English
Swedish

Halldór Laxness’s speech at the Nobel Banquet at the City Hall in Stockholm, December 10, 1955

Eders Majestäter, Mina damer och herrar,

Den kväll på en resa i Sydsverige för några få veckor sedan, då ryktet redan hade mält, att Svenska Akademiens förestående val möjligen kunde gälla mig, och jag hade blivit ensam i mitt hotellrum, var det ju ganska naturligt, att mina tankar började röra sig omkring vad det skulle innebära för en fattig vandrare och diktare från en av världens mest avsidesliggande öar att plötsligt bli framropad av en institution, som åtnjuter den högsta aktning såsom främjare av andliga värden – att plötsligt på Akademiens bud stå framme i rampljuset inför hela världen.

Det är kanske icke underligt, att mina tankar först och främst då gick och fortfarande går – inte minst nu denna festliga stund – till mina vänner och till dem som stå mig nära, söker sig den vanda vägen tillbaka till dem som i mina unga år omgav mig, till människor som nu är borta och försvunna. Ännu medan de levde, tillhörde de snarast ett fördolt släkte, fördolt i den meningen, att deras namn kändes av få – och nu minnes av än färre. Men likväl, genom sin närvaro i mitt liv ha de lagt mitt väsens grund, och i mitt sinne utövar de ett starkare inflytande, än världens mästare och andliga föregångsmän har kunnat öva. Jag tänker på de underbara människor från folkdjupet som fostrade mig. Jag tänker på min far och på min mor. Och jag tänker särskilt på min gamla mormor, som lärde mig många hundra verser av gammal isländsk poesi, innan jag lärde mig alfabetet.

Jag tänkte, och jag tänker också nu på de moraliska maximer, som hon inpräntade i mig som barn: att aldrig göra ett levande väsen ont; att så leva mitt liv att jag alltid skulle sätta de små, fattiga och ödmjuka överst på den mänskliga rangskalan; att aldrig glömma att de förorättade, förfördelade, förbigångna och obeaktade var de människor som framför andra förtjänade uppmärksamhet, kärlek och respekt här på Island och här i världen. Jag levde hela min barndom i en omgivning, där världens store icke existerade annorlunda än som sagobilder och chimärer – kärleken till och respekten för det tillbakaträngda livet var det enda moraliska bud, som i min barndomsmiljö hade verklighetens prägel.

Jag minns mina onamnkunniga vänner, som i min ungdom och långt in i mina vuxna år var vägledare åt mig i mina litterära försök, och som trots att de inte själva var professionella författare, besatt en osviklig litterär omdömesförmåga, och som mera än de flesta berömda mästare har öppnat mina ögon för vad det kommer an på, när det gäller litteratur. Några av dessa begåvade vänner, även om de icke längre finns till, lever ständigt i mitt sinne och i min tanke och det i så hög grad att det många gånger är svårt för mig att skilja på vad som i mig är jag själv och vad som är mina vänner från fordom.

Samtidigt går mina tankar till det brödraskap på hundrafemtiotusen människor, till detta mycket bokälskande isländska folk, som från första början med kritiska och uppmuntrande blickar har följt min litterära vandel, en publik för vilken knappt ett ord går förlorat i ett vakuum av slö likgiltighet, men finner sitt eko, sin uppskattning eller sitt misshag, liksom ett känsligt instrument med sina vibrationer svarar varje anslag. Att vara född i ett genom sekler poetiskt genomsyrat och litterärt traditionsmättat folk är en stor lycka för en författare.

Icke minst går mina tankar till de gamla isländska sagaförfattarna, skaparna av vår klassiska litteratur, dessa diktare som var så oskiljaktiga från folkdjupet genom århundradena, att icke ens deras namn har bevarats tillsammans med deras verk. Deras odödliga skapelser står där med en naturlighet som själva landskapets. Genom långa, mörka århundraden satt dessa namnlösa män i ett av världens fattigaste land, satt i sina torvhyddor och skrev böcker utan att känna till begrepp som lön, pris, berömmelse, framgång. Det fanns inte engång en eldstad i deras kojor, där de kunde värma sina valna fingrar, när de satt uppe sent på natten. Och ändå kunde de skapa icke blott ett litteraturspråk, som framstår som ett av de på en gång mest upphöjda och mest raffinerade konstnärliga uttrycksmedel som finns, utan de skapade också en gren av världslitteraturen. De lät inte pennan falla, så länge hjärtat var varmt.

Jag frågade mig den kvällen på mitt skånska hotellrum: Vad kan framgång och berömmelse ge en diktare? En viss materiell lycka, det är klart, som en följd av pengar. Men om en isländsk skald glömmer sitt ursprung ur folkdjupet, där sagan bor; om han mister förbindelsen med och pliktkänslan mot det tillbakaträngda livet, som min gamla mormor lärde mig att vörda – då är berömmelse och välstånd ganska likgiltiga.

Eders Majestäter, Mina damer och herrar,

Den stora händelsen i min yttre tillvaro som författare är att Svenska Akademien med sin auktoritet har velat förbinda mitt ringa namn med sagalitteraturens namnlösa mästare. Svenska Akademiens motivering för den höga utmärkelse som den har gett mig skall till mina dagars slut tjäna mig som uppmuntran, samtidigt som den är en källa till glädje för det folk, som står stödjande bakom det som kan vara av värde i mitt verk. Denna utmärkelse fyller mig med stolthet och med glädje.

För allt detta uttalar jag nu till Svenska Akademien mitt varma och vördsamma tack. Även om det i dag är jag som ur konungens hand har mottagit litteraturpriset känner jag, att det också har tilldelats mina många läromästare, skaparna av Islands litterära tradition.

* Disclaimer
Every effort has been made by the publisher to credit organizations and individuals with regard to the supply of audio files. Please notify the publishers regarding corrections.