Presentationstal av Författare Jesper Svenbro, PhD, ledamot av Svenska Akademien, 10 december 2014.

Författaren Jesper Svenbro presenterar Nobelpriset i litteratur 2014 i Stockholms Konserthus.

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, ärade Nobelpristagare, mina Damer och Herrar!

Knappt tio år in i Patrick Modianos författarskap hittar vi följande betydelsefulla stycke:

“Jag var bara tjugo år gammal, men mitt minne föregick min födelse. Jag var t.ex. säker på att ha levat i ockupationens Paris eftersom jag kom ihåg vissa gestalter från den epoken och små oroande detaljer av ett slag som ingen historiebok nämner. Jag försökte emellertid kämpa emot den tyngd som drog mig bakåt och drömde om att bli befriad från mitt förgiftade minne. Jag skulle ha gett vad som helst för att drabbas av amnesi”.

Här har Modiano redan brutit med staccatorytmen som utmärker hans tre första romaner och i Villa Triste (1975) hittat det eftersinnande legatospel vi numera förknippar med hans romankonst. Men vägen dit, som också är vägen till mästerverket Dora Bruder publicerat tjugo år senare, är inte given på förhand.

Om vi tar författaren på orden, upptäckte han som tjugoåring den förfärande erfarenhetssfär som blivit hans, ockupationstiden med dess kollaboration och skumrask, inkarnerad i en undflyende men avhållen fadersgestalt. Den läsare som från de mogna romanerna kommer till debutromanen blir oundvikligen förbluffad, när dörren slås upp till det larmande rum som är huvudpersonens medvetande, där ockupationsårens olidligt motsägelsefulla verklighet tar formen av en grym fars med huvudpersonen själv, Raphaël Schlemilovitch, i rollen som “den sjätte av bröderna Marx”.

Uppenbarligen var det vid sextiotalets mitt inte självfallet att komma till tals med ockupationsårens verklighet, men detta är den utmaning Modiano modigt och självständigt antar i de första romanerna och — tillsammans med filmregissören Louis Malle — i scenariot till den på sin tid mycket  kontroversiella Lacombe Lucien (1974). Hans utforskande av ockupationstidens historia, som under åren kring 1970 ännu var synonym med legendbildningen kring motståndsrörelsen, var alltså självständigt i den meningen att det var fullkomligt inopportunt.

Den omvärdering av Vichy-perioden som den amerikanske historikern Robert Paxton företog åren kring 1970 och som nu är allmänt accepterad föregrips med andra ord av den unge Modiano, som med sin enastående intuitiva förståelse av ockupationsårens livsvärld rentav kan tyckas ha fullgjort ett uppdrag.

1975 kommer Villa Triste, som tvivelsutan utgör en brytning i Modianos utveckling mot den lugna prosa vi förknippar med hans namn. Titeln tycks först beteckna en melankoliskt elegant vistelseort i franska Alperna men är bedräglig: inte med ett ord antyds att villa triste på italienska betecknar fascisternas tortyrlokaler under andra världskrigets sista år, men mot den bakgrunden blir brytningen mellan de tre första romanerna och Villa Triste mindre accentuerad. Titeln vetter diskret mot ett skakande förflutet liksom mot en till synes oskuldsfull amnesi, som Dora Bruder ska häva tjugo år senare.

Då har Modiano i roman efter roman utvecklat sin förmåga att med utgångspunkt i en nästan obefintlig dokumentation — gamla telefonnummer, gatuadresser — åt det förlorade återge ett märkvärdigt liv och åt sitt Parislandskap ge en röst. Storartat exemplifierar han vad en tidigare Nobelpristagare, Seamus Heaney, kallade “platsens poesi”.

Käre Patrick Modiano, i Alfred Nobels testamente anges att Nobelpriset i litteratur ska gå till det mest remarkabla litterära verk som producerats “under det gångna året”. Det är en instruktion som en lång rad av priser fått åsidosätta vad tidsaspekten beträffar men som vi kan dra oss till minnes i år.

I maj 2013 utkom nämligen en utgåva av era romaner under titeln Romans, en över tusensidig volym som behändigt samlar ett tiotal redan publicerade romaner. Men även om utgåvan är praktiskt motiverad, inser man snart att läsaren här står inför ett nytt verk av er, en alldeles ny helhet som inte kan reduceras till summan av sina beståndsdelar.

För det rör sig om ett samlingsverk som låter oss förstå hur “den lilla musiken” är en del av den stora med dess variationer, ekon och omtagningar när självbiografi samsas med fiktion och inbjuder till omläsning av hela verket, också av de romaner som inte inkluderats i urvalet men som alla hör hemma i samma svindlande stora projekt.

Käre Patrick Modiano, tillåt mig att framföra Svenska Akademiens varmaste lyckönskningar och be er att gå fram för att ur Hans Majestät Konungens hand motta Nobelpriset i litteratur.