English
Swedish
French
German
Italian

Svenska Akademien
Ständige sekreteraren

Pressmeddelande
9 oktober 1997

Nobelpriset i litteratur 1997

Dario Fo

“som i medeltida gycklares efterföljd gisslar makten och upprättar de utsattas värdighet”

Dramatikern och skådespelaren Dario Fo [få:], född vid Lago Maggiore, är 71 år gammal. Hans utbildning innefattade bland annat studier vid Konstakademien i Milano. Han är gift med skådespelerskan och författarinnan Franca Rame.

Fo spelas sedan länge över hela världen, kanske mest av samtida dramatiker, och hans inflytande har varit stort. Om någon förtjänar epitetet gycklare i detta ords verkliga innebörd, är det han. Blandningen av skratt och allvar är hans medel att väcka till insikt om övergrepp och orättvisor i samhällslivet men också om hur sådant kan sättas in i ett större historiskt perspektiv. Fo är en ytterst seriös satiriker och exceptionellt mångsidig i sina produktioner. Med sin självständighet och klarsyn har han tagit stora risker och fått känna av konsekvenserna men samtidigt upplevt ett mycket stort gensvar i vida kretsar.

Den icke-institutionella traditionen spelar en stor roll för Fo. Ofta hänvisar han till medeltidens lekare (joculatores) och deras komik och mysterier. Det centrala verket “Mistero buffo” (“Komiskt mysteriespel”) 1969 baserar sig just på äldre material, tolkat i Fos anda. Men också commedia dell’arte och 1900-talsförfattare som Majakovskij och Brecht har varit viktiga som impulsgivare.

En annan av höjdpunkterna i Fos stora produktion är “Morte accidentale di un anarchico” (“En anarkists död genom en olyckshändelse”) 1970. Bakgrunden är de högerextremistiska bombdåd 1969 som myndigheterna och pressen beskyllde anarkisterna för. Under förhören i Milano “föll” en oskyldig från ett fönster i femte våningen. Pjäsen handlar om dessa förhör, som efterhand övertas av en Hamletliknande gestalt (the Maniac, il Matto), som besitter det slags galenskap som avslöjar den offentliga lögnen.

Andra verk som särskilt kan nämnas är “Non si paga! Non si paga!” (“Vi betalar inte, vi betalar inte!”) 1974 och “Clacson, trombette e pernacchi” (tillgänglig på engelska som “Trumpets and raspberries”) 1981. Den senare är en förväxlingskomedi med deltagarna i det dubiösa spelet på högsta nivå som måltavla. Tillsammans med Franca Rame har Fo under senare år också behandlat kvinnofrågor i flera pjäser.

Fos senaste verk, “Il diavolo con le zinne” (“Djävulen med brösten”), hade sin efterlängtade premiär i Messina i början på augusti. Det är en satirisk komedi i renässansmiljö med en nitisk domare och en djävulsbesatt kvinna som huvudpersoner. Som alltid hos Fo har stycket en udd mot företeelser i dagens samhälle.

Att översätta Fos texter med deras aktuella anspelningar och deras inslag av grammelot det gycklarspråk som Fo har utvecklat på dialektal och ljudmålande grund bjuder särskilda svårigheter. Inte sällan har översättarna kommenterat sitt förhållningssätt. Ett exempel är Ed Emery, som i en not till sin översättning av “Morte accidentale di un anarchico” skriver, att han har valt att ligga nära Fos original och bibehålla de ursprungliga hänsyftningarna.

Fos styrka är att skapa texter som samtidigt roar, engagerar och ger perspektiv. De är som i commedia dell’arte ständigt öppna för nyskapande tillägg och förskjutningar, och de inbjuder hela tiden skådespelarna till improvisationer, varigenom publiken aktiveras på ett slående sätt. Det är ett verk av imponerande konstnärlig vitalitet och bredd.