English
Swedish

Tal av Dr Marcus Storch, Nobelstiftelsens styrelseordförande

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, Ärade Nobelpristagare, Mina Damer och Herrar,

På Nobelstiftelsens vägnar vill jag hälsa Er välkomna till årets prisutdelnings-ceremoni. Årets Nobelpristagare önskar vi särskilt välkomna till Nobelfestligheterna här i Stockholm och tidigare idag har Nobels Fredspris delats ut till IAEA och dess generaldirektör Mohamed ElBaradei “for arbeidet deira for å hindra at kjernefysisk energi blir nytta till militære føremål og for at kjernefysisk energi til sivile føremål vert nytta på sikrast mogelege måte”.

Vi hoppas att ni uppfattar de många olika arrangemangen under Nobelveckan som en uppskattning av era insatser. Det är ju betydelsen av era insatser som bestämmer Nobelprisets ställning i världen, och det är naturligt att de tilldrar sig ett så stort intresse att Nobelveckan antar karaktären av en vetenskaplig-kulturell festival.

Idag har det gått 110 år sedan Alfred Nobel den 27 november 1895 undertecknade sitt testamente på den svensk-norska klubben i Paris, och detta testamente utgör grunden till Nobelpriset och den Stiftelse som bär hans namn.

Testamentets förhållandevis korta text beskriver “Nobelprissystemet” i dess grunddrag, med angivande av inom vilka områden priserna skall delas ut, på vilka grunder det skall ske och vilka institutioner som skall svara för respektive pris. Nobelprisets inriktning och vad man skulle kunna kalla dess ideologi definierades av Nobel i denna text och den speglar i hög grad såväl hans filosofi, som hans egna, praktiserade vetenskapligt- tekniska, humanistiskt-litterära och pacifistiska intressen.

Likväl kan man konstatera att texten inte bara är kortfattad, utan att en del av de kriterier som Alfred Nobel satte upp antingen gav utrymme för vida tolkningsmöjligheter, eller var svåra att följa i praktiken. Ett exempel på ett sådant svårhanterligt kriterium är formuleringen att priset skulle ges till “dem, som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta”. Bokstavligt uttolkat är detta givetvis en svårlöst uppgift även för den mest kompetenta prisutdelare.

Testamentet blev, när det öppnades i hög grad kontroversiellt. Politiskt kritiserades det av den tidens höger för att vara opatriotiskt på grund av dess internationalistiska, globala målsättning. Vänstern såg det som ett sätt för en kapitalist att bota sitt dåliga samvete. Och en del av Alfred Nobels släktingar hade helt andra idéer om vad man borde göra med arvet. I den process som trots allt ledde fram till att Nobels avsikter slutligen realiserades 1901, sökte man närmare uttyda dennes intentioner på en rad punkter. Det är belysande att i detta sammanhang ta del av de vittnesmål som avgavs av ingenjörerna Robert Wilhelm Strehlenert och Leonard Hwass, som hade samarbetat med Nobel och som bevittnade testamentet. Inför den domstols-förhandling som blev nödvändig, ger Strehlenert en intressant förklaring till att Nobel inte varit mer detaljerad i sina skrivningar:

“Af mina samtal med doktor Nobel fick jag den bestämda uppfattningen, att han ej afsett, att testamentet skulle ovillkorligen strängt tillämpas efter dess bokstafliga ordalydelse. Fastmer torde hans underlåtenhet att lemna utförliga bestämmelser utgöra bevis för, att han i fråga om testamentets tillämpning velat lemna vederbörande den största möjliga frihet. Detta öfverensstämmer också helt och hållet med hans karaktär. Åt de personer, han en gång gifvit sitt förtroende, gaf han nemligen detta helt och odeladt, utan att därvid binda dem vid detaljerade föreskrifter.”

Också i fråga om avvägningen mellan forskning å ena sidan, och vad vi idag kallar utveckling å den andra, vid utdelandet av de vetenskapliga priserna, ger Strehlenert besked:” I detta sammanhang anser jag mig böra nämna att doktor Nobel vid flera tillfällen förklarade, att han ville i första rummet gagna vetenskapsmännen, enär dessa vanligen hade svårare att slå mynt af sina resultat, som i stället oftast komma andra till godo. En tekniker däremot, som har arbetslust, god vilja och goda idéer – brukade han säga – har lättare att slå sig fram och sjelf skörda frukten af sitt arbete.” Att de prisutdelande institutionerna i hög grad levt upp till det förtroende som Nobel gav dem belyses av den ställning som Nobelpriset har idag.

I ett avseende har dock en av Nobels uttalade intentioner varit svår att realisera. Hans tanke var att priset skulle vara tillräckligt stort för att ge möjlighet åt unga talanger,” som ingav löfte om framtiden”, att arbeta under finansiellt oberoende. Prisbesluten har ju i allt väsentligt givits för gjorda insatser, även om de i många fall har gått till i högsta grad aktiva och lovande personer, en del så aktiva, som t.ex. Marie Curie och Linus Pauling, att de fått priset en andra gång i ett annat Nobelämne.

Detta materiella och moraliska stöd till unga lovande personer som Nobel önskade har kommit i indirekt form. Priset bidrar till att entusiasmera andra offentliga och privata finansiärer att på olika sätt öka sina insatser för vetenskap och kultur. I ansträngningarna att mobilisera resurser använder, inte minst amerikanska universitet, antalet Nobelpristagare som ett argument för att dra till sig både studenter, lärare och sponsorer. I den pågående analysen av eftersläpningen inom EU på forskningsområdet, lyfts den relativa nedgången i antalet Nobelpristagare fram för att illustrera problemet och på ett tillräckligt konkret sätt för att medvetandegöra beslutsfattarna. Och när man i Japan häromåret ökade forskningsbudgeten med tonvikt på grund-forskning, skedde det med målet att inom de närmaste 50 åren få 30 japanska Nobelpristagare.

För Nobelstiftelsens egen del har en aktivitet utvecklats som i hög grad är inriktad på att entusiasmera ungdomen på bred front i Alfred Nobels anda, och det är vår reella och virtuella museiverksamhet. I juni i år invigdes Nobels Fredssenter på bästa tänkbara plats vid Oslo Rådhus. Det är en audiovisuellt och designmässigt fascinerande utställning som i hög grad är inriktad på ungdomen. Nobelmuseet i Stockholm når ut till allt vidare grupper, och den resande utställningen har haft stora framgångar på många platser bl.a. i Tokyo, Seoul, Kuala Lumpur, New York och San Francisco.

Det är givetvis med stor tillfredsställelse vi i ljuset av höstens regeringsdeklaration och motsvarande avsiktsförklaringar från Stockholms stad, nu ser en permanent lösning för Nobelmuseet på Skeppsholmen avteckna sig allt klarare och med möjlighet att utvecklas till ett storslaget och kreativt projekt med internationell lyskraft.

Vår bas i cyberrymden, Nobelprize.org, noterar nya rekordsiffror med c: a 60 000 besökare per dag och med nya interaktiva spel som belyser olika Nobelpris. Inför en internationell publik finns det anledning att göra särskild reklam för det spel på det ekonomiska området som finansierats av Sveriges Riksbank och som i spelform illustrerar Hecksher-Ohlins teorem om de positiva effekterna av frihandel, ett spel som inte enbart ungdomar, utan även en och annan politiker skulle ha nytta av att spela.

Vi kan alltså konstatera att denna informationsverksamhet med sin globala karaktär, och sin inriktning på inte minst ungdomen, i högsta grad uppfyller Alfred Nobels önskningar. Jag är övertygad om att Alfred Nobel skulle instämma i denna slutsats.