English
Swedish
French
German
Portuguese

Svenska Akademien
Ständige sekreteraren

Pressmeddelande
8 oktober 1998

Nobelpriset i litteratur 1998

José Saramago

“som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar”

Portugisen José Saramago fyller 76 år i november. Han är prosaist med arbetarbakgrund och slog på allvar igenom först det år han fyllde 60. Sedan dess har han blivit mycket uppmärksammad och flitigt översatt. Han är numera bosatt på Kanarieöarna.

Saramagos “Handbok i målning och kalligrafi: en roman”, som kom redan 1976, ger en nyckel till vad som komma skulle. I grunden handlar den om konstnärens födelse, målarens så väl som författarens. Till stor del kan den läsas självbiografiskt, men i sin frodighet rymmer den också kärleksteman, etiska ämnen, reseintryck och reflexioner över den enskilde och samhället. Frigörelsen genom Salazarregimens fall 1974 blir en öppnande slutvinjett.

Genombrottsromanen från 1982 är “Baltasar och Blimunda”. Det är en rikt fasetterad och mångtydig text som samtidigt har ett historiskt, ett socialt och ett individuellt perspektiv. Den insiktsfullhet och fantasirikedom som kommer till uttryck präglar över huvud taget Saramagos verk. Romanen ligger till grund för den italienske tonsättaren Corghis opera “Blimunda”.

En av höjdpunkterna i Saramagos produktion är “Året för Ricardo Reis död”, som kom 1984. Den utspelas formellt i Lissabon diktatorsåret 1936, men har en skickligt framkallad stämning av overklighet. Denna accentueras av den döde poeten Fernando Pessoas upprepade besök hos huvudpersonen (som är hämtad ur Pessoas produktion) och deras samtal om existensens villkor. Sista gången lämnar de världen tillsammans.

Ett typiskt grepp tar författaren i “Stenflotten”, publicerad 1986. En serie övernaturliga händelser kulminerar i att den iberiska halvön lösgörs och rör sig ut på Atlanten, till en början med kurs mot Azorerna. Den situation Saramago framkallar ger honom rika tillfällen att på sitt mycket personliga sätt kommentera livet i smått och stort och att ironisera över myndigheter och politiker, kanske särskilt de storpolitiska maktspelarna. Saramagos finurlighet tjänar klokheten.

Det finns all anledning att också nämna “Historien om Lissabons belägring” från 1989, en roman om en roman. Berättelsen emanerar från korrekturläsarens självsvåldigt tillagda inte, ett grepp som ger det historiska skeendet ett motsatt förlopp och samtidigt ger rejält utrymme åt författarens uppfinningsrikedom och berättarglädje utan att förhindra djupborrningen.

“Evangeliet enligt Jesus Kristus” från 1991, romanen om Jesu liv, rymmer i sin frimodighet tänkvärda reflektioner över stora frågor. Gud och Djävulen förhandlar om ondskan. Jesus ifrågasätter sin roll och utmanar Gud.

En roman från de senaste åren lägger åtskilligt till Saramagos litterära statur. Den publicerades 1995 och har titeln “En berättelse om blindhet”. Den allvetande författaren tar oss med på en ohygglig färd genom det gränssnitt som bildas av människans förnimmelser och civilisatoriska själslager. Fantasirikedomen, bisarrerierna och klarsyntheten kommer till sin fulla rätt i detta på ett orimligt sätt fängslande verk. “Vill du veta vad jag tror, Gärna, Jag tror inte att vi blev blinda, jag tror att vi är blinda, Blinda som ser, Blinda som ser utan att se.”

Den senaste i raden är romanen “Alla namnen”, som väntas i svensk översättning i höst. Den handlar om en lägre tjänsteman på en folkbokföring av nästan metafysiska dimensioner. Han blir besatt av ett av namnen och följer spåret till dess tragiska slut.

Saramagos egensinnigt utvecklade, mångbottnade romankonst ger honom hög rang. I all sin självständighet anknyter Saramago till traditionen på ett sätt som i dagens situation kan betecknas som radikalt. Hans författarskap ter sig som en rad projekt, där det ena mer eller mindre desavouerar det andra men där alla innebär nya försök att komma en undflyende verklighet in på livet.