Svante Arrhenius’ speech at the Nobel Banquet in Stockholm, December 10, 1903 (in Swedish)

Eders K. Högheter, mina damer och herrar!

Jag kan i denna högtidliga stund ej annat än ge uttryck åt den djupa tacksamhet, som besjälar mig på grund af vetenskapsakademiens beslut att tilldela mig den högsta vetenskapliga utmärkelse, som finnes. Denna tacksamhet känner jag så mycket lifligare, som jag därigenom fått den stora glädjen att till mitt land och till min högskola hemföra ett Nobelpris. Särskildt är jag Stockholms högskola förbunden, därför att hon, då för mig ingen utsikt att vinna anställning i fäderneslandet syntes förefinnas, erbjöd mig en visserligen blygsam plats, där jag i ro kunde utarbeta mina vetenskapliga idéer. Jag afböjde fördenskull ett anbud om en professur i Tyskland. Då sedermera min plats vid Högskolan förvandlades till en professur, ökades min tacksamhetsskuld till denna högskola, därför att hon genom sin styrelse lämnade mig denna professur trots de starka påtryckningar, som då gjordes i motsatt riktning.

Jag begagnar därför tillfället att nu tacka de mot mig så välvilliga personer, som då ledde Högskolans öden, i första rummet styrelsens dåvarande ordförande och vice ordförande, justitierådet Herslow och generaldirektör Åkerman, dess rektor, professor Pettersson, och mångårige inspektor, professor Retzius.

Min vördade lärare, den förre talaren, har antydt, att det väl är tänkbart, att det af mig utförda teoretiska arbete, som nu prisbelönats, kunde hemfalla åt förvandlingens lag och mista sitt värde. Jag vill gentemot detta uttala den vissa förhoppningen, att om den elektrolytiska dissociationsteorien skulle ersättas med en mera vidtomfattande, så skola likväl den förras lärobyggnader intagas i den större och fullkomligare. Det är nämligen orätt att föreställa sig, att endast resultaten af iakttagelser äga ett bestående värde; väl utförda teoretiska arbeten lämna äfven ett solidt material, som, om det också omordnas, likväl ständigt får göra tjänst vid grundläggandet och utförandet af nya konstruktioner.

Så se vi i dessa dagar, hur den Newtonska emissionsteorien, som af de mera kortsynta troddes vara graflagd för alltid, i återuppstånden form firar nya triumfer inom läran om katod-, Röntgen– och Becquerel-strålarna. Och ljusets undulationsteori, som nu ersatts af den elektromagnetiska ljusteorien af Maxwell, kan till sin största del användas för det med densamma afsedda ändamålet. Jag har själf haft den stora lyckan att ur glömskan framdraga den store Euler’s snillrika tankar om strålningstrycket, som i modern form fått en vidsträckt användning till förklaring af en massa gåtfulla fenomen inom den kosmiska fysikens värld, såsom kometsvansarna, solkoronan och polarskenen.

Vid Högskolan har det förunnats mig att lefva i ett lifligt samarbete med en stor skara intresserade lärjungar, som ofta kommit från vidt skilda håll. Bland dem vill jag här nämna Abegg, Bredig, Euler, Jones, Luggin, Rindell, Rothmund, Shields och Sjöqvist, samt Madsen, hvilken ledt min uppmärksamhet på de intressanta fenomenen inom serum-terapien. En annan viktig omständighet, som bidragit att hålla mina intressen vid makt för de olika grenarna af fysiken, äro de diskussioner, som förts i det fysiska sällskapet. Dessa ha ledt mig till samarbete med d:r Ekholm angående de luftelektriska företeelserna och med prof. Högbom angående kolsyrans variationer och dessas betydelse såsom klimatiska faktorer.

Jag förmår ej här att uttala min lifliga tacksamhet till alla dessa mina medarbetare här hemma, lika litet som till dem, hvilka vid mina arbeten utomlands, i främsta rummet Ostwald och van ‘t Hoff, utöfvat en välsignelserik inverkan på min vetenskapliga riktning. Min stora lycka är den, att jag varit fullkomligt fri att forska, både här hemma och utomlands, i den riktning, som jag ansett vara den mest lönande. I den starka känslan häraf tillåter jag mig att höja mitt glas till ett lefve för den fria forskningen!

Prior to the speech, Professor P-T Cleve made this comment (in Swedish):

“För tjugo år sedan infann sig på mitt laboratorium en ung kandidat, sägande: “Herr professor, jag har uppställt en ny kemisk teori.” Väl bekant med det förhållandet, att dödlighetsprocenten bland dylika snillefoster är mycket stor, åhörde jag den unge mannens åsikter om sambandet mellan kemisk affinitet och elektrisk ledningsförmåga, men jag får bekänna, att de voro mig alldeles obegripliga. Till den grad hade vid nämnda tidpunkt tanken på ett samband mellan elektricitet och affinitet afdunstat från det allmänna medvetandet.

Kort därefter framträdde den unga teorien i fransk dräkt och under formen af en gradualafhandling; och härifrån daterar sig den otur, som intill senaste tid följt Edra arbeten, nämligen att man icke riktigt visste, hvar man skulle placera dem. Kemisterna ville icke anse dem som kemi, fysici icke som fysik. I själfva verket ha de slagit en brygga mellan bägge.

Den nya teorien mottogs i den vetenskapliga världen på samma sätt som ungdomar, som icke äro sådana, som man vill hafva dem; men den försvarades tappert af sin fader och, jag kan tillägga, sin entusiastiske fadder, professor Ostwald. Striden om teorien blef en världsstrid; men under årens lopp glesnade motståndarnes och tätnade anhängarnes leder, så att teorien numera kan anses vara samtidens.

Herr professor! Jag är glad att i dag på egna och mina kollegers vägnar kunna lyckönska Eder att hafva vunnit erkännande! Det är icke vanligt, att banbrytare få upplefva segerns dag.

Tyvärr kan ordspråket “nescit occasum” icke alltid tillämpas på vetenskapliga teorier. Det är ju möjligt, att i framtiden Eder teori kan komma att ersättas af en mera fullkomlig. Skulle det inträffa, att Eder teori skulle skatta åt förgängelsens lag, skall dock ingen kunna säga annat, än att teorien under sin lifstid varit fruktbärande mer än de flesta, öppnat blicken för stora nya forskningsfält och skänkt nya metoder, som möjliggjort deras genomforskande.

Herr professor! Måtte den allenastående intuition, som låtit Eder se klart, innan samtidens medvetande vaknat, följa Eder på alla stigar, dit Eder forskning kommer att föra eder!

När jag höjer mitt glas och lyckönskar Eder till det stora erkännande. Ni i dag erhållit, är jag viss, att hvarje svensk med glädje instämmer!”