English
Italian
Swedish

Contra Jogulatores Obloquentes

Mot frispråkiga gycklare

Lag utfärdad av Fredrik II (1221 Messina) innebärande tillstånd att bruka våld mot gycklare utan påföljd i form av något straff eller någon sanktion

De bilder jag visar er här har jag själv tecknat och målat. Ni har fått bilder som är något förminskade jämfört med dessa.

Ja, jag är sedan lång tid van vid att hålla tal med hjälp av bilder. I stället för att skriva dem, ritar jag dem. Det gör det möjligt för mig att improvisera, att använda mig av min fantasi och att tvinga er att använda er fantasi.

Medan jag läser de här texterna kommer jag ibland att visa er var vi är, så tappar ni inte bort er. Detta kommer framför allt att vara till hjälp för dem som varken kan italienska eller svenska. Engelsmännen kommer att ha en utomordentlig fördel, för de kommer att föreställa sig saker som jag varken har sagt eller tänkt. Det finns förstås problemet med de två skratten här: de som förstår italienska kommer att skratta med detsamma, de som måste vänta på Annas (Anna Barsotti, tolken) översättning till svenska för att skratta, och de andra som inte vet om de ska skratta första eller andra gången. I vilket fall som helst börjar vi nu.

Mina damer och herrar, titeln på detta mitt anförande är “contra jogulatores obloquentes” och ni har alla förstått att det handlar om latin, medeltida latin. Detta är titeln på en lag som utfärdades 1221 på Sicilien av kejsar Fredrik II av Schwaben, en “Herrens smorde”, som de framställer i skolan som en upplyst, utomordentlig och liberal kejsare. Ni får nu själva -av det som följer – bedöma om denne “gudalike” verkligen var så liberal. “Jogulatores obloquentes” betyder “gycklare som vanärar och smädar”. Lagen i fråga gav alla medborgare tillstånd att förolämpa gycklare, att prygla dem och – om man blev lite irriterad – till och med att döda dem, utan att riskera någon rättegång med påföljande dom. Jag vill genast göra er uppmärksamma på att denna lag inte gäller längre. Så jag kan alltså lugnt fortsätta.

Mina damer och herrar …

Några av mina vänner, vittra kvinnor och män och berömda artister, har i olika intervjuer i TV-kanaler och tidningar uttalat: “Det högsta priset skall i år självklart gå till Svenska Akademiens ledamöter som haft modet att ge priset till en gycklare!” Ja, det ni gjort är en modig handling som närmar sig provokationen.

Det räcker med att se på den kalabalik som den har åstadkommit: sublima poeter och författare som i vanliga fall flyger högt … och föga värdigas befatta sig med dem som drar sig fram där nere på Jorden … de fann sig plötsligt kastade överända av något slags virvelvind.

Ja, jag applåderar och är överens med dem.

De gick redan saligt där på de utvaldas parnass, och med denna er oförskämdhet fällde ni dem till marken, så att de föll med ansiktet och magen i normalitetens dy!

Det höjdes förskräckliga tjut och okvädinsord, riktade mot Svenska Akademien, mot dess ledamöter och mot deras nära och avlägsna släktingar ända ner i sjunde led.

De mest obehärskade skrek: “Ner med kungen… av Norge!” I oredan tog de fel på dynasti.

Här kan ni vända blad … ni kan se att det finns en bild av en naken poet som kastats överända av en virvelvind.

Någon slog också i de nedre delarna. Några poeter och författare fick förskräckliga nervkriser och akut gallfeber. Under dessa dagar kunde man inte hitta några lugnande medel längre på apoteken i Italien.

Men det måste erkännas, sanningen att säga, kära akademiledamöter, den här gången har ni överdrivit: ni började ju för ett tiotal år sedan genom att ge priset till en svart … en färgad. Sedan gav ni priset till en jude … och nu till med till en gycklare!! … Vad är detta? – som napoletanarna säger – “Pazziàmme?!” “Har vi blivit galna?!”

Också inom prästerskapet har det funnits ögonblick av galenskap … Just bland de höga påveelektorerna: biskopar, kardinaler, prelater inom Opus Dei brusade upp väldigt. Så pass att de begärde att den lag som ger tillstånd att bränna gycklare på bål skulle återinföras, på ett fint sätt: grilla dem lite långsamt sådär.

Som kontrast måste jag säga er att fantastiskt många personer dock har glatt sig med mig på ett otroligt sätt över detta ert val. Och jag bringar er det hjärtligaste tack från en hop taskspelare, gycklare, clowner, akrobater och gatsångare.

Vi har kommit hit (pekar på en bild).

Och på tal om gatsångare kan jag inte glömma historieberättarna i min by vid Lago Maggiore, där jag är född och uppvuxen och där det finns en stor historieberättartradition. De, de gamla historieberättarna och glasblåsarmästarna, lärde mig och andra pojkar hantverket, konsten, att berätta absurda sagor. Dem lyssnade vi på och kommenterade med plötsliga flatskratt och tystnader som fastnade i halsen, på grund av den tragiska allegori som med ens övervann varje sarkasm. Jag minns fortfarande sagan om Caldéklippan. “För många år sedan … “, berättade glasblåsarmästaren, “på den branta toppen av den klippa som höjer sig över sjön … däruppe hade en by som hette Caldé dragit sig undan; och dag för dag rasade den ner i sin helhet mot botten av stupet. Det var en praktfull by med sitt kyrktorn, med tornen uppklängda högst upp och med alla husen, det ena efter det andra. Det var en by som fanns på riktigt och nu finns den inte längre: på 1400-talet försvann den.

“Hallå! … “, skrek bönderna och fiskarna längst ner i dalen åt dem, “akta er, ni håller på att rasa ner … flytta ner därifrån!”

Men klippborna lyssnade inte, tvärtom, de skrattade, skämtade och drev med dem: “Ni är listiga, ni! Ni försöker skrämma oss för att få oss att fly, flytta härifrån och lämna husen och vår jord, så att ni sedan kan ta över det själva. Det går vi inte på.”

Och de fortsatte med att beskära vindruvsplantorna, odla fälten, gifta sig och älska. De gick i mässan. De kände att klippan gled undan under husgrunderna … men de brydde sig inte så mycket om det: “Normala sättningsrörelser … “, försäkrade de varandra.

Det stora klippstycket höll på att sjunka ner i sjön: “Akta er, ni har fötterna i vattnet!”, skrek de från stranden. “Vadå, det är avloppsvattnet från fontänerna, det har bara blivit lite fuktigare.” Och så, långsamt men obevekligt, sjunker hela byn ner i sjön.

Kluck … Kluck … Pluff … sjunker allt … hus, män, kvinnor, två hästar, tre åsnor … “Hiaaa … Kluck … ” Prästen fortsätter oberört att bikta en nunna … ‘Te absolvi … animus … santi … Kluck … Aame … Kluck …” Tornet försvinner, klocktornet med klockorna sjunker: “Dong … Ding … Dopp … Blopp … “.

“Än idag”, berättade den gamle glasblåsaren, “om man lutar sig ut från den klippspets som sticker upp på ett ställe i sjön … och om då ett åskväder bryter ut i samma ögonblick, så lyckas blixtarna lysa upp sjöbottnen och, otroligt nog, får man syn på den sjunkna byn där nere. Och husen och gatorna är fortfarande intakta. Och som i en levande julkrubba upptäcker man dem, invånarna på den gamla klippan, som fortfarande rör sig … och bestämt och oberört upprepar: “Det har inte hänt någonting.” Fiskar passerar framför deras ögon från alla håll … till och med in öronen … “Ingen fara!… Det är bara en sorts fisk som har lärt sig att simma i luften”, kommenterar de. “Atjo!” “Prosit!” “Tack … det är lite fuktigt idag … det är fuktigare än igår … men allt är bra!” De hade sjunkit till botten … men för dem hade absolut ingenting hänt.

Man kan inte förneka att en sådan saga är upprörande aktuell än idag. Jag vill upprepa att jag har mycket att tacka min glasblåsarmästare för. Och även de är er oerhört tacksamma, det kan jag försäkra er, ärade akademiledamöter, för att ni givit priset till en av deras elever. Och de uttrycker det på ett vansinnigt explosivt sätt. I min by svär man faktiskt på att den natt då man fick veta att Nobelpriset hade tilldelats en historieberättare och medinnevånare i deras by, så hördes en förskräcklig skräll! Ur glasbrukets stora ugn, som inte varit tänd på femtio år, exploderade en stor salva glödande lava och en myriad av smält färgat glassplitter slungades högt upp i luften, som i en final i ett fyrverkeri … och så föll det glödhett ner i sjön och sköt iväg mängder av ånga.

Medan ni applåderar dricker jag lite vatten bara. (Vänder sig till tolken:) Vill du också ha lite? Det är viktigt att ni pratar med varandra medan vi dricker, för om ni försöker höra kluckandet som vattnet gör när det glider ner, så sätter vi i halsen och börjar hosta. Så prata på: “Å vilken fin kväll det här är … !”

Andra akten: sidan nio. Men det kommer att gå fortare nu, oroa er inte. Men framför allt höjs denna kväll ett högtidligt och dånande tack till er från en utomordentlig teatermänniska från min hemtrakt. Han är föga känd, inte bara hos er och i Frankrike, Norge, Finland … utan han är föga känd också i Italien. Men han är utan tvekan den störste teaterförfattare som fanns i Europa under renässansen, ännu tidigare än Shakespeare.

Jag talar om Beolco Ruzzante, min störste läromästare vid sidan av Molière. Båda var skådespelare och författare och båda hånades av de främsta av sin tids lärda. De föraktades framför allt för att de förde fram vardagen på scenen, vanligt folks glädje och förtvivlan, de mäktigas hyckleri och arrogans och den ständiga orättvisan. Och framför allt hade de ett förskräckligt fel: att de berättade de här sakerna genom att få folk att skratta. Skrattet tilltalar inte makten.

Ruzzante, Commedia dell’Arte-spelarnas sanne fader, skapade sig sedan ett språk, en hel teatervokabulär, sammansatt av olika språk: dialekter från Poslätten, latinska, spanska och till och med tyska uttryck, uppblandade med helt påhittade onomatopoetiska ljud. Av honom, av Beolco Ruzzante, har jag lärt mig att befria mig från det konventionella litterära skrivsättet och uttrycka mig med ord man kan tugga på, med ovanliga ljud, olika rytm och andning, ända till grammelotens galna ordsvall.

Tillåt mig att tillägna honom, Ruzzante, en del av det ärofulla erkännande som ni ger mig.

För någon dag sedan sade en ung talangfull skådespelare till mig: “Maestro, du måste försöka rikta din energi, din entusiasm mot ungdomen. Den här laddningen du har måste du ge till dem. Till ungdomen måste du ge din yrkeskunskap och lärdom.” Jag och Franca (min fru) tittade på varandra och sade: “Han har rätt.” Men när vi lär ut ett yrke ger vi en sprudlande och fantasifull laddning, och vad kommer det sedan att tjäna till? Vad kommer denna fantasi och detta yrke att få för resultat? Med vilken målsättning och mot vad skulle jag kanalisera min vitalitet och entusiasm?

Under de senaste månaderna har Franca och jag åkt omkring på åtskilliga universitet för att hålla seminarier och organisera konferenser inför en publik av ungdomar. Det som slog oss mest, och nästan chockade oss, det var att upptäcka deras okunnighet om den tid vi lever i. Vi berättade för dem om den rättegång som nu pågår i Turkiet mot dem som utfört Sivasmassakern. I Anatolien hade trettiosju demokratiska intellektuella – bland de mest ansedda i landet – samlats för att fira minnet av en berömd gycklare från den ottomanska medeltiden. De blev levande brända, fångade i en fälla på ett hotell, mitt i natten. Det var ett gäng fanatiska integralister som satte eld på hotellet, och de var väl skyddade av krafter inom regeringen. På en natt blev trettiosju av de viktigaste konstnärerna, författarna, regissörerna, skådespelarna och skådespelerskorna och de berömda kurdiska danserskorna plötsligt utsuddade från jorden.

I ett enda slag hade man tillintetgjort de viktigaste kulturmänniskorna i detta land, kan man säga.

Tusentals studenter lyssnade till denna vår berättelse och tittade häpna och klentrogna på oss. De visste ingenting om den massakern. Det som gjorde intryck på mig var att även de lärare som var närvarande inte heller visste någonting. Och ändå ligger Turkiet där, i Medelhavet, nästan mitt emot oss. De insisterar på att få inträde i den europeiska gemensamma marknaden … Men ingen visste någonting om massakern. Salvini, en stor demokrat i vårt land, sade med rätta: “Den utbredda okunnigheten om vad som händer är orättvisans största stöd.” Men att ungdomarna är så frånvarande beror på att de som fostrar dem och som borde informera dem är de verkligt frånvarande och dåligt informerade. Jag menar lärarna och dem som är ansvariga för skolan. Till stor del är ungdomarna offer för det bombardemang av banaliteter och billiga obsceniteter som massmedierna varje dag proppar i dem: grymma TVfilmer, där det på tio minuter händer tre våldtäkter, två mord … en lynchning och en krock med tio bilar på en bro som rasar. Och alla, bilar, förare och passagerare, störtar ner i havet … Bara en räddar sig, men han kan inte simma utan drunknar till skrattsalvorna från de nyfikna som har samlats i massor.

På ett annat universitet avslöjade vi det projekt som har föreslagits av Europaparlamentet och som nu håller på att förverkligas angående genmanipulation … det vill säga att man skall kunna ta patent på levande organismer … Vi kände en stor kyla stiga upp från åskådarna. Jag och Franca förklarade hur våra eurokrater, stimulerade av de mäktiga och allestädes närvarande multinationella bolagen, håller på att förbereda en plan värdig en rå science fictionfilm med titeln: “Frankensteins svinbrorsa”. De vill alltså godkänna ett direktiv som (lägg märke till fyndigheten) ger industrin tillstånd att ta patent på levande varelser, eller delar av dem, skapade med den teknik à la trollkarlens lärling som genmanipulationen utgör

Det skulle gå till på detta sätt: genom att manipulera genuppsättningen hos en gris skulle en vetenskapsman kunna få den att bli mer lik en människa. Med det chockerande resultatet att genom detta arrangemang det blir lättare att ta bort levern eller njuren på den … vilket man önskar, för att transplantera den på en människa. Men för att vara säkrare på att de transplanterade organen inte stöts bort, måste man föra in några små delar av grisen i människan, vilket skulle påverka och modifiera dess struktur. På detta sätt kommer vi äntligen att få en mans-gris (ni kanske säger att vi redan har en massa sådana) eller en gris-man … och varje del av denna nya varelse kan man ta patent och copyright på. Och den som vill ha en del av detta förmänskligade svin måste betala royalty till den industri som har “uppfunnit” det. Följdsjukdomar, ohyggliga vanskapligheter, sjukdomar som kan massöverföras … är sådant som inkluderas i priset …

Påven blev indignerad över denna operation, över denna genetiska monstruositet på låg trollkonstnivå, och har kallat det en skam för mänskligheten, för människans värdighet. Han har angripit den genom att erinra om att moralen i detta fall är utsläckt och reducerad till underdjurisk nivå.

Det otroliga är att det samtidigt finns en amerikan, en utomordentlig häxmästare – ni har säkert läst om honom i tidningen. Det är han som skär av huvudet på en babian och sedan hugger av huvudet på en annan babian, tar det första huvudet och det andra huvudet och byter ut dem. Babianen tar lite illa vid sig. I verkligheten blir de alltid förlamade, både den ene och den andre. Sedan dör de, men experimentet har lyckats utmärkt. Det otroliga är att denna figur – som heter White, professor White – verkligen liknar Frankenstein. Denne White är medlem av Vatikanens Vetenskapsakademi. Man borde varna påven.

Ja, vi berättade dessa kriminella farser för ungdomarna, för studenterna, och de skrattade som galningar. De sade om mig och om Franca: “Vad trevliga de är! De hittar på otroliga historier!” De hade inte en aning om – inte ens i hjärnans förrum – att det vi berättade var sant. Vi är alltså allt mer övertygade om det som Savinio, en stor italiensk poet, uppmanade till: “Berätta, människor, er historia!” Vår plikt som intellektuella -som människor som står i katedern eller på scenen, och som framför allt talar med ungdomar – är inte bara att undervisa om hur man rör armarna, hur man andas för att spela teater, hur man använder magen, rösten, falsett, contraccampo. Det räcker inte med att lära ut en teknik. Man måste informera dem om det som händer runt omkring. De behöver berätta sin historia. En teater, en litteratur, ett konstuttryck som inte talar om sin egen tid existerar inte.

Jag åkte nyligen till en stor kongress med en massa folk och försökte berätta för dem – och framför allt för ungdomarna – om en rättegång som hållits i Italien, en rättegång som utvecklats till sju rättegångar. Och i slutet av dessa rättegångar blev tre vänsterpolitiker dömda till 21 års fängelse, anklagade för att ha slagit ihjäl en poliskommissarie. Jag har studerat rättegångshandlingarna, som jag hade gjort när jag arbetade med “Anarkisten som slängdes ut genom fönstret genom en olyckshändelse”. Jag berättade alltså om händelserna i denna absurda, till och med farsartade rättegång – som den blivit genomförd – och plötsligt förstod jag att jag talade i ett tomrum, för folk var inte insatta i förhistorien. De kände inte till vad som hänt fem år tidigare, tio år tidigare: våldet, terrorismen, ingenting visste de. De kände varken till de statsmassakrer som ägde rum i Italien eller tågen som sprängdes i luften eller bomberna på torgen eller de rättegångar som drevs och som var farser. Det hemska är att för att berätta historien om idag, måste jag börja med att berätta historien om för trettio år sedan och framåt. Det räcker inte med att berätta om idag. Och pass på: detta händer överallt, i hela Europa. Jag har försökt i Spanien och det var samma historia, jag har försökt i Frankrike, jag har försökt i Tyskland. Jag har inte försökt här, men jag kommer hit och försöker.

Och till slut, tillåt mig tillägna en god hälft av den medalj ni ger mig till Franca. Franca Rame, min livs- och konstkamrat, som ni, ledamöter av Akademien, nämner i prismotiveringen som skådespelerska och författare, som med mig har skrivit mer än en text för vår teater.

Just i detta ögonblick håller Franca på att spela teater i Italien, men i övermorgon kommer hon hit. Hon kommer klockan tolv. Om ni vill komma med, så kan vi åka alla tillsammans och ta emot henne på flygplatsen. Franca är mycket humoristisk, det kan jag försäkra er. Till några journalister som frågade henne: “Ursäkta, hur känner ni er nu som fru till en Nobelpristagare, med ett monument i huset?”, svarade hon: “Jag är inte orolig. Jag tycker inte det är jobbigt, för jag har alltid tränat. Varje morgon gör jag övningar: Jag böjer mig ner och stöder händerna mot golvet. Så har jag vant mig vid att bli sockel till ett monument. Jag klarar det jättebra.”

Jag sade ju att hon är mycket humoristisk … och ibland till och med självplågande med sin ironi. Men utan henne vid min sida under ett helt liv skulle jag personligen verkligen aldrig har klarat att förtjäna detta pris. Tillsammans har vi satt upp och spelat tusentals föreställningar på teatrar, i ockuperade fabriker, på universitet i uppror … till och med i avhelgade kyrkor, i fängelser, på torg i sol och regn, alltid tillsammans. Vi har utstått trakasserier, polisattacker, förolämpningar från rättänkande och våld. Och framför allt är det hon, Franca, som utstått den mest förskräckliga aggressionen. Hon, mer än alla, har betalat med sitt egen skinn för den solidaritet som vi givit till de ringa och slagna.

Den dag jag tilldelades Nobelpriset befann jag mig framför teatern på Via Porta Romana i Milano, där Franca höll på att spela “Djävulen med tuttar” med Giorgio Albertazzi. Plötsligt kom en hop fotoreportrar, journalister och fotografer med sina TV-kameror. En spårvagn som passerade i detta ögonblick stannde. Konduktören lutade sig ut för att hälsa på mig. Alla passagerarna steg av. De applåderade, de ville skaka hand med mig för att lyckönska … Men sedan stannade de upp och alla skrek i kör: “Och Franca, var är hon?” och de ropade med hög röst: “Francaaa!” Och hon dök upp efter en stund … omtumlad … rörd till tårar, och hon kom och omfamnade mig.

Plötsligt, som från ingenstans, dök en orkester med bara blåsinstrument och trummor upp. Alla var ungdomar som skyndade till från olika håll i staden, musiker som spelade tillsammans för första gången. De stämde upp: “Porta Romana bella, Porta Romana” i sambarytm. Jag har aldrig hört några spela så falskt, men det var den vackraste musik som Franca och jag någonsin lyssnat på.

Tro mig, det här priset har ni verkligen givit till oss båda två.

Översättning av Anna Barsotti och Carlo Barsotti.