Artturi Virtanen’s speech at the Nobel Banquet in Stockholm, December 10, 1945 (in Swedish)

Kungliga högheter, mina damer, mina herrar.

Vid Nobelfestligheterna ha pristagarna säkerligen från första början ganska regelbundet talat om fred, den goda viljan samt frihet. Detta temas aktualitet har varierat från år till år. Nu är det kanske aktuellare än någonsin förr. Emellertid skilja sig i detta nu olika synpunkter på begreppen fred och frihet i så hög grad från varandra, att man på stora delar av jordklotet icke ens fritt kan tala om frihet och en rättvis fred. Ordet frihet användes visserligen mycket – och speciellt just nu – men ofta med den innebörd, som framgår av följande spanska strofer från 166o-talet:

El pensamiento libre
proclamo en alta vos
y muera el que no piense
igual quo pienso yo.”

som i svensk översättning lyda:

Med hög röst proklamerar jag tankefrihet
död åt den, som icke tänker som jag.

Detta föreställningssätt, som innebär en återgång till sekelgamla tider av förtryck och mörker, är den värsta följden av världens kaotiska tillstånd. Den hotar nämligen att förgöra den europeiska anda, på vilken den bästa delen av vår kultur grundar sig.

Den vetenskapliga forskningen strävar till att behandla företeelser så objektivt som möjligt. Den bemödar sig att uppbygga sina teorier kritiskt på grundval av alla kända fakta. Förutsättningen härför är ovillkorlig tankefrihet. Den vetenskapliga forskningens moral bör vara lika i alla fall, den kan med andra ord icke anse samma princip vara i det ena fallet oriktig i det andra fallet riktig. Vetenskapen arbetar således på annat sätt än politiken, som för ändamålsenlighetens skull hos en del folk lovordar vissa egenskaper och känslor, t.ex. fosterlandskärlek, och handlingar sådana som oeftergivlig offervilja, och hos andra folk deklarerar dem som brottsliga. Denna brist på objektivitet gör förhållandena folken emellan osäkra, ja man kan säga omoraliska.

Folken erhålla nu för tiden av vetenskapen de metoder och redskap, som under fredliga tider möjliggöra ett blomstrande liv på jorden, men dessa kunna i krigstid tyvärr även användas till att förgöra liv – i en förut oanad utsträckning. Konflikten mellan det vetenskapliga tänkandets objektivitet och det politiska tänkandets hänsynslösa subjektivitet hotar leda till mänsklighetens undergång. Enda medlet att förebygga detta synes vara att tillämpa det objektiva tänkesättet även på de mellanfolkliga förhållandena, alltså på den s.k. politiken. Det är förvisso uppenbart, att denna objektivitet måste bli bristfällig – såsom naturligt är då det är fråga om människans gärning. Den grund man bör bygga på vid ordnandet av de mellanfolkliga förbindelserna borde dock liksom inom vetenskapen vara objektivitet. Ett allmänt godkännande av ett sådant krav skulle främja mänsklighetens tillfrisknande. De uppenbara orättvisorna kunde då rättas till utan krig och folken emellan kunde en god vilja uppnås, som icke skulle vara influerad av konjunkturerna.

Vetenskapen har nu ett större ansvar för världens öde än någonsin förr, emedan den ger de mest förödande vapen i händerna på politiken. Men då den så gör bär den även ansvaret för dessa vapen. Vetenskapens plikt är att se till, att den icke utnyttjas till att förtrycka friheten, utan att den må utgöra ett stöd för folkens frihet och ett fredligt samarbete.

Vid utdelningen av Nobelprisen har Sverige alltjämt förmått bibehålla en hög, objektiv standard. Utan att fästa avseende vid propaganda, dikterad av politisk ändamålsenlighet, ha de instanser, som enligt Nobels testamente välja Nobelpristagarna, oavsett nationalitet utfört sitt uppdrag enbart på basen av saklig värdering. Svenska Vetenskapsakademien och Svenska Akademien visa sålunda vägen för andra av lidelser förvirrade folk, till ära för Sverige och till nytta för mänsklighetens utveckling.

Prior to the speech, Professor A.H.T. Theorell, Director of the Department of Biochemistry at the Nobel Institute of Medicine, addressed the laureate: “To you, Artturi Virtanen, we give our congratulations. For the first time a representative of our old Finnish brother-nation has been crowned with Nobel’s laurels for feats on the arena of natural science. The problems that you have solved must have appeared especially important in the country of the peasant Paavo, where all too often, according to the well-known line of your national poet Runeberg, you have had to ‘blanda dubbelt bark i brödet’. Your method has, however, proved of great value far beyond the frontiers of your own country, and is a weightly contribution to the realization of the ideal ‘freedom from want’.”