French
German
Swedish

Utdrag ur Mannen utan öde

(Sid. 108 och 195-197)

Huvudsaken är att vi inte ger upp: det blir alltid på något vis, för det har aldrig varit så att det inte har varit på något vis – som Bandi Citrom lärde mig, och han i sin tur hade tillägnat sig denna visdom i arbetslägret. Det under alla förhållanden främsta och viktigaste var att tvätta sig (parallella rader av hoar framför järnrör med hål i, under bar himmel i den del av lägret som vette mot landsvägen). Lika betydelsefullt var det att man delade upp ransonen – vare sig man fick någon eller ej – på ett sparsamt vis. Brödet måste, hur strängt vi än var tvungna att gå tillrätta med oss själva, räcka till nästa dags kaffe, ja, en bit till och med till middagsrasten – medan vi obevekligt vakade över våra tankar, och framför allt händer, som vandrade mot fickan; det var så och bara så vi kunde undvika till exempel den pinsamma tanken att vi inte hade något att äta. Att de föremål i vår garderob som jag hittills trott vara näsdukar var fotlappar; att den enda säkra platsen i ledet under appellen eller marsch var i mitten; att man inte ens när soppan delades ut skulle försöka hamna långt fram utan snarare långt bak, så att man kom fram när de troligtvis hade hunnit till botten av grytan och därmed till den tjockaste delen av soppan; att man kunde hamra ut skedens ena sida till ett redskap som gick att använda till kniv; allt detta och många andra nödvändiga kunskaper om fånglivet fick jag lära mig av Bandi Citrom och jag såg till att själv försöka tillämpa dem.

/—/

Först verkade han en aning osäker. Det var egentligen först nu – påpekade han – som “ohyggligheterna verkligen började uppdagas”, och han tillade att “världen än så länge står oförstående inför frågan: hur kunde allt detta överhuvudtaget hända”? Jag sa ingenting och då vände han sig helt mot mig och undrade plötsligt: “Skulle inte du, min pojke, vilja redogöra för dina upplevelser?” Jag blev lite förvånad och svarade att så hemskt mycket av intresse skulle jag inte kunna berätta för honom. Då log han lite och sa: “Inte för mig: för världen.” Varpå jag, ännu mer förvånad, förhörde mig: “Men berätta om vad?” “Om lägrens helvete”, svarade han, varvid jag framhöll att det kunde jag inte säga någonting alls om eftersom jag inte kände till helvetet och inte ens skulle kunna föreställa mig det. Men han menade att det bara var en sorts liknelse: “Måste vi inte”, frågade han, “föreställa oss koncentrationslägren som ett helvete?” och jag svarade, medan jag ritade ett par cirklar i dammet med klacken, att det fick var och en föreställa sig efter eget tycke och smak, men att jag för min del bara kunde föreställa mig koncentrationsläger, för dem kände jag i viss mån till, däremot inte helvetet. “Men om du ändå skulle göra det?” envisades han, och efter ytterligare några cirklar svarade jag: “Då skulle jag föreställa mig det som ett ställe där man inte kan ha tråkigt”; men – tillade jag – i koncentrationslägren kunde man det, till och med i Auschwitz – under vissa förutsättningar, förstås. Då teg han lite och sedan frågade han, fast nästan lite mot sin vilja, tyckte jag: “Och vad förklarar du det med?” och efter lite funderande kom jag på: “Med tiden.” “Hurså med tiden?” “Med att tiden hjälper till.” “Hjälper till…? med vad?” “Med allt” – och jag försökte förklara för honom hur mycket annorlunda det är att anlända till en kanske inte precis praktfull men i stort sett acceptabel, ren och prydlig station där allting klarnar för oss bara så småningom, stegvis, i tidsföljd. När vi har klarat av ett steg och lämnat det bakom oss kommer genast nästa. När vi sedan har fått veta allting har vi också förstått allting. Och medan man skaffar sig insikt om allt förblir man inte sysslolös: man utför sina nya uppgifter, lever, handlar, rör sig, uppfyller varje nytt krav för varje nytt steg. Men om den här tidsföljden inte fanns och hela insikten drabbade oss med en gång där på ort och ställe är det möjligt att varken vårt huvud eller vårt hjärta skulle orka med det – så försökte jag någorlunda åskådliggöra det för honom, varvid han fiskade upp en trasig ask ur fickan och bjöd mig också av de skrynkliga cigarretterna, fast jag avböjde, och efter två djupa bloss stödde han armbågarna mot knäna och med överkroppen framåtlutad, utan att se på mig sa han med en på något vis lite klanglös, dov röst: “Jag förstår.” “Å andra sidan”, fortsatte jag, “är felet, nackdelen skulle man kunna säga, med det att man också måste fördriva tiden. Jag träffade till exempel fångar” – berättade jag för honom – “som hade varit – eller rättare sagt fortfarande var – i koncentrationsläger i fyra, sex eller kanske tolv år.” Nu var ju dessa människor tvungna att på något vis fördriva alla de här fyra, sex eller tolv åren, det vill säga i det senare fallet tolv gånger trehundrasextiofem dagar, alltså tolv gånger trehundrasextiofem gånger tjugofyra gånger… och så vidare, varje sekund, varje minut, timme, dag: det vill säga hela denna tid. Men å andra sidan – funderade jag vidare – var det kanske just det som hjälpte dem också, för om all denna tolvfaldiga tid tagen trehundrasextiofem gånger, tjugofyra gånger, sextio gånger och sextio gånger igen hade fallit över dem plötsligt, i ett enda slag, skulle de säkerligen inte heller ha uthärdat det – som de faktiskt gjorde – varken med kroppen eller med hjärnan. Och eftersom han teg tillade jag: “Ungefär så måste man alltså föreställa sig det.” Då sa han, i samma ställning som förut, fast i stället för cigarretten som han hade kastat under tiden höll han nu ansiktet i bägge händerna och det var kanske det som gjorde hans röst ännu mer dämpad, ännu mer kvävd: “Nej, det kan man inte föreställa sig” – och det insåg jag för min del också. Jag tänkte: då är det därför, tydligen, som de hellre kallar det för helvete.

Utdrag ur Mannen utan öde
Ungerska originalets titel: Sorstalanság
Översättning av Maria Ortman
Copyright © Imre Kertész 1985
Copyright © Norstedts Förlag, 1998
ISBN 91-7297-553-9

Övriga titlar som finns översatta till svenska är: Kaddish för ett ofött barn (Norstedt, 1996), Fiasko (Norstedt, 2000), Galärdagbok (Norstedt, 2002) och Protokollen (tills. med Péter Esterházy, Norstedt, 2002).