Presentationstal av författaren Per Wästberg, ledamot av Svenska Akademien, ordförande i Nobelkommittén för litteratur, 10 december 2015.

Eders Majestäter. Eders Kungliga Högheter. Ärade Pristagare. Mina Damer och Herrar.

Alfred Nobel önskade ett pris till den som skriver “det utmärktaste i idealisk riktning”. Svetlana Aleksijevitj har uppfyllt hans begäran.

Utopins röster – den svit av fem böcker som vittnar om 1900-talets katastrofer – är hennes litterära och moraliska storverk, en kartläggning av sovjetmänniskans mentala historia som hon liknar vid en grav, ett blodbad och en evig dialog mellan bödlar och offer där det mesta möjliga döljs. Det handlar, säger hon, om “Rysslands förkvävda skrik”, om ett förflutet man inte vill ha tillbaka, ett nu som inte kan godtas, en framtid man inte har ett hopp om.

Som en stenograf vid högre rätt återger hon de orättvisor som drabbar de oförberedda och värnlösa. Här skrivs orden från tusentals vittnen ned för första och enda gången. Utan henne skulle de aldrig ha kommit i dagen.

Det hon söker är det ögonblick då en människa skakas i sina grundvalar. Som i Bön för Tjernobyl då en sköterska varnar en förälskad kvinna att hennes man inte är människa mer utan en reaktor, men kvinnan bryr sig inte om att strålningen från mannens kropp dödar barnet hon bär inom sig. Boken blir en påminnelse om hur det förflutnas strålning bestämmer våra liv, vår moral i decennier framåt.

I Kriget har inget kvinnligt ansikte intervjuar Aleksijevitj femhundra av de otaliga kvinnor som deltog i Röda armén. De berättar om hur tyskarna ställde upp fångarnas avhuggna ben på skyttevärnet, hur en mor dränkte sitt gråtande barn för att inte förråda sin by, hur de använde kottar som papiljotter. Hemma togs de för soldathoror och förkastades av sina familjer. Männen var hjältarna, kvinnorna blev utan medaljer.

Ondskans ansikte avtäcker hon i en sanningsprocess som “får lögnen att brinna upp i hettan” och i ett språk där smärtans tystnad förnims mellan varje rad. Hon väntar tills rösterna stannar inom henne och förvandlas till hårdare lyster. Så blir hon den lyhördaste av samtidshistoriker och en genreförnyare.

I sin torra saklighet, i sitt bemödande att hålla ögonen öppna snarare än fyllda av tårar får hon oss läsare att skakas om – inte minst i flyktingströmmarnas år då hennes berättelser om de hjälplösas envishet och mod är aktuellare än någonsin. Det är den lilla människan hon älskar, inte de stora idéerna, uppvuxen som hon är i en kultur av sorg. Närmare bestämt intill Vitrysslands minerade skogar, ett land där var fjärde invånare dödats.

Den muntliga berättelsen är litteraturens källa. Genom minnet bevarar en människa konturen av sin existens. Att lyfta fram en historia, ett ansikte och göra dem synliga, ett efter ett, är en medmänsklig handling och en dokumentarisk insats för framtiden. Och en konstnärlig bedrift som i sitt slag saknar motstycke.

Med utfrågning och lyssnande som hemliga vapen tränger Aleksijevitj in i känslorna hos historiens statister, de förbisedda. Där finner hon kärlek och död, maktbegär och oväntad solidaritet. Hon kallar sig en själens historiker. Det är människans gåta hon utforskar.

Aleksijevitj förenar historikerns precision och diktarens inlevelse till ett sorgekväde som ljuder av all tänkbar erfarenhet. Hon är en lögndetektor och en outsinlig kunskapskälla – om lydnaden som förbannelse, om propagandan som förförelse. Kort sagt: om människans villkor. Ty som hon framhåller: “Det finns bara en utväg: att börja älska människorna. Att förstå dem med kärlekens hjälp.”

Уважаемая Светлана Алексиевич, Шведская академия поздравляет Вас и просит принять Нобелевскую премию года в области литературы из рук Его Величества Короля.

/Kära Svetlana Aleksejivitj, Svenska Akademien lyckönskar er och ber er ta emot årets Nobelpris i litteratur ur Hans Majestät Konungens hand./