Joseph Brodsky – Prose
Swedish
Utdrag ur Vattenspegel
Jag har alltid varit anhängare av tanken att Gud är tid, eller åtminstone att Hans Ande är det. Kanske är tanken till och med av eget fabrikat, men det minns jag inte nu. Hur som helst har jag alltid tänkt att om Guds Ande rört sig över vattenytan, måste vattnet med nödvändighet reflektera den. Härav min känsla för vattnet, för dess veck, skrynklor och krusningar och – eftersom jag är nordbo – för dess gråhet. Jag tror helt enkelt att vattnet är tidens avbild, och varje nyårsafton försöker jag, på ett något hedniskt vis, se till att jag befinner mig i närheten av vatten, helst vid ett hav eller en ocean, för att se en ny mängd, ett nytt mått tid skölja upp ur det. Jag spanar inte efter en naken jungfru ridande på ett snäckskal; jag spanar antingen efter ett moln eller efter kammen på en våg som slår mot stranden vid midnatt. Detta är, för mig, tid som kommer ur vatten, och jag stirrar på spetsmönstret som det lämnar på stranden inte med zigenarlik kunskap utan med ömhet och tacksamhet.
Det är av denna anledning som jag kastade mina blickar på den här stan. Denna fantasi har inget med Freud eller med ryggsträngsdjur att göra, även om man säkert skulle kunna upprätta något slags evolutionärt – om inte rent atavistiskt – eller självbiografiskt samband mellan det mönster en våg lämnar på sanden och det studium av det som en ättling till fisködlan, själv ett monster, ägnar sig åt. De venetianska fasadernas lodräta spetsverk är den bästa linje som tiden-alias-vattnet lämnat någonstans på terra firma. Plus att det säkert finns en överensstämmelse – om än inte ett direkt samband – mellan det där spetsverkets rektangulära uttryck – dvs. stadens byggnader – och anarkin hos vattnet, som avvisar alla föreställningar om form. Det är som om rummet, här mer än någon annanstans medvetet om sin underlägsenhet gentemot tiden, ger svar på tal med den enda egenskap som tiden saknar: skönhet. Och det är därför som vattnet tar det här svaret, förvränger det, bultar om det och strimlar det men till slut släpper ut det i stort sett intakt i Adriatiska havet.
I den här stan uppnår ögat en självständighet som påminner om tårens. Den enda skillnaden är att ögat inte lösgör sig från kroppen utan helt underordnar den sig. Efter ett tag – på tredje eller fjärde dan här – börjar kroppen betrakta sig enbart som en bärare åt ögat, som ett slags undervattensbåt med ett än vidöppet, än kisande periskop. Men trots alla måltavlor är det man själv som drabbas av explosionerna: det är ens egen själ eller hjärta som sjunker; ögat stiger upp till ytan. Detta har naturligtvis med platsens topografi att göra, med gatorna – smala, slingrande som ålar – som till slut leder fram en till flundran av en campo med en katedral i mitten, krönt av helgon och prålande med medusaliknande kupoler. Vilka planer man än hade när man lämnade huset, kommer man att gå vilse i dessa långa ringlande gränder och prång som man lockas att genomkorsa och följa till deras gäckande slut – som för det mesta innebär vatten, vilket gör att de inte ens kan kallas återvändsgränder. På kartan ser stan ut som två halstrade fiskar som delar en tallrik, eller kanske som två hummerklor som nästan överlappar varandra (Pasternak jämförde den med en uppsvälld giffel); men den har varken norr, syd, öst eller väst; den enda riktning den har är: åt sidan. Den omsluter en som fruset sjögräs, och ju mer man kastar och slår för att hitta sin bäring, desto mer går man bort sig. De gula skyltarna vid gatukorsningarna är inte heller till stor hjälp, för de kröker sig de med. Man är tångens fånge. Och när man hejdar en ortsbo för att fråga om vägen, urskiljer ögat, glömsk av hans smattrande a destra, a sinistra, dritto, dritto, i den följsamt flaxande handen utan svårighet en fisk.
Utdrag ur Vattenspegel. En bok om Venedig
Amerikansk originaltitel: Watermark
Översättning från engelskan av Bengt Jangfeldt
© Joseph Brodsky 1992
© Svensk översättning Wahlström & Widstrand 1992
ISBN 91-46-16198-8
Utdraget valt av Nobelbiblioteket, Svenska Akademien.
Nobel Prizes and laureates
Six prizes were awarded for achievements that have conferred the greatest benefit to humankind. The 12 laureates' work and discoveries range from proteins' structures and machine learning to fighting for a world free of nuclear weapons.
See them all presented here.