English
Swedish

Tal av Dr Marcus Storch, Nobelstiftelsens styrelseordförande, den 10 december 2006.

Dr Marcus Storch håller sitt hälningsanförande under Nobelprisceremonin i Konserthuset i Stockholm.
Copyright © The Nobel Foundation 2006
Photo: Hans Mehlin

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, Ärade Pristagare, Mina Damer och Herrar,

På Nobelstiftelsens vägnar vill jag hälsa Er välkomna till årets Prisutdelning, och vi vill särskilt välkomna årets pristagare till Nobelfestligheterna i Stockholm. Arrangemangen under denna vecka syftar till att både hedra de stora insatser ni svarat för, och att på olika sätt lyfta fram dessa insatsers betydelse.

Tidigare idag har Nobels fredspris delats ut till Muhammad Yunus och Grameen Bank “för deras insatser för att åstadkomma ekonomisk och social utveckling underifrån”. Detta fredspriskommitténs beslut innebär en viktig utveckling och breddning av kriterierna för fredspriset och en anpassning till dagens globala ekonomisk-sociala förhållanden. Det riktar uppmärksamheten på vissa fundamentala villkor för en fredlig utveckling, nämligen att sparande och initiativkraft mobiliseras till fromma för ekonomisk utveckling och utjämning av levnadsvillkor även, och i synnerhet, i de fattigaste delarna av världen.

Alfred Nobels testamente innehåller en välkänd passus, nämligen den där han föreskriver att “Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej”. Denna klausul, grundad i Alfred Nobels kosmopolitiska biografi och filosofi med Upplysningstidens och den rationella humanismens ideal som ledstjärna, var avgörande för att göra Nobelpriset till det första verkligt internationella priset på de vetenskapliga, litterära och fredsfrämjande områdena. Det är också det som tillsammans med de prisutdelande institutionernas arbete, och självfallet först och främst, Nobelpristagarnas insatser, har skapat och skapar Nobelprisets ställning i världen.

Trogna Alfred Nobels ideal, kategoriserar inte Nobelstiftelsen pristagarna efter nationalitet, utan anger antingen det land de föddes resp. bodde i, eller den institution de var verksamma vid när de fick priset. I vissa fall förstärks de principiella grunderna med rent praktiska överväganden − en pristagare kan ju vara född i ett land, ha bytt nationalitet till ett annat lands, och sedan länge vara verksam och gjort sina insatser i ett tredje, och kan dessutom ha flera medborgarskap.

Detta hindrar inte att andra, i olika sammanhang, räknar Nobelpris som om det vore en sorts Olympiadmedaljer, som inte enbart den enskilde individen, utan hela nationen bakom denne, skall känna kollektiv stolthet över och delaktighet i. Den enskildes insats blir s.a.s. hela nationens förtjänst och ära. Detta är i och för sig förklarligt när Nobelpriset fått den ställning det fått, som markör av excellens, och snedfördelningen av pristagare mellan olika länder på det vetenskapliga området blivit så markant. USA: s nuvarande dominans står i kontrast mot de europeiska vetenskapsmännens relativa andel bara för några decennier sedan, och illustreras ju även här idag med att samtliga årets pristagare hör hemma vid amerikanska universitet.

Denna utveckling leder naturligen till frågan: Vilka är förutsättningarna för kreativitet och vilka är drivkrafterna bakom den? Det är också temat för Nobelmuseets utställning “Människor, miljöer och kreativitet Nobelpriset 100 år” som turnerar runt om i världen. Med utnyttjande av ett 30-tal Nobelpristagares biografier och ett tiotal särskilt “Nobelpristagarfertila” miljöer, söker utställningen identifiera möjliga svar på dessa svårgripbara fenomen.

I sin sammanfattande analys av utställningen lyfter museichefen, prof. Svante Lindqvist fram följande aspekter av individuell kreativitet som betydelsefulla:

Att ha mod att utmana, att vara ihärdig, att ha förmåga att kombinera och syntetisera, att se på ett nytt sätt, att vara rörlig, att ha tur, att arbeta hårt och att ha bra lärare redan under skoltiden.

Utan att här föregripa det omfattande firandet i Sverige och i omvärlden av 300-årsminnet av hans födelse under nästa år, så kan man konstatera att Carl von Linné i flera avseenden förkroppsligade dessa egenskaper. Han började sina studier tidigt. Han kan sägas ha visat både mod och ihärdighet när han helt koncentrerade sig på sitt botaniska intresse till förfång för övriga skolämnen, inte minst det som hans föräldrar önskade att skulle studera särskilt, nämligen teologi. Hans stora insats inom taxonomin var ju just att se växtriket på ett nytt sätt utifrån blommornas sexualsystem. I sitt arbete ådagalade han stor rörlighet genom sina många resor i Sverige och den kanske avgörande vistelsen på olika platser i Holland och besök i Paris.

Och, kan man tillägga, han hade vid ett flertal tillfällen tur med att i rätt, ibland i den s.k. grevens stund, bli bekant med en välvillig mecenat som skaffade honom nödvändig finansiering för uppehälle och fortsatta studier.

När det gäller den omgivande miljöns betydelse för kreativiteten, så urskiljer Lindqvist faktorer som:

Koncentration eller täthet av många begåvningar på ett och samma ställe, mångfald av olika kompetenser, lätthet att kommunicera, utvecklande av nätverk, skapande av informella mötesplatser, rörlighet mellan miljöer, och, kan man säga, givetvis frihet, konkurrens och tillgång på resurser.

Även här kan man foga in Linné i detta raster av aspekter på produktiva miljöer. Han verkade i en tid som blev en storhetstid för vetenskapen i svensk historia, med ett antal internationellt framstående vetenskapsmän inom olika discipliner. De förenades av engagemanget i, och för den nybildade Kungliga Vetenskapsakademien, en mötesplats för informella träffar. Trots dåtidens begränsade kommunikationsteknik kunde Linné och en del av hans kollegor bygga upp ett omfattande utbyte och nätverk med resten av Europa, och Linné själv blev exempelvis ledamot av 20-talet olika utländska akademier. När han inte längre själv ville eller kunde resa, sände han en rad lysande begåvade studenter till olika delar av världen för att föra ut sin vetenskapliga metod. Med fara för eget liv − endast hälften av lärjungarna återkom till Sverige − ville de utforska och upptäcka världen och naturen.

Med våra dagars kommunikationer är själva resorna inga problem. Svårare är att forma en forskningspolitik och skapa miljöer som stöder och uppmuntrar forskning av hög kvalitet.

För att etablera en ledande position i forskningsvärlden krävs avsevärda ambitionshöjningar på det nationella planet − det är där den helt avgörande insatsen måste ske. Men det är också viktigt att de gemensamma resurser som satsas på det internationella planet utformas på ett effektivt sätt. Tendenserna till centralplanerad toppstyrning − exempelvis i det nu av EU föreslagna virtuella European Institute of Technology − bör kontrasteras mot erfarenheterna från de mest framgångsrika universitetsmiljöerna i världen, där hög nivå har utvecklats i konkurrens och genom organisk utveckling. Strävandena att verka regionalt utjämnande får inte leda till artificiella, påtvingade samarbeten, protektionism är alltid skadlig, inte minst på det intellektuella området.

Det finns därför många lärdomar och insikter att hämta i Nobelmuseets kreativitets- utställning, inte bara för den breda allmänheten, utan även för dem som är intresserade av utvecklingen av den högre utbildningen och forskningen.