Presentationstal av Författaren Per Wästberg, ledamot av Svenska Akademien, ordförande i Nobelkommittén för litteratur, 10 december 2010.

Per Wästberg presenterar Nobelpriset i litteratur 2010 i Stockholms Konserthus. Copyright © The Nobel Foundation 2010 Photo: AnnaLisa B. Andersson

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, ärade Nobelpristagare, mina damer och herrar!

Mario Vargas Llosas författarskap har format vår bild av Sydamerika och har ett eget kapitel i den samtida litteraturhistorien. I unga år en förnyare av romanen, idag en epiker av inte bara latinamerikanska mått. I sin vida famn sluter han alla litterära genrer.

Han är svår att inringa. Från småstaden Arequipa i Peru utgick en världsmedborgare, en marxist som Castros missgrepp gjorde till liberal, en presidentkandidat som förlorade för att senare hamna på sitt lands frimärken, en epiker och historiker, en satiriker, en erotiker, en essäist och kolumnist som behandlat det mesta, inräknat fotboll och flygrädsla. Som reporter från jordens brännpunkter påminner han om Graham Greene.

Vargas Llosa har fört oss in i oskildrade miljöer med en sakkunskap som förlänat honom autenticiteten hos en av 1800-talets upptäcktsresande. Han länkar en realistisk berättartradition från Balzac och Tolstoj till de modernistiska experimenten hos William Faulkner.

Hans uppror mot en auktoritär far inleder det motstånd mot verkligheten som fortsatte med hans ungdoms flykt in i litteratur och fantasi. Rebellen förblir hans huvudfigur – även i form av Flora Tristan och hennes barnbarn Paul Gauguin som bekämpar sin tids konventioner eller irländaren Roger Casement som i en ny roman avslöjar slaveriet i Leopold II:s Kongo. Märk väl, revolten lyckas bara som berättelse; så länge det finns en tyrannisk far i våra liv och samhällen förblir revolten permanent.

Vargas Llosa använder sin fiktion till att genomlysa maktens förklädnader och utforska besattheten hos dess utövare. Mot internatets salar och ämbetsverkens korridorer står den fria luftens okuvliga invånare, även om de sällan segrar när de höjer sig över det reglementerade och påbjudna. Historien krossar Vargas Llosas personer men inte deras samveten.

I Latinamerika ges författaren ett moraliskt ansvar för att inte verka medskyldig till orättvisorna. Men kravet på engagemang kan stympa lust och fantasi. Vargas Llosas romaner fogar sig dock aldrig efter ett dekret, de är polyfona, öppna för tydningar, för att understryka mångfalden i Latinamerikas sociala och etniska mönster. Han ger röst även åt de tystade och undertryckta vilket är ett estetiskt konststycke och en etisk handling. Han har ett förbehållslöst intresse för människor – från presidenten till den prostituerade – och intet är honom främmande från statschefers arrogans till kärlekens subtilaste intriger.

I Kriget vid världens ände, en mörk pikaresk, fascineras Vargas Llosa av fanatikerna och deras vision av världen. En profet förutspår världens undergång år 1900 och samlar en trashanksarmé som länge trotsar Brasiliens hela försvarsmakt. En annan fanatiker är Mayta i romanen med detta namn, en kvartsindian i en underjordisk vänstersekt, först idealist, sedan terrorist i ett Peru på undergångens rand. Det är en uppgörelse med ungdomlig revolutionsromantik. Och det är till de sociala och politiska klyftornas bottenlera som Vargas Llosa med obesvärad språklig vighet tar sig ned alltifrån sina tidiga romaner, Staden och hundarna, Det gröna huset.

I Vargas Llosas sena roman om maktmissbruk, Bockfesten, porträtteras Dominikanska republikens tyrann Trujillo. Servilitet och despotism återges med brutal intensitet, men fasorna balanseras av medkänsla och humanitet. Till de bisarra inslagen hör att diktatorn tvingade landets poeter att hos Svenska Akademien kräva att hans hustru, föga boksynt, skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur.

Vargas Llosa har blick för oskuldens enfald och ondskans håglöshet. Han är ovanlig i sin förmåga att skildra vänskap mellan män, liksom sadistisk pennalism och hierarkisk fåfänga. Han föredrar det sunda förnuftets kompromisser framför radikala utopister. I boken om Flaubert påstår han avväpnande att det han och Emma Bovary delar är ”vår smak för kroppens nöjen snarare än själens, vår respekt för sinnen och instinkt, vår preferens för detta jordiska liv framför varje annat”.

Han skriver om kärleken och dess frånvaro, om våldets lockelser och rättvisans sällsynta triumfer. I sina erotiska divertissemang är han en lekfull ligist som vågar driva med sig själv. Eller som han själv sagt: ”Det finns ingen stor konst utan ett mått av oförnuft, ty stor konst uttrycker den mänskliga erfarenhetens helhet, där intuition, besatthet, galenskap och fantasi spelar en roll likaväl som idéer.”

Vargas Llosa tror på litteraturens sprängkraft. Utan den ingen föreställning om människans möjligheter och dolda rum. Den är ett värn mot fördomar, rasism, intolerant nationalism, ty i all stor litteratur är män och kvinnor från hela världen likställt levande. Det är svårare att underkuva ett folk som läser mycket.

Så har han kämpat för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter oavsett väderstreck – och det med ett frihetspatos, ett politiskt kurage och ett förnuft som inte alltid samsas hos en betydande diktare. I en samtid av påfrestande narcissism är han det som Zola, André Gide och Camus inkarnerade: förebild och väckarklocka.

Käre Mario Vargas Llosa! 1900-talets samhällshistoria har av er inkapslats i en fantasins bubbla. Den har hållit sig svävande i femtio år och den lyser än. Svenska Akademien lyckönskar er. Träd fram och tag emot årets Nobelpris i Litteratur ur Hans Majestät Konungens hand!

Estimado Mario Vargas Llosa! Usted ha encapsulado la historia de la sociedad del siglo veinte en una burbuja de imaginación. Ésta se ha mantenido flotando en el aire durante cincuenta años y todavía reluce. La Academia sueca le felicita. ¡Acérquese y reciba el premio Nobel de literatura de este año de la mano de su Majestad el Rey!