English
Swedish
Japanese (pdf)*

Nobelföreläsning, 7 december 1994

Japan, det kluvna, och jag själv

Under det senaste katastrofala världskriget var jag en liten pojke och bodde i en avlägsen skogig dalgång på ön Shikoku i den japanska arkipelagen, tusentals kilometer härifrån. På den tiden var det två böcker som verkligen fascinerade mig: Huckleberry Finns äventyr och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Hela världen var vid denna tid översköljd av vågor av fasa. Läsningen av Huckleberry Finn gjorde det möjligt för mig att rättfärdiga min vana att nattetid bege mig upp i bergens skogar och sova bland träden med en känsla av trygghet som jag aldrig kunde finna inomhus. Huvudpersonen i Nils Holgerssons underbara resa förvandlas till en liten varelse som förstår fåglarnas språk och ger sig ut på en äventyrsfylld resa. Från denna berättelse hämtade jag lustfyllda känslor av olika slag. För det första fick jag klart för mig, där jag levde i den djupa skogen på ön Shikoku på samma sätt som mina förfäder hade gjort för länge sedan, att denna värld och detta sätt att leva i sig innebar en sann befrielse. För det andra blev jag förtjust i Nils och identifierade mig med honom, en busig liten pojke som medan han reser genom Sverige samarbetar med och kämpar för vildgässen och härigenom förvandlas till en pojke som fortfarande är oskuldsfull men ändå fylld av både självkänsla och anspråkslöshet. När Nils till slut återvänder hem vågar han tala med sina föräldrar. Jag tror att den glädje jag fick ut av berättelsen ytterst ligger i språket, ty jag kände mig renad och upplyftad av att få följa Nils i talet. Hans ord lyder som följer: “‘Mor och far, jag är stor, jag är människa igen!’ ropade han.” I fransk översättning: “‘Maman, Papa! Je suis grand, je suis de nouveau un homme!’ cria-t-il.”

Jag fascinerades speciellt av orden “je suis de nouveau un homme!” Under min uppväxttid drabbades jag av ständiga prövningar på livets olika områden i familjen, i mitt förhållande till det japanska samhället och i mitt allmänna levnadssätt under senare hälften av nittonhundratalet. Jag har överlevt genom att ge uttryck åt dessa mina lidanden i romanform. Härvid har jag kommit på mig själv med att nästan suckande upprepa orden: “je suis de nouveau un homme!” Att på detta sätt tala om mig själv är kanhända föga passande för denna plats och detta tillfälle. Men låt mig ändå få säga att grunden för mitt skrivande alltid har varit att utgå ifrån mitt privata liv och sedan sammanlänka det med samhället, staten och världen. Jag hoppas ni ursäktar att jag ägnar ytterligare en liten stund åt mitt privata liv.

För ett halvt sekel sedan, när jag bodde djupt inne i den där skogen, läste jag Nils Holgerssons underbara resa och kände att den rymde två profetior. Den ena var att jag en dag kanske skulle lära mig att förstå fåglarnas språk. Den andra var att jag en dag kanske skulle få flyga iväg tillsammans med mina kära vildgäss – helst till Skandinavien.

Efter mitt giftermål föddes vårt första barn med ett mentalt handikapp. Vi gav honom namnet Hikari, som betyder “ljus” på japanska. Som liten reagerade han bara på vilda fåglars kvitter och aldrig på mänskliga röster. En sommar när han var sex år gammal bodde vi i vårt hus på landet. Han hörde ett par vattenrallars (Rallus aquaticus) skarpa läten bortifrån sjön bakom dungen och han sa med samma speakerröst som på det inspelade bandet med vildfågelsång: “Detta är vattenrallar”. Detta var första gången någonsin som min son uttalade mänskliga ord. Från och med då började min fru och jag att verbalt kommunicera med vår son.

Hikari arbetar nu på en yrkesskola för handikappade, en institution som bygger på ideer från Sverige. Under tiden har han komponerat musikstycken. Det var fåglarna som var ursprunget och medlet till att han började komponera mänsklig musik. På mina vägnar har således Hikari uppfyllt profetian om att jag en dag kanske skulle förstå fåglarnas språk. Jag måste också säga att mitt liv skulle ha varit omöjligt utan min hustru, med hennes flödande rikedom på kvinnlig styrka och visdom. Hon har varit själva personifikationen av Akka, Nils ledargås. Tillsammans med henne har jag flugit till Stockholm, och därmed har också den andra av profetiorna till min oerhörda glädje gått i uppfyllelse.

Kawabata Yasunari, den förste japanske författare som beträtt detta podium som Nobelpristagare i litteratur, höll en Nobelföreläsning som bar titeln Japan, det sköna, och jag själv. Den var på samma gång mycket vacker och mycket vag, vague. Jag använder det engelska ordet vague som likvärdigt med det japanska ordet aimaina. Detta japanska adjektiv kan översättas till engelska på flera olika sätt. Det slags vaghet som Kawabata medvetet valt finns med redan i själva titeln på hans föreläsning. Den kan återges som “jag själv av det sköna Japan”. Vagheten i hela titeln härrör ifrån den japanska partikeln “no” (bokstavligen engelskans “of”) som binder samman “mig själv” och “det sköna Japan”.

Vagheten i titeln ger utrymme för flera olika tolkningar av dess innebörd. Den kan betyda “jag själv som en del av det sköna Japan”, där partikeln “no” betecknar förhållandet mellan det substantiv som följer efter den och det substantiv som föregår den som ett ägande, eh samhörighet eller en tillhörighet. Den kan även betyda “det sköna Japan och jag själv”, varvid partikeln förenar de båda substantiven appositionellt, som fallet är i den engelska titeln på Kawabatas föreläsning, som översatts av en av de främsta amerikanska specialisterna på japansk litteratur. Hans översättning lyder: “Japan, the beautiful, and myself”. I denna expertöversättning är il traduttore (översättaren) inte på minsta sätt någon traditore (förrädare).

Under denna titel talade Kawabata om ett unikt slag av mysticism som förekommer inte bara i japanskt tänkande utan även vidgat i det orientaliska tänkandet. Med “unikt” avser jag här dragningen mot zenbuddhismen. Även som den nittonhundratalsförfattare Kawabata är beskriver han sitt sinnestillstånd med ord hämtade från dikter skrivna av medeltida zenmunkar. De flesta av dessa dikter handlar om den språkliga omöjligheten att säga sanningen. Enligt sådana dikter finns orden instängda inom sina slutna skal. Som läsare kan man inte förvänta sig att det någonsin ur dessa dikter skall komma ord som kan nå fram till en. Man kan aldrig förstå eller känna sig tilltalad av dessa zendikter annat än genom att ge upp sig själv och beredvilligt föras rakt in i dessa ords slutna skal.

Vad fick Kawabata att fatta det djärva beslutet att läsa upp dessa ytterligt esoteriska dikter på japanska inför publiken i Stockholm? Jag ser nästan nostalgiskt tillbaka på det rättframma mod som han uppnådde mot slutet av sin framstående bana och med vilket han avgav en sådan trosbekännelse. Kawabata hade varit en konstens pilgrim i flera decennier och under dessa hade han skapat en mängd mästerverk. Efter dessa pilgrimsår var det endast genom att avlägga en bekännelse om hur fascinerad han blivit av dessa otillgängliga japanska dikter, som trotsar varje försök att till fullo förstå dem, som han kunde tala om “Japan, det sköna, och jag själv”, det vill säga om den värld i vilken han levde och den litteratur som han skapade.

Det är dessutom värt att notera att Kawabata avslutade sin föreläsning som följer:

Mina verk har beskrivits som verk av tomhet, men det får inte förstås som västerländsk nihilism. Den andliga grunden framstår som helt annorlunda. Dogen gav sin dikt om årstiderna titeln “Inneboende verklighet”, och även när han besjöng årstidernas skönhet var han djupt försjunken i zen.

Även här spårar jag en modig och rättfram självkänsla. Å ena sidan förklarar sig Kawabata i allt väsentligt tillhöra zenbuddhismens filosofiska tradition och den estetiska känslighet som genomsyrar orientens klassiska litteratur. Men å andra sidan vinnlägger han sig om att särskilja den tomhet som tillskrivs hans egna verk ifrån västerländsk nihilism. Härmed vänder han sig oförblommerat till de mänsklighetens kommande generationer till vilka Alfred Nobel satte sitt hopp och sin tro.

Uppriktigt sagt känner jag mig mindre andligt besläktad med Kawabata, min landsman som stod här för tjugosex år sedan, än med den irländske poeten William Butler Yeats, som tilldelades Nobelpriset i litteratur för sjuttioett år sedan, när han var ungefär lika gammal som jag. Jag gör givetvis inte anspråk på att jämföra mig med diktargeniet Yeats. Jag är blott en ödmjuk efterföljare bosatt i ett land som ligger mycket långt ifrån hans. Som William Blake, vars verk Yeats gav nytt värde och återskänkte det höga anseende det åtnjuter i detta århundrade, en gång skrev: “Över Europa och Asien till Kina och Japan likt ljungeldar”.

Under de senaste åren har jag varit sysselsatt med att skriva en trilogi som jag önskar skall bli krönet på min litterära verksamhet. Hittills har de första två delarna givits ut och jag har nyligen avslutat den tredje och sista delen. På japanska har den fått titeln “Ett flammande grönt träd”. Denna titel har jag hämtat från en strof ur Yeats dikt “Vacillation”:

A tree there is that from its topmost bough
Is half all glittering flame and half all green
Abounding foliage moistened with the dew …
(W. B. Yeats: Vacillation, 11–13)

Min trilogi är i själva verket genomdränkt av flödande influenser från hela Yeats diktning. Med anledning av Yeats Nobelpris lade den irländska senaten, för att gratulera honom, fram en motion med bland annat följande innehåll:

” … det erkännande som nationen, genom hans framgång, har vunnit för
sina framstående bidrag till kulturen i världen.”
” … ett släkte som hitintills inte hade vunnit tillträde till kretsen av nationer
med inbördes respekt för varandra.”
” … Vår civilisation kommer att bygga sitt värde på senator Yeats namn.”
“det kommer alltid att finnas en fara för krigshets bland människor som befinner
sig på tillräckligt avstånd ifrån förstörelselustans vanvett.”
(Nobelpriset: Gratulationer till senator Yeats)

Yeats är den författare i vars kölvatten jag skulle vilja följa. Jag skulle vilja göra det för en annan nations skull, en nation som nu har “vunnit tillträde till kretsen av nationer med inbördes respekt för varandra”, om än snarast till följd av sin elektroniska teknologi och sin biltillverkning. Och jag skulle vilja göra det som medborgare i en av dessa nationer som har hetsats in i “förstörelselustans vanvett”, såväl på sin egen jord som på sina grannländers.

Som medborgare i det nutida Japan och med våra gemensamma bittra minnen från det förflutna inpräglade i själen kan jag inte förena mig med Kawabata i yttrandet: “Japan, det sköna, och jag själv”. Nyss berörde jag “vagheten” i titel och innehåll i Kawabatas föreläsning. I resten av min föreläsning skulle jag vilja använda ordet “kluven”, enligt den distinktion som har gjorts av den framstående brittiska poeten Kathleen Raine; en gång sade hon om William Blake att han snarare var kluven än vag. Jag kan inte tala om mig själv annat än genom att uttrycka det: “Japan, det kluvna, och jag själv”.

Min erfarenhet är att dagens Japan, efter etthundratjugo år av modernisering alltsedan landet öppnades, är kluvet mellan två motsatta poler. Också jag lever som författare med denna polarisering inpräglad i mig likt ett djupt ärr.

Denna kluvenhet, som är så stark och så genomgripande att den splittrar både staten och dess folk, kommer till synes på olika sätt. Moderniseringen av Japan har inriktats på att lära av och efterlikna västerlandet. Men Japan är trots allt beläget i Asien och har hållit hårt fast vid sin traditionella kultur. Japans kluvenhet drev landet till en ställning som inkräktare i Asien. Å andra sidan förblev det moderna Japans kultur, som ju förutsatte en total öppenhet gentemot väst, under lång tid någonting dunkelt och outgrundligt för västerlandet, eller den blev åtminstone ett hinder för förståelsen från västs sida. Till yttermera visso drevs Japan till isolering från andra asiatiska länder, inte bara politiskt utan även socialt och kulturellt.

I den moderna japanska litteraturhistorien var det de efterkrigsförfattare som äntrade den litterära scenen omedelbart efter det senaste kriget, med djupa sår efter katastrofen men ändå fyllda av hopp om pånyttfödelse, som visade störst uppriktighet och medvetenhet om sin uppgift. Under svåra våndor försökte de gottgöra de omänskliga grymheter som hade begåtts av de japanska trupperna i asiatiska länder samtidigt som de ville överbrygga de djupa klyftor som fanns inte bara mellan västerlandets industriländer och Japan utan även mellan afrikanska och latinamerikanska länder och Japan. Endast på detta sätt ansåg de sig ödmjukt kunna söka försoning med den övriga världen. Det har alltid varit min strävan att inte släppa taget om den litterära tradition som gått i arv från dessa författare.

Den nutida staten Japan och dess folk kan i sin postmoderna fas inte präglas av annat än ambivalens. Mitt i Japans moderniseringsprocess inträffade det andra världskriget, ett krig som hade framsprungit ur en förvillelse i just själva moderniseringsprocessen. Nederlaget i detta krig för femtio år sedan erbjöd en möjlighet för Japan och japanerna att i egenskap av detta krigs drivande kraft försöka åstadkomma en pånyttfödelse ur det enorma elände och lidande som har skildrats av de japanska författarnas “efterkrigsskola”. Som moralisk stötta för de japaner som eftersträvade en sådan pånyttfödelse tjänade demokratin som idé samt deras egen fasta föresats att aldrig mer föra krig. Paradoxalt nog var det japanska folk och den japanska stat som levde med en sådan moralisk stötta ingalunda oskyldiga utan var besudlade av sitt eget förflutna som angripare av andra asiatiska länder. Denna moraliska stötta påverkades också av de döda offren för de kärnvapen som för första gången hade använts i Hiroshima och Nagasaki liksom av de överlevande och deras avkomlingar som utsatts för radioaktiv strålning (däribland tiotusentals med koreanska som modersmål).

På senare år har man riktat kritik mot Japan och antytt att landet borde ställa fler trupper till Förenta Nationernas förfogande och därigenom spela en aktivare roll för att bevara och återställa freden i olika delar av världen. Varje gång vi hör sådan kritik blir vi tunga till sinnes. Efter andra världskrigets slut var det ett kategoriskt imperativ för oss att i en central artikel av vår nya författning deklarera att vi för alltid skulle avhålla oss från krig. Vi japaner har valt principen om evig fred som moralisk grundval för vår pånyttfödelse efter kriget.

Jag är förvissad om att principen möter störst förståelse i västländerna med deras långa tradition av tolerans för värnpliktsvägran av samvetsskäl. I själva Japan har det hela tiden förekommit försök från olika håll att ur författningen stryka artikeln om att avhålla sig från krig och man har i detta syfte utnyttjat varje tillfälle till att dra fördel av påtryckningar från utlandet. Men att ur vår författning stryka principen om evig fred vore ingenting annat än ett förräderi mot Asiens folk och mot offren för atombomberna i Hiroshima och Nagasaki. För mig som författare är det inte svårt att föreställa sig vad ett sådant förräderi skulle leda till.

Den japanska författning som gällde före kriget och som postulerade enväldet såsom överlägset den demokratiska principen åtnjöt visst stöd hos den breda massan. Trots att vi nu har den halvsekelgamla nya författningen, lever det i själva verket på vissa håll kvar en folklig böjelse att stödja den gamla, och det inte enbart av nostalgiska skäl. Om Japan skulle institutionalisera en annan princip än den som vi nu i femtio år har bekänt oss till, skulle detta omintetgöra den fasta föresats som vi deklarerade i efterkrigsruinerna av vårt misslyckade försök till modernisering, den fasta föresatsen att upprätta och göra gällande begreppet universell humanitet. Detta kan jag inte låta bli att se som en fara, och då talar jag som en vanlig enkel individ’.

Det som jag här i min föreläsning kallar Japans “kluvenhet” är ett slags kroniskt sjukdomstillstånd som har rått under hela den moderna tiden. Japans ekonomiska välstånd går inte heller fritt från det, åtföljt som det är av alla möjliga slags potentiella faror som hänger samman med strukturen hos världsekonomin och omsorgen om vår miljö. “Kluvenheten” i detta avseende tycks hela tiden bli större. Den kanske är ännu mer uppenbar för övriga världens kritiska ögon än för oss inom landet. Djupt nere i den första efterkrigstidens ekonomiska bottenläge lyckades vi hitta en förmåga att uthärda och att aldrig förlora hoppet om att kunna återhämta oss. Det kanske låter konstigt att säga så, men vi tycks besitta lika stor förmåga att uthärda vår ängslan för de ödesdigra konsekvenser som vårt nuvarande välstånd ger upphov till. Sett från en annan sida verkar det nu vara på väg att uppstå en ny situation som innebär att Japans välstånd inlemmas i den starka potentiella expansionen inom såväl produktion som konsumtion i Asien som helhet.

Jag tillhör de författare som har en önskan att skapa seriösa litterära verk som skiljer sig ifrån de romaner som bara återspeglar Tokyos enorma konsumtionskulturer och hela världens subkulturer. Vilken identitet skall jag då söka som japan? W. H. Auden definierade en gång romanförfattaren på följande sätt:

... , among the Just
Be just, among the Filthy filthy too,
And in his own weak person, if he can,
Must suffer dully all the wrongs of Man.
(“The Novelist”, 11–14)

Detta har blivit mitt sätt att leva (eller “habit of life”, för att tala med Flannery O’Connor) eftersom jag är författare till yrket.

För att definiera en önskvärd japansk identitet skulle jag vilja välja ordet “anständig”, som är ett av de adjektiv som George Orwell ofta använde, vid sidan av ord som “human”, “sund” och “behaglig”, när han skulle beskriva de romanfigurer han var mest förtjust i. Detta bedrägligt enkla epitet kanske framstår i bjärt kontrast till ordet “kluven” som jag använde när jag identifierade mig i “Japan, det kluvna, och jag själv”. Det föreligger en omfattande och ironisk brist på överensstämmelse mellan det intryck japanerna ger när de betraktas utifrån och det intryck de själva vill ge.

Jag hoppas att Orwell inte skulle komma med några invändningar om jag använde ordet “anständig” som synonym till “humanistisk”, eller på franska humaniste, ty gemensamt för båda dessa ord är att de inbegriper egenskaper som tolerans och mänsklighet. Bland våra förfäder fanns några pionjärer som flitigt bemödade sig om att bygga upp den japanska identiteten som just “anständig” eller “humanistisk”.

En sådan person var framlidne professorn Kazuo Watanabe, som forskade i den franska renässansens litteratur och tänkande. Omgiven av den vanvettiga patriotiska glöd som härskade strax före och i mitten av andra världskriget närde Watanabe ensam drömmen om att kunna sammanföra den humanistiska människosynen med den traditionella japanska känsla för skönhet och natur som lyckligtvis inte helt hade blivit utrotad. Jag måste skyndsamt tillägga att professor Watanabe hade en uppfattning om skönhet och natur som skilde sig från den som formuleras av Kawabata i hans “Japan, det sköna, och jag själv”.

Det sätt som Japan hade använt för att bygga upp en modern stat efter västerländsk modell var katastrofalt. På sätt som skilde sig från men ändå delvis sammanföll med denna process hade japanska intellektuella försökt överbrygga klyftan mellan väst och det egna landet där denna var som allra djupast. Det måste ha varit ett mödosamt arbete, eller travail, men det var också ett arbete fyllt till brädden med glädje. Professor Watanabes studie av François Rabelais utgör sålunda en av de mest framstående och fruktbara vetenskapliga prestationerna i Japans intellektuella värld.

Watanabe studerade i Paris före andra världskriget. När han berättade för sin akademiske handledare om sin önskan att översätta Rabelais till japanska, svarade den ansedde äldre franske forskaren den ambitiöse unge japanske studenten med orden: “L’entreprise inoui’e de la traduction en Japonais de l’intraduisible Rabelais” (det exempellösa företaget att översätta den: oöversättlige Rabelais till japanska). En annan fransk forskare svarade med oförställd häpnad: “Belle entreprise Pantagruélique” (ett beundransvärt pantagrueliskt företag). Inte nog med att Watanabe trots allt detta fullföljde sitt storslagna företag under eländiga förhållanden under kriget och den amerikanska ockupationen utan han gjorde även sitt yttersta för att till dåtidens förvirrade och desorienterade Japan överflytta liv och tankar från de franska humanister som var föregångare, samtida och efterföljare till François Rabelais.

I såväl mitt liv som mitt skrivande har jag varit lärjunge till professor Watanabe. Jag påverkades av honom i två avgörande avseenden. Det ena var i min metod för romanskrivande. Av hans Rabelais-översättning lärde jag mig i konkret form det som Michail Bachtin formulerade som “den groteska realismens bildsystem eller det folkliga skrattets kultur”: betydelsen av konkreta och fysiska principer; överensstämmelsen mellan kosmiska, samhälleliga och fysiska element; överlappningen mellan döden och begäret efter återfödsel; och så skrattet som undergräver hierarkiska relationer.

Bildsystemet gjorde det möjligt för mig; en person som var född och uppvuxen i en periferisk, marginell randregion i det perifera, marginella randlandet Japan, att hitta litterära metoder för att nå fram till det universella. Med en sådan bakgrund representerar jag inte Asien som en ny ekonomisk stormakt utan ett Asien som genomsyrats av ständig fattigdom och kaotisk fertilitet. Genom att vi delar gamla, välbekanta och fortfarande levande metaforer står jag på samma sida som författare som Kim Ji-ha från Korea, Chon I och Mu Jen, båda från Kina. För mig består världslitteraturens broderskap på ett konkret plan av sådana relationer. Jag har en gång deltagit i en hungerstrejk för en begåvad koreansk poets politiska frihet. Nu är jag djupt oroad för hur det har gått för de begåvade kinesiska romanförfattare som har varit berövade sin frihet ända sedan händelsen på Himmelska Fridens Torg.

Ett annat sätt på vilket professor Watanabe har påverkat mig är genom sina tankar om humanismen. Jag uppfattar den som kvintessensen av Europa som en levande helhet. Det är en tanke som även kommer till synes i Milan Kunderas definition av romanens väsen. Utgående ifrån sina omsorgsfulla studier av historiska källor skrev Watanabe analyserande biografier, med Rabelais i centrum, om olika personer från Erasmus till Sébastien Castellion och om kvinnorna runt Henrik IV från drottning Marguerite till Gabrielle Destré. Härigenom hade Watanabe för avsikt att undervisa japanerna om humanismen, om vikten av tolerans, om hur lätt människan kan ta skada av sina förutfattade meningar eller av maskiner som hon själv har skapat. Hans uppriktighet fick honom att citera yttrandet av den danske filologen Kristoffer Nyrop: “De som inte protesterar mot krig är medskyldiga till krig”. I sin strävan att till Japan överföra humanismen som utgörande själva grundvalen till västerländskt tänkande gav sig Watanabe modigt i kast med såväl l’entreprise inouïe som la belle entreprise Pantagruélique.

Påverkad som jag är av Watanabes humanism önskar jag se min uppgift som romanförfattare att ge både dem som uttrycker sig med ord och deras läsare en möjlighet att återhämta sig efter sina egna och sin tidsålders lidanden och att läka såren i sina själar. Jag sade förut att jag är splittrad mellan de båda motsatta polerna i den kluvenhet som är kännetecknande för japanerna. Med hjälp av litteraturen har jag bemödat mig om att finna bot och läkning för dessa smärtor och sår. Jag har också bemödat mig om att be för att mina japanska landsmän också de skall återhämta sig och få sina sår läkta.

Min mentalt handikappade son Hikari, om ni tillåter att jag nämner honom igen, hittade genom fågelröster fram till Bachs och Mozarts musik och började till slut komponera egna verk. De små stycken som han först komponerade var fyllda av frisk lyskraft och glädje. De liknade dagg som glittrade på grässtrån. Det engelska ordet innocence, oskuldsfullhet, är sammansatt av in “inte” och nocere “göra illa”, det vill säga “inte göra illa”. I detta hänseende blev Hikaris musik ett naturligt vidareflöde av kompositörens egen oskuldsfullhet.

Allt eftersom Hikari fortsatte att komponera fler verk kunde jag inte undgå att i hans musik också höra “rösten av en gråtande och mörk själ”. Mentalt handikappad som han var blev det hans ihärdiga möda som försåg hans komponerande eller hans “habit of life” med en ökad kompositionell teknik och en fördjupad begreppsförmåga. Detta gjorde i sin tur att han i djupet av sitt hjärta kom att upptäcka en fond av mörk sorg som han än så länge inte hade förmått identifiera med ord.

“Rösten av en gråtande och mörk själ” är vacker, och genom att ge den musikaliskt uttryck finner han bot för sin mörka sorg. Dessutom har hans musik vunnit erkännande för sin förmåga att ge bot och lindring också till hans lyssnare idag. Detta ger mig en grund för min tro på konstens utomordentliga läkekraft.

Denna min tro har inte till fullo bekräftats. Även om jag är en svag människa, “a weak person”, för att tala med Auden, skulle jag med hjälp av denna overifierbara tro vilja “suffer dully all the wrongs”, ta på mig lidandet för alla de orättfärdigheter som hopats under nittonhundratalet som ett resultat av den ohyggliga utvecklingen inom teknologi och transport. Som en människa med en periferisk, marginell rand tillvaro här i världen skulle jag vilja hitta ett sätt – ett sätt som jag hoppas blir ett anspråkslöst, anständigt och humanistiskt bidrag på vilket jag kan vara till någon liten nytta för att bringa mänskligheten bot och försoning.

Översättning från engelska: Ulla Roseen

* Manuscript version.