Tal av Dr Marcus Storch, Nobelstiftelsens styrelseordförande, den 10 december 2008.

Dr Marcus Storch håller sitt hälningsanförande under Nobelprisceremonin i Konserthuset i Stockholm. Copyright © The Nobel Foundation 2008 Photo: Hans Mehlin

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, Ärade Nobelpristagare, Mina Damer och Herrar,

På Nobelstiftelsens vägnar ber jag att få hälsa er välkomna till årets prisutdelning, och jag vill särskilt hälsa pristagarna och deras familjer välkomna till denna ceremoni, som har till syfte att hylla pristagarna och deras insatser för vetenskap och litteratur. Vi sänder våra varmaste hälsningar till Professor Nambu som inte kunnat komma till Stockholm.

Tidigare idag i Oslo hyllades fredspristagaren Martti Ahtisaari “for his important efforts, on several continents and over more than three decades, to resolve international conflicts”.

Alfred Nobels testamente fastslår att Nobelstiftelsens uppgift är att genom prisutdelarna utse de inom vetenskap och kultur som har gett de största bidragen till mänsklighetens framsteg. Vår uppgift är således inte att spå om framtiden, utan att efter bästa förmåga beskriva vad som har hänt.

Det bör inte hindra oss från att beskriva de erfarenheter vi har samlat under de mer än 100 år som Nobelstiftelsen har varit verksam.

Basen för all mänsklig utveckling är kunskap. De viktigaste bidragen kommer från universiteten. Det är därför logiskt att försöka beskriva hur ett universitet på bästa sätt kan fullgöra sin uppgift.

Som jag ser det har ett universitet tre huvuduppgifter, nämligen

1. Att vara samhällets minne
2. Att vara samhällets spjutspets, och
3. Att vara samhällets kritiska spegel.

Låt mig kommentera de tre uppgifterna.

Att vara samhällets minne innebär att till nästa generation föra vidare det vi vet idag.
Lewis Carroll sade i Alice i underlandet: “Man måste gå ganska fort framåt för att stå kvar på samma ställe”. Vårt kunnande, basen, ökar hela tiden, vilket innebär att kraven på att föra dagens kunskap vidare också ökar hela tiden. Att inte öka universitetens resurser i takt med basens ökning innebär att vi inte kan uppfylla denna grundläggande uppgift. Konsekvensen blir ett stagnerande samhälle.

Det är utan tvekan så att mänskligheten idag står inför allt större utmaningar och att spetsforskning spelar och kommer att spela en allt viktigare roll globalt. Att vara samhällets spjutspets innebär att kunna sporra, förfina och attrahera såväl dagens forskare som de bästa studenterna och därigenom framtidens forskare. Men universiteten måste också ha en sådan bredd att studier kan bedrivas relativt fritt mellan olika discipliner. Många av våra pristagare i de naturvetenskapliga disciplinerna har i sin grundutbildning även studerat humanistiska ämnen. Denna korsbefruktning har visat sig vara av stor betydelse för att nå framgång och ställer samtidigt krav på en minsta storlek för att vara ett framgångsrikt universitet. Trenden i många länder är att skapa allt fler nya universitet och därigenom sprida våra alltid begränsade resurser med risk att universitetens uppgift inte kan fullgöras.

Många experter hävdar att det finns två sorters forskning. Bra forskning och dålig forskning. Det ligger mycket i det. Ett annat sätt är att tala om grundforskning och tillämpad forskning. Grovt sagt arbetar grundforskning utan i förväg bestämda mål medan tillämpad forskning arbetar med i förväg bestämda mål. Båda är viktiga och en förutsättning för varandra. De stora framstegen till mänsklighetens fromma kommer oftast genom grundforskning, vilket inte minst listan av tidigare och dagens pristagare visar. Tillämpad forskning tar tillvara på dessa landvinningar. En av grundarna till det kända Laskerpriset, Ms. Mary Lasker, sa “If you think research is expensive,- try disease”. Trenden idag är tyvärr att en allt mindre andel av våra totala resurser anslås till grundforskning. Vetenskapsakademiens ständige sekreterare Professor Gunnar Öquist skrev nyligen: “Att idag hävda att forskningspolitiken ska styras mot näringslivets behov visar att de som förespråkar en sådan utvecklig inte alls har förstått de utmaningar som mänskligheten står inför. Dessutom visar det på en okunskap om den potential som ligger i ett vetenskapligt forskningssystem”. Grundforskning är den enskilt viktigaste komponenten för att vi skall kunna anta de utmaningar som mänskligheten står inför. Är vi på rätt väg?

Den tredje huvuduppgiften är att vara samhällets kritiska granskare. Under 1900-talet, och i synnerhet efter det andra världskrigets fasor, uppstod ett behov av att slå fast de grundläggande mänskliga rättigheterna på en internationell nivå. Och just idag kan vi fira 60-årsdagen av antagandet av FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna den 10 december 1948.  Det är mycket få länder som än idag uppfyller Förklaringens samtliga 30 artiklar. Likväl kan vi konstatera att detta dokument, vars huvudsaklige författare Réné Cassin tilldelades Nobels fredspris för 40 år sedan, utgör en viktig måttstock, som kan användas för att bekämpa övergrepp och förtryck. En central del av de mänskliga rättigheterna är frihet att inhämta och utbyta kunskaper. En oroande tendens är att allt fler begränsningar av det fria ordet och därigenom möjligheterna att kunna utföra den granskande uppgiften kan ses i allt fler sammanhang runt om i världen. Risken att utvecklingen då går i en för oss alla fel riktning blir mycket stor.

Jag har pekat på de risker jag ser i vårt sätt att hantera de stora utmaningar som mänskligheten står inför. Det positiva är att det är vi själva som bestämmer hur vi vill agera. Valet av strategi kräver både kunskap och mod.