English
French
German
Polish
Swedish

Svenska Akademien
Ständige sekreteraren

Pressmeddelande
3 oktober 1996

Nobelpriset i litteratur 1996

Wislawa Szymborska

“för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet”

Den polska poeten och kritikern Wislawa Szymborska [sjymbår’ska] är 73 år gammal och bosatt i Krakow.

Sedan 1957 – då censuren hade tappat sitt fasta grepp efter tövädret året innan – har hon publicerat ett ensiffrigt antal slanka men starka diktsamlingar, ett par volymer bokanmälningar och ett antal uppskattade översättningar av äldre fransk poesi. Debutsamlingen 1952 och efterföljaren 1954 – båda socialrealistiska anpassningsförsök – har hon tagit avstånd från.

Typiskt för hennes sätt att turnera sin hållning är slutet av dikten “Glädjen att skriva”:

Glädjen att skriva.
Möjligheten att föreviga.
Hämnden från en dödlig hand.

Szymborskas revansch är en poesi helt i prismotiveringens anda: “Det liv finns inte / som inte om så för en stund / åtnjuter odödlighet”. Dessa rader är hämtade ur dikten “Om döden utan överdrift”.

Den stilistiska mångfalden i poesin gör den extremt svåröversatt, men ändå föreligger flera volymer på andra språk, varigenom den övervägande delen av diktningen är tillgänglig för en vidare publik. En utmärkt överblick ger det urval av 100 dikter i engelsk översättning som Stanislaw Baranüczak och Clare Cavanagh har publicerat under titeln “View with a grain of sand” (1995). Det sträcker sig från “Calling out to Yeti” (1957) till “The end and the beginning” (1993). Den avskyvärde snömannen Yeti i den förstnämnda samlingen väcker starka associationer till Stalin, vars ism helt har desillusionerat Szymborska. I den sistnämnda samlingen presenteras diktarjaget med orden “My identifying features / are rapture and despair”, “Mitt signalement är / förtjusning och förtvivlan”.

Med sin engagerade avspändhet ger hon full täckning för sin idé att inga frågor är av sådan vikt som de naiva. Från den positionen presenterar hon sina poetiska överväganden i en sparsmakad form men paradoxalt nog med ett brett register, ständigt rörlig i alla avseenden. I hennes tilltal finns en slående kombination av spiritualitet, uppfinningsrikedom och medkänsla, som leder tankarna till både upplysningen och barocken.

Szymborskas civilisationskritik tar sig ofta uttryck i stillsamma men just därigenom dräpande ironier: “En självkritisk schakal existerar inte.” Hennes musa är på detta sätt subversiv i ordets bästa mening.

Översättningarna låter också ana hennes tekniska mästerskap, även i rimmade versformer. Diktionen är på en gång utmejslad och manerfri. Vad som ligger bakom är formulerat i dikten “Under en liten stjärna”: “Klandra mig inte, språk, att jag lånar tunga ord / och arbetar med dem, så att de synes lätta.” Hon har betecknats som en poesins Mozart, och det har sitt berättigande om man tänker på ingivelsens rikedom och just den lätthet med vilken orden tycks falla på plats. Men som framgår av citatet finns det också något av en Beethovens furia i hennes gärning.

Anders Bodegård har översatt ett urval ur hennes diktning till svenska och publicerat dem under rubriken “Utopia” (1989). Boken ger ett gott bidrag till bilden av författarskapet. Slutraderna i dikten “Möjligheter” anvisar ytterligare en av hennes utgångspunkter: “Helst beaktar jag faktiskt möjligheten / att tillvaron har sitt berättigande.”

Tidigare har Per Arne Bodin och Roger Fjellström översatt ett urval dikter, “Aldrig två gånger” (1980). Den avslutande antibilden i titeldiktens sista strof ger en blixtlik belysning av Szymborskas konst:

Leende, halvt famnande varandra,
söker vi finna ut harmonin,
trots att vi är varandra olika
som två droppar klart vatten.