktande tolerans för olika kulturer. Framgångsrika lärdomscentra under renässansen och ända in i våra dagar var och är kosmopolitiska. Exempel härpå är idag Europas främsta universitet bland annat Cambridge, Oxford och E(idgenössische) T(echnische) H(ochschule) i Zürich. Nationalism och chauvinism på det intellektuella området, leder i bästa fall bara till det egna landets isolering, tillbakagång och förfall, i värsta fall till mera katastrofala följder, så som förra århundradets Europeiska historia vittnar om. Det som den kosmopolitiska miljön i St. Petersburg gav Nobel kan man i dagens samhälle också uppnå med ett intensifierat student- och forskarutbyte med övriga världen, inte minst genom att skapa bättre förutsättningar för forskare att komma och verka i olika miljöer, på samma sätt som framstående forskare lockas till de amerikanska universiteten.

För det fjärde, måste man ha kontakt med forskningsfronten. I Nobels fall var hans lärare i kemi i St. Petersburg, Nikolaj Zinin, inte bara en mycket framstående kemist och sedermera ordförande i det ryska kemisamfundet, han hade också utmärkta internationella kontakter bland några av tidens stora vetenskapsmän efter sina studiesejourer i Berlin, Paris och London. En av dessa var Frankrikes ledande kemist Jules Pelouze. Denne hade i sin tur haft en elev, italienaren Ascanio Sobrero, som i sin forskning hade fått fram ett nytt ämne, nitroglycerin. Det blev Nobels mål att göra detta högexplosiva ämne säkert att hantera. Att det var Sobrero som stod för grundforskningen och upptäckte nitroglycerinet rådde det aldrig någon oklarhet om. Nobels syn på saken illustreras bl.a. av formuleringarna i hans testamente: om kriterierna för fysik är “upptäckt eller uppfinning”, så gäller för kemi “upptäckt eller förbättring”. Sobrero upptäckte och Nobel förbättrade.

För det femte måste man ha tid och tålamod. I Nobels fall tog det många år och stora ansträngningar innan han slutligen kom fram till lösningen i form av dynamiten, i vilken nitroglycerinet stabiliseras med en sorts sand och gör produkten säker att hantera i kombination med en tändkapsel, detta i sin tur något som Nobel uppfann.

Dessa fem aspekter av Nobels biografi ger vägledning om vad som är centralt när det gäller att stimulera och befästa ett tillväxtinriktat, kunskapsbaserat samhälle:

Det är viktigt att vi, trots alla ansträngningar som görs för att stödja innovation, inte glömmer bort grundforskningen. Dess andel av våra totala satsningar har minskat på senare tid. Den nyskapande forskningen är långsiktig, originell och svårplanerad. Den måste därför få villkor som motsvarar dess natur. Utan Sobreros grundforskning och hans upptäckt hade inte Nobel kunnat förbättra nitroglycerinet till dynamit, ej heller hade Nobel kunnat göra en annan av sina uppfinningar, och kanske den mest varaktiga, nämligen Nobelpriset. Detta är ett av otaliga exempel på grundforskningens oförutsägbara, men genomgripande effekter. Nobelprisets historia är i hög grad historien om grundupptäckter som förändrat människors villkor på ett grundläggande sätt.

När Nobel skrev sitt testamente gjorde han en avgörande insats för att stimulera vetenskap och rationalitet. Bättre än de flesta förstod han värdet av vetenskap för att förbättra mänsklighetens villkor. Att han också lyfte fram värdet av humanism och behovet av fredsarbete är ett tydligt uttryck för hans insiktsfullhet. För att hantera dagens utmaningar är det här viktiga aspekter. Detsamma gäller hans internationalism; att han underströk att priset skulle kunna ges till alla, oberoende av nationalitet.

Låt mig avsluta med att berätta om ett av de många möten med Nobelpristagare som jag haft förmånen att ha under senare år; en kopp the i våras med H.H. Dalai Lama. Innan vi hann hälsa honom välkommen tog han ordet. Vad han ville lyfta fram var den fortsatta relevansen och kraften i Nobels budskap liksom den integritet och det oberoende som väglett de prisutdelande institutionerna genom åren. Att fortsätta så; att lyfta fram och premiera det Alfred Nobel stod för, och att göra det även i tider och länder där hans tankar är kontroversiella, är vårt sätt att vårda arvet efter Alfred Nobel.