English
Swedish

Presentationstal av professor Claes Gustafsson, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, ordförande i Nobelkommittén för kemi, 10 december 2020.

Eders Majestäter. Eders Kungliga Högheter. Ärade Pristagare. Mina Damer och Herrar.

De befruktade ägget innehåller all den information som krävs för att skapa en människa och denna information lagras i vårt genetiska material, vårt DNA. År 1953 föreslog James D. Watson och Francis H.C. Crick en enkel, strukturell modell för DNA, som direkt kunde förklara hur DNA molekylen kan lagra genetisk information och föra över den till nya generationer av celler.

Något som DNA-strukturen inte förklarade var hur genetisk information kan ge upphov till proteiner, den viktigaste byggstenen i mänsklig vävnad. Under 1950-talet var detta en obesvarad fråga, som sysselsatte många framstående forskare. Ett genombrott skedde på långfredagen 1960, när en grupp internationella forskare samlades för ett informellt möte vid King’s College i Cambridge. Bland de närvarande fanns tre framtida Nobelpristagare, Sydney Brenner, Francis Crick, and François Jacob. Under mötet, beskrev Jacob de senaste resultaten av det arbete som han bedrev tillsammans med kollegor vid Pasteurinstitutet i Paris. Informationen hade en dramatisk effekt på Brenner och Crick, som omedelbart förstod betydelsen av de franska fynden för det vetenskapliga arbete de själva bedrev. I det ögonblicket insåg de att DNA kopierades till RNA, som i sin tur fungerar som mall för proteinsyntes. Som så ofta, hade ett fritt utbyte av idéer och information mellan forskare från olika länder lett till ett viktigt, vetenskapligt genombrott.

Idag firar vi ett annat vetenskapligt genombrott som också är resultatet av ett internationellt samarbete. I detta fall mellan en fransk forskare aktiv i norra Sverige och en amerikansk forskare med hemvist i soliga Kalifornien. Ända sedan de tidiga pionjärerna beskrev det genetiska materialets natur har forskare försökt utveckla tekniker för att manipulera DNA-sekvenser i celler och organismer. Genom upptäckten av gensaxen CRISPR/Cas9 har Emmanuelle Charpentier och Jennifer A. Doudna skänkt oss ett verktyg som kan användas för att med extremt hög precision skriva om den genetiska informationen hos djur, växter och mikroorganismer.

Som så ofta i vetenskapen, så var upptäckten av denna gensax oväntad. Under sina studier av en skadlig bakterie, Streptococcus pyogenes, upptäckte Emmanuelle Charpentier en tidigare okänd molekyl som hon kallade tracrRNA. Hennes arbete visade att tracrRNA var en del av ett uråldrigt, bakteriellt immunsystem, CRISPR/Cas, som skyddar bakterien genom att klyva invaderande virus-DNA. Hur denna klyvning går till visades ett år senare, då Charpentier och Doudna tillsammans lyckades återskapa bakteriens gensax i ett provrör.

I en serie av avgörande experiment, försökte de två forskarna att förenkla och programmera om gensaxen. I sin naturliga form känner saxen igen virus-DNA, men Charpentier och Doudna visade att saxen kan kontrolleras så att den klyver även annat DNA på förutbestämda platser. Där snittet är lagt är det sedan enkelt att infoga ny genetisk information och på så vis skriva om livets kod.

Sedan Charpentier och Doudna 2012 upptäckte gensaxen CRISPR/Cas9 har dess användning ökat exponentiellt. Detta redskap har bidragit till många grundvetenskapliga upptäckter av stor betydelse. Växtforskare har använt gensaxen för att utveckla grödor med önskade egenskaper. Inom medicinen har teknologin bidragit till nya cancerterapier som nu provas på patienter och i framtiden kan drömmen om att bota genetiska sjukdomar bli sann.

Emmanuelle Charpentier and Jennifer A. Doudna. Your studies of the CRISPR/Cas9 genetic scissors have taken the molecular life sciences into a new epoch, and are bringing a great benefit to humankind in many ways. That is a truly great achievement. On behalf of the Royal Swedish Academy of Sciences, it is my great privilege to convey to you our warmest congratulations.

Copyright © The Nobel Foundation 2020