Sju strofer och dagar

Jag var bara det, som du
berörde med handen,
över vilket du lutade pannan
i nattens korpsvarta djup.

Jag var bara det, som du vagt
kunde skönja där nere;
först oklarheten inkarnerad,
långt senare – ansiktsdrag.

Det var du som, het,
i mitt vänstra och mitt högra öra
skapade musslan för att höra,
viskande i det.

Det var du, där du stod
och fingrade på gardinen,
som i den råa munhålan lade in den
röst, som sen följt dig med rop.

Jag var blind, helt enkelt. Men då
dök du upp, för att sedan fly mig,
och skänkte mig därmed synen.
Det är så man lämnar spår.

Det är så som världar blir till.
Så slösas gåvor, ty för det mesta
lämnas världarna sedan att kretsa
och klara sig bäst de vill.

Så snurrar på sin färd,
förlorad i världsalltets töcken,
slungad mellan ljus och mörker,
hetta och kyla, en sfär.

“Sju strofer och dagar” ur Ett liv i spritt ljus
Översättning av Bengt Jangfeldt
© Joseph Brodsky 1989
© Svensk översättning Wahlström & Widstrand 1989
ISBN 91-46-15740-9

Dikten vald av Nobelbiblioteket, Svenska Akademien.