Presentationstal av författaren Per Wästberg, ledamot av Svenska Akademien, den 10 december 2005.

Per Wästberg presenterar Nobelpriset i litteratur 2005 i Stockholms Konserthus. Copyright © Nobel Media AB 2005 Photo: Hans Mehlin

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, Ärade Nobelpristagare, Mina damer och herrar,

Harold Pinter är det engelska dramats förnyare under 1900-talet. “Pinteresque” är ett adjektiv i Oxford Dictionary. Likt Kafka, Proust och Graham Greene har han kartlagt ett territorium, ett Pinterland med distinkt topografi.

Med tjugonio pjäser och ett hundratal som han själv regisserat eller uppträtt i har han gjort teaterrummet till sitt hemland. Hans personer förskansar sig i oförutsägbara dialoger. Det kokar och svider mellan raderna av ouppklarade hot. Det vi hör är tecken för allt vi inte hör.

Avgrunden under småpratet, oviljan att kommunicera annat än skenbart, behovet att härska och vilseleda, den kvävande förnimmelsen av olyckor som bultar under vardagsytan, den nervösa aningen om att en förfärlig berättelse har censurerats – det är detta som vibrerar genom Pinters dramatik.

Hans rollfigurer är utlämnade åt sig själva på livets ytterkant. De är samtidigt fångna i klassgränsernas, frasernas, de förstelnade vanornas limbo. Deras identitet, bakgrund, historia är svävande, det finns skilda versioner beroende på vem som minns. De hör sällan på varandra, men det är just deras mentala dövhet som får oss att lyssna. Ty det finns inte ett ord som kan passera oförmärkt, inte en minut då vi kan slappna av. Lufttrycket skiftar medan hemligheter vecklas ut och förändrar maktfördelningen.

Minnena, de påhittade, manipulerade eller verkliga, går som en het underström genom Pinters dramer. Vi modellerar det förgångna som svar på nuets krav och för att forma vår framtid.

När de slutna rummen öppnas mot det internationella samhället, omdefinierar Pinter den romantiska kärleken till en uthålligare kärlek som inbegriper vänskapen och kravet på att i handling verka för rättvisa. I Mountain Language tar kärleken form av en villkorslös generositet som saknas i hans tidigare verk. För att överleva måste vi utföra goda handlingar och engagera oss för de förslavade i terrorns och våldspiralernas tid.

Det brukar heta att Pinters politiska engagemang kom sent. Men själv beskriver han även den första perioden – The Dumb Waiter, The Birthday Party, The Hothouse – som politisk. I dessa “hotets komedier” är språket ett vapen för aggression, undanflykt, tortyr. De tidiga verken kan ses som metaforer för auktoritära ingrepp på flera nivåer: statsmakt, familjemakt, religiös makt, som alla underminerar individens kritiska frågor. Pinter blottlägger orsaken till lusten att krossa andras identitet och rädslan som förklär sig till våld mot dem som står utanför partiet, klubben, nationen.

Hos Pinter finns inga vinnare och förlorare. I maktspelet mellan karaktärerna vet vi sällan vem som har övertaget, de byter plats och växer och sjunker med repliker som sällan tycks uttänkta på förhand. De har sidor som inte uppfattas med blotta ögat; mångtydighetens ultravioletta strålar frilägger dem. De trevar sig fram mellan osynliga väggar och skiktas i olika verklighetslager. När de försvarar sig mot andras intrång, spärrar de in sig själva i rum som är minerade likt en främmande terräng.

Det konventionellt realistiska dramat har Pinter perforerat med en tigandets mystik, och dess övertydliga figurer har han försett med så många reservutgångar att vi kan vistas bland dem och se dem åldras och vittra sönder som vi själva. Offentlighetens solida och ogenomträngliga människor bryter samman i ödesdigert sludder. De sänder budskap som aldrig tycks nå fram; och ändå lämnar vi salongen mindre rättfärdiga än då vi trädde in.

För systematikerna är världen till för att ordnas. För Harold Pinter är den till för att brytas upp. Då får det goda och medmänskliga en chans att sippra ut genom de invanda reflexernas byråkratiska galler. I en skoningslös analys av det totalitära lyfter han fram de enstaka människornas smärta.

Sidorepliker stinger, småord fräter, det halvt sagda blir dräpande, det outsagda förebådar en katastrof. Skräddarsonen Pinter klipper i språket och låter handlingen uppstå ur personernas röster och rytmer. Därför finns ingen given intrig. Vi frågar inte Vad ska hända sedan? utan Vad händer nu?

Orden är maktinstrument. Man upprepar ord tills de framstår som sanning. I en överinformerad tid lösgör Pinter orden från att avbilda verkligheten och gör dem till själva verkligheten, poetisk ibland, förtryckande oftare. Till slut är det bara genom språket som vi kan sudda ut vårt öde och skapa det på nytt.

Dear Harold Pinter,
In its choice of a Nobel Laureate the Swedish Academy recognises only the creative power of a single individual regardless of nation, sex and literary genre. This needs emphasising. However British you may appear in the eyes of many, your international and inter-human impact in the field of drama has been uniquely strong and inspiring for half a century. If someone thinks your prize is late in coming, we may reply that at any given moment somewhere in the world your plays are reinterpreted by new generations of directors and actors.

In your works, seductively accessible and frighteningly mysterious, the curtain rises on dense life-landscapes and harrowing confinement. In poetic images, you illuminate an existence where fantasy and the nightmare of reality clash.

In the absence of this year’s Nobel Laureate in Literature, I request his publisher Mr. Stephen Page to come forward and receive Mr. Pinter’s Prize from the hands of His Majesty the King.