Gycklarens födelse

ur Mistero buffo (1969)

GOTT FOLK, kom hit för gycklaren är här. Gycklare är jag som hoppar och gör piruetter och som får er att skratta och som driver med de mäktiga och får er att se hur enfaldiga och uppblåsta de pösmunkar som går omkring och gör krig är och jag får dem att göra en slät figur inför er, jag tar korken ur dem och … pff … så går luften ur dem. Kom hit för det är nu och på den här platsen som jag ska vara pajas, som jag ska lära er. Jag gör ett litet hopp, jag gör en liten sång, jag gör små tricks! Titta hur tungan går, den liknar en kniv, försök komma ihåg det. Men jag har inte alltid varit … Det är detta som jag vill berätta för er, hur jag föddes.

Jag föddes inte som gycklare, jag kom inte hit som en blixt från en klar himmel, goddag, gokväll, nej! Jag är frukten av ett mirakel. Ett mirakel som gjorts med mig. Vill ni tro mig? Det är så! Jag föddes som en bondtölp.

Bondtölp! En riktig bonde. Jag var ledsen och glad, jag hade ingen jord, jag gick och arbetade, som alla i dessa dalar, överallt. Och en dag såg jag här i närheten ett berg, men av sten. Det tillhörde inte någon, fick jag veta, jag frågade. Nej! Ingen vill ha det här berget!

Då gick jag och tittade, jag skrapade med naglarna och jag såg att det fanns litet jord och jag såg att det fanns en stråle vatten som rann ner och då började jag skrapa och då kom jag fram till floden, jag slet med de här armarna och jag bar jord. Där var barnen och min fru. Hon är ljuv min fru, vit, hon har två runda bröst och hennes gång … Hon har en mjuk gång som liknar vass som rör sig. Oh! Vad hon är vacker, jag tycker om henne och jag vill tala om henne.

Jorden bar jag upp på armarna och gräset … jag gjorde pff … så kom det upp helt. Ett under, det var den jorden! Den var ett underverk! Där fanns popplar, ekar och träd överallt. Jag var van, jag sådde då månen stod rätt, och det kom upp saker att äta. Vackra, goda, söta. Det fanns sallad, tistlar, bönor, rovor, det fanns allt. För mig, för oss.

Jag var mycket nöjd, vi dansade och sen regnade det i dagar och solen brände och jag gick och kom, månen stod rätt och det var aldrig för mycket vind eller för mycket dimma. Det var vackert! Vackert! O det var vår jord. Vackra var dessa trappavsatser. Varje dag gjorde jag något, det liknade ett Babels torn, vackert med dessa terrasser. Det var paradiset. Paradiset på jorden! Jag svär. Och alla bönderna som gick förbi sade:

– Vilken flax du har, vad han har fått ut av ett stenrös … jag eländige som inte tänkte på det.

Och de var avundsjuka. En dag kom patron, ägaren till hela dalen förbi, tittade och sade:

– Vems är den här jorden?

– Min, sade jag till honom, jag har gjort den med dessa händer, den tillhörde ingen.

– Ingen? Den är min!

– Nej! Den är inte din! Jag har varit hos notarien också; den tillhörde ingen. Jag har frågat prästen, den tillhörde ingen och jag har gjort den bit för bit.

– Den är min, den är min, och du måste ge mig den.

– Jag kan inte ge dig den, jag kan inte mer gå och arbeta under en patron.

– Jag betalar dig för den, säg mig hur mycket du vill ha.

– Nej! Jag vill inte ha pengar för om du ger mig pengar så kan jag inte köpa annan jord för pengarna som du ger mig och då skulle jag bli tvungen att gå och arbeta under en patron och det vill jag inte! Nej! Jag vill inte!

…

Översättning av Anna och Carlo Barsotti

© Dario Fo & Anna och Carlo Barsotti