English
Swedish
Portuguese

Om hur den diktade gestalten blev mästare och författaren hans lärling

Den klokaste man jag någonsin har känt kunde varken läsa eller skriva. Klockan fyra på morgonen, när löftet om en ny dag fortfarande kom från Frankrike, steg han upp från halmmadrassen, gick ut och släppte på bete det halva dussin grisar av vilkas fruktsamhet han och hans hustru hade sin bärgning. Under dessa knappa omständigheter levde mina morföräldrar, de livnärde sig på svinuppfödning i liten skala, och efter avvänjningen såldes grisarna till grannarna i byn Azinhaga i Ribatejo. Mina morföräldrar hette Jerónimo Melrinho och Josefa Caixinha och var analfabeter båda två. På vintern när nattkylan var så sträng att vattnet i lerkrusen inne i huset frös till is gick de ut och hämtade de ynkligaste smågrisarna i svinstian och lade dem hos sig i sängen. Under de grova filtarna blev de stelfrusna små djuren värmda av människorna och räddades från en säker död. Även om de båda gamla hade gott hjärta var det inte av själsfinhet och medömkan som de gjorde så här: vad som gällde för dem, utan sentimentalitet eller retorik, var att se till sitt levebröd med självklarheten hos den som för sin utkomst aldrig har lärt sig att tänka mer än vad som är nödvändigt. Många gånger hjälpte jag min morfar Jerónimo i hans herdesysslor, många gånger grävde jag i trädgårdslanden bakom huset och högg ved till brasan, många gånger gick jag till brunnen i byn och vred runt det stora hjulet av järn som drev pumpen tills jag fick upp vatten som jag sedan bar hem på axeln, många gånger smög jag också i gryningen med mormor förbi männen som vaktade fälten, vi var försedda med räfsa, segelduk och rep för att i åkerstubben samla upp den lösa halm som djuren skulle få att ligga på. Och några gånger under varma sommarkvällar sade morfar efter maten: “José, i natt ska du och jag sova under fikonträdet.” Det fanns ytterligare två fikonträd, men det var just det där trädet som var fikonträdet för alla därhemma, säkert för att det var störst och äldst och för att det alltid hade stått där. Kanhända var det fråga om antonomasi, en lärd benämning som jag inte förrän många år senare skulle komma att känna till och begripa innebörden av … I nattens stillhet visade sig en stjärna för mig mellan trädets höga grenar och sedan försvann den sakta bakom ett löv, och om jag tittade åt andra hållet så jag som en tyst strömmande flod över himlavalvet det opalskimrande ljuset från Vintergatan, Vägen till Santiago, som vi fortfarande kallade den i byn. När sömnen inte ville infinna sig befolkades natten av historier och händelser som morfar berättade om: sagor, uppenbarelser, fantastiska fenomen, sällsamma episoder, mord i gamla tider, sammandrabbningar med påkar och stenar, förfädernas ord, ett aldrig sinande sorl av minnen som höll mig vaken samtidigt som det mjukt vyssjade mig till ro. Jag fick inte veta om han tystnade när han märkte att jag hade somnat eller om han fortsatte att berätta för att inte lämna min fråga till hälften obesvarad, den som jag alltid ställde under de längre pauser som han avsiktligt lade in i berättelsen: “Hur gick det sedan?” Kanske upprepade han historierna för sig själv för att inte glömma bort dem eller för att berika dem med ett nytt oväntat händelseförlopp. I den ålder jag befann mig då och under den epok som vi båda levde är det givet att jag föreställde mig min morfar Jerónimo som herre över all världens kunskap. När fågelsången väckte mig i det första gryningsljuset var han inte kvar längre, han hade gått ut på fältet med sina djur och låtit mig sova vidare. Då steg jag upp, vek ihop filten, och barfota (i byn gick jag alltid barfota ända tills jag var 14 år) och fortfarande med halmstrån i håret gick jag förbi trädgårdslanden bort till andra sidan gården där svinstian låg bredvid boningshuset. Mormor, som var på benen redan före morfar, ställde fram en stor skål kaffe med brödbitar i åt mig och frågade om jag hade sovit gott. Ifall jag berättade för henne om någon otäck dröm efter morfars historier lugnade hon mig alltid: “Bry dig inte om det där, drömmar är inget att fästa sig vid.” Då tänkte jag att även om mormor var en mycket klok kvinna gick hon inte upp mot morfar, han som, när han låg under fikonträdet med barnbarnet José bredvid sig, med bara några ord förmådde sätta hela universum i rörelse. Det var först många år senare, när morfar redan hade lämnat den här världen och jag hade blivit en vuxen man, som jag fick klart för mig att mormor till slut också trodde på drömmar. Det kan inte ha varit fråga om annat, ty en kväll, när hon satt utanför dörren till sitt fattiga hem, där hon då för tiden bodde ensam, och betraktade de stora och små stjärnorna ovanför huvudet, lär hon ha yttrat dessa ord: “Världen är så vacker och jag tycker det är så synd att dö.” Hon sade inte att hon var rädd att dö, hon sade att det var synd att dö, som om hennes mödosamma och arbetsfyllda liv nu i hennes nästan yttersta stund skulle ha bestått i att ta emot nåden av ett upphöjt sista avsked, trösten i att få skönheten uppenbarad. Hon satt vid dörren till ett hem som jag tror saknade motstycke i världen, ty där bodde människor som kunde sova med grisar som om de vore deras egna barn, människor som tyckte att det var synd att lämna livet därför att världen var vacker, och det var min morfar Jerónimo, herde och historieberättare, som, när han kände att döden kom för att hämta honom, gick ut i trädgården och tog farväl av träden, ett efter ett, han omfamnade dem och grät därför att han visste att han aldrig skulle få se dem mer.

Många år senare, när jag för första gången skrev om min morfar Jerónimo och min mormor Josefa (jag glömde berätta att hon enligt alla som kände henne när hon var flicka hade varit ovanligt vacker), blev jag medveten om att jag höll på att förvandla dessa vanliga människor till diktade gestalter och att detta förmodligen var sättet att inte glömma dem, att om och om igen teckna deras anletsdrag med pennan som hela tiden skiftade minnesbild, och att färglägga och belysa monotonin i deras glanslösa vardag utan fria horisonter, liksom man ovanpå minnets obeständiga kartbild försöker återskapa den övernaturliga overkligheten i ett land där man har bestämt sig för att bo. Samma sinnesstämning som, sedan jag framkallat den fascinerande och gåtfulla bilden av en farfarsfar som var berber, fick mig att med ungefär dessa ord beskriva ett porträtt (i dag nästan åttio år gammalt) av mina föräldrar: “Där står de, unga och vackra, framför fotografen, med djupt allvarliga ansiktsuttryck som kanske är förskräckelse inför kameran i det ögonblick då objektivet skall fånga dem på bilden sådana de aldrig mer kommer att vara, eftersom morgondagen obönhörligen är en ny dag … Min mor stödjer höger armbåge mot en hög pelare och håller en blomma i vänster hand som hänger utefter kroppen. Far har lagt armen om mors rygg och hans valkiga hand dyker upp över skuldran på henne som en vinge. De står där försagda på en matta med blommor och blad. På duken som utgör porträttets konstlade bakgrund skymtar diffusa och omaka bitar av nyklassisk arkitektur.” Och jag slutade: “Den dagen måste med nödvändighet komma då jag skulle berätta dessa saker. Ingenting av detta har betydelse för någon annan än för mig. En farfar som är berber och har kommit från Nordafrika, en morfar som är svinaherde, en underbart vacker mormor, allvarliga, stiliga föräldrar, en blomma på ett porträtt – vilken annan stamtavla betyder någonting för mig? Finns det något bättre träd att luta sig mot?”

Jag skrev dessa ord för nära trettio år sedan, utan annan avsikt än att återskapa och notera ögonblick i de människors liv vilka har alstrat mig och stått mig nära, och jag trodde inte att jag skulle behöva förklara någonting mer för att man skulle veta varifrån jag kommer och av vad slags virke det kunde formas en människa sådan som jag var i begynnelsen och som jag undan för undan håller på att bli. Men det visade sig att jag hade fel, biologin bestämmer inte allt, och vad genetiken beträffar så måste dess vägar ha varit bra mystiska när de kunde göra en så stor omväg … På mitt stamträd (må det förlåtas mig att jag är förmäten nog att kalla det så fastän kraften i dess sav är i avtagande) saknades inte bara några av de grenar som bröts av invid själva stammen av tidens och livets upprepade törnar, utan det saknade också någon som kunde hjälpa rötterna att tränga ner i de djupaste jordlagren, någon som kunde förädla frukternas smak och konsistens, någon som förmådde vidga och stärka dess krona så att den blev till skydd för flyttfåglar och ett hägn för fåglarnas bon. När jag målade mina föräldrar och morföräldrar med litteraturens färger och därigenom förvandlade dem från vanliga människor av kött och blod till diktade gestalter som på nytt och på ett annat sätt blev mina dagars upphov, var jag omedvetet i färd med att ange riktningen för hur gestalterna som jag kom att skapa längre fram, de där andra, de som verkligen var uppdiktade, skulle kunna förse mig med material och verktyg som till slut, till nytta eller skada, i övermått eller ofullständigt, på vinst och förlust, i det som inte var bra och även i det som var överdrivet, skulle göra mig till den person jag anser mig vara idag: skaparen av dessa gestalter, men på samma gång deras skapelse. I viss mening kan man till och med säga att jag, bokstav för bokstav, ord för ord, sida för sida, bok för bok, successivt har kommit att införliva gestalterna som jag skapade med den människa jag är. Jag tror inte att jag skulle vara den jag är i dag dem förutan, och utan dem skulle mitt liv kanske inte ha kommit att bli mer än en vag skiss, ett löfte som så många andra som har stannat vid ett löfte, en tillvaro där man kanske kunde ha varit något annat, men där man inte riktigt räckte till.

Nu kan jag se klart och tydligt vilka som har varit mina mästare i livet, de som har givit mig den intensivaste undervisningen i den hårda hanteringen att leva, dessa tiotal gestalter från romanerna och teaterpjäserna som jag i denna stund ser defilera förbi, dessa män och kvinnor skapade av papper och bläck, de här människorna som jag föreställde mig att jag ledde enligt mina berättarsyften och som jag trodde åtlydde min författarvilja som sprattelgubbar vilkas handlingar inte kunde påverka mig mer än deras tyngd och spänningen i trådarna som jag ryckte i för att få dem att röra sig. Av dessa mästare var den förste utan tvekan den medelmåttige porträttmålaren som bara signerade sina tavlor med ett H och som var huvudpersonen i en berättelse där jag tror att det är rimligt att tala om dubbla upphovsmän (porträttmålaren själv men också i någon mån författaren). I romanen Manual de Pintura e Caligrafia (Handbok i måleri och kalligrafi) fick jag undervisning om den djupa hederligheten i att utan harm eller känsla av misslyckande erkänna och respektera sina egna gränser: eftersom jag varken förmådde eller hade någon ambition att våga mig utanför den lilla plätt som jag hade att odla på återstod för mig bara att gräva på djupet, ända ner till rötterna. Mina egna rötter, men också världens, om jag kunde tillåta mig en så måttlös ambition. Det tillkommer naturligtvis inte mig att bedöma resultatet och värdet av dessa mödor, men jag tror att det idag är uppenbart att allt mitt arbete, ända från den tiden och framöver, har följt denna riktlinje och princip.

Därefter kom männen och kvinnorna från Alentejo, samma brödraskap av jordens fördömda som min morfar Jerónimo och min mormor Josefa tillhörde, grovlemmade lantarbetare som tvingades upplåta sina armars styrka i utbyte mot en lön och mot arbetsvillkor som bara förtjänar beteckningen skändliga, lantarbetare som för mindre än ingenting slet ihop till brödfödan i det liv som vi, som stoltserar med att vara kultiverade och civiliserade, allt efter omständigheterna gärna kallar dyrbart, heligt eller upphöjt. Vanliga människor som jag lärde känna och som vilsefördes av en kyrka, lika medskyldig som gynnad av statsmakten och av storgodsägarna, människor som ständigt var påpassade av polisen och som oändligt många gånger blev de oskyldiga offren för en bedräglig rättvisas godtycke. Tre generationer av lantarbetarfamiljen Mau-Tempo, från seklets början och fram till revolutionen i april 1974 då diktaturen störtades, uppträder i denna roman som jag gav titeln Levantado do Chão (De reste sig ur stoftet), och det var tillsammans med dessa män och kvinnor, som hade rest sig ur stoftet, först de verkliga och sedan de diktade gestalterna, som jag lärde mig att vara tålmodig, att förlita mig på tiden och överlämna mig åt den, denna tid som på en gång skapar och förgör oss för att sedan skapa oss på nytt och än en gång förgöra oss. Jag vet bara inte om jag riktigt har lyckats ta till mig det som de hårda erfarenheterna gjorde till en dygd hos de här kvinnorna och männen: en självklart stoisk inställning till livet. Jag märker emellertid att denna lärdom efter mer än tjugo år ännu finns kvar i mitt minne, att jag varje dag känner den som en enträgen uppmaning inom mig, och än har jag inte förlorat hoppet om att jag skall kunna göra mig en smula mer förtjänt av de storslagna exemplen på värdighet som gavs mig på de vidsträckta slätterna i Alentejo. Tiden får utvisa det.

Vilka lärdomar skulle jag kunna få av en portugis som levde på 1500-talet, som skapade Rimas och Lusiadas (Lusiaderna) med de ärorika bragderna, skeppsbrotten och fäderneslandets svikna förhoppningar, en man som var ett fulländat poetiskt snille, det största i vår litteratur, hur mycket detta epitet än vilar tungt över Fernando Pessoa, som för sig själv utropade sig till vår Super-Camões? Ingen lärdom som passade mina mått, ingen lärdom som jag skulle vara i stånd att ta till mig, förutom den allra enklaste som Luís Vaz de Camões kunde skänka mig genom sin sanna mänsklighet, till exempel den stolta ödmjukheten hos en författare som får gå runt och knacka på alla dörrar för att hitta någon som är villig att ge ut boken han har skrivit, och som för den skull får utstå ringaktningen från de okunniga av börd och klass, den föraktfulla likgiltigheten hos en kung och hans anhang av mäktiga män, hånet med vilket världen i alla tider har tagit emot besök av poeterna, visionärerna och dårarna. Åtminstone en gång i livet har alla författare varit tvungna eller kommer att bli tvungna att vara Luís de Camões, även om de inte har skrivit de sjustaviga verserna i Sôbolos rios … Det är denne man jag ser bland hovets ädlingar och Sanctum Officiums censorer, bland ungdomsårens kärestor och det förtidiga åldrandets desillusioner, mitt i smärtan att skriva och glädjen över att ha skrivit, denne man som sjuk och utblottad återvänder från Indien, dit många reste bara för att bli rika, denne soldat, blind på ena ögat och sargad i sin själ, denne utblottade förförare, som aldrig mer skall sätta hovdamernas känslor i svallning, det är denne man som jag försöker blåsa liv i på scenen i teaterpjäsen Que farei com este livro? (Vad skall jag göra med denna bok?). I slutet av pjäsen är det en annan fråga som ekar, en mycket viktig fråga som vi inte vet om vi någonsin kommer att få ett tillfredsställande svar på: “Vad skall ni göra med denna bok?” Stolt ödmjukhet var det tal om när han gick omkring med sitt mästerverk under armen och fann sig oförtjänt övergiven av alla. Stolt ödmjukhet och även envishet ligger det i att vilja veta vad de böcker som vi skriver i dag har för värde i morgon, och genast infinner sig tvivlet på att de lugnande argumenten, som vi måhända får höra eller som vi anför inför oss själva, kommer att kvarstå under långa tider (tills när?). Ingen bedrar sig själv grundligare än den som låter sig bedras av andra …

Nu närmar sig en man som lämnade kvar sin vänstra hand i kriget och en kvinna som kom till världen med den mystiska gåvan att kunna se det som finns innanför huden på människorna. Han heter Baltasar Mateus och har tillnamnet Sju solar, hon är känd under namnet Blimunda och även under öknamnet Sju månar, som hon fick eftersom det står skrivet att där det finns en sol måste det finnas en måne, och att endast de bådas förening i harmoni och kärlek kan göra jorden till en beboelig plats. Nu närmar sig också en jesuitpräst som heter Bartolomeu och som uppfann en maskin som kunde stiga upp i himlen och flyga utan annat bränsle än människans vilja, den som, enligt vad som påstås, förmår allt, men som hittills inte har förmått eller inte har mäktat eller inte har velat vara den enkla godhetens eller den ännu enklare respektens sol och måne. Det är tre dåraktiga portugiser på 1700-talet, i en tid och i ett land där vidskepelsen blomstrade och inkvisitionens bål flammade, där en kungs fåfänga och storhetsvansinne ledde till byggandet av ett kloster, ett palats och en basilika som skulle komma att få resten av världen att häpna, ifall världen, vilket inte är så troligt, skulle ha tillräckligt goda ögon för att upptäcka Portugal, sådana ögon som vi vet att Blimunda hade för att se det som var förborgat … Och här kommer också en väldig människoskara, många tusentals män med smutsiga och valkiga nävar och utmattade kroppar efter att i åratal ha uppfört de obevekliga klostermurarna, sten på sten, palatsets väldiga salar, kolonnerna och pilastrarna, de luftiga klocktornen, basilikans kupol som svävar i tomheten. Tonerna som vi hör kommer från Domenico Scarlattis cembalo, han vet inte om han skall skratta eller gråta … Det här är berättelsen om Baltasar och Blimunda (Memorial do Convento), en bok i vilken författarlärlingen, tack vare den undervisning som han för länge sedan fick av sina morföräldrar Jerónimo och Josefa, redan förmådde skriva följande ord, inte utan en viss poesi: “Förutom kvinnornas samtal är det drömmarna som håller kvar jorden i dess bana. Men det är också drömmarna som ger den en krans av månar, och därför är himlen ett skimmer som finns inne i människornas huvud, kanske är det rentav människornas huvud som är den enda riktiga himlen.” Amen.

Redan ynglingen visste något lite om poesins lärdomar från studier i böckerna på yrkesskolan i Lissabon där han förberedde sig för det yrke som han utövade i början av sitt arbetsliv, nämligen maskinteknikerns. Han fann också förnämliga mästare i diktkonsten under de långa kvällstimmar som han tillbringade på offentliga bibliotek, där han läste på måfå vad han träffade på, och i katalogerna, utan vägledning, utan någon som gav honom råd, med samma skapande häpnad som en sjöfarare som skall föreställa sig varje plats han upptäcker. Men det var i yrkesskolans bibliotek som O Ano da Morte de Ricardo Reis (Året då Ricardo Reis dog) började bli skriven … Där träffade den unge maskinteknikerlärlingen (han var 17 år) en dag på en tidskrift – “Atena” hette den – där det fanns dikter undertecknade med det där namnet, och eftersom han naturligtvis var en dålig kännare av sitt lands litterära kartografi trodde han att det i Portugal fanns en poet som hette Ricardo Reis. Det dröjde dock inte länge förrän han visste att den riktige poeten hade varit en viss Fernando Nogueira Pessoa, som undertecknade dikter med namn på poeter som inte fanns utan hade tillkommit i hans huvud och som han kallade heteronymer, ett ord som inte stod i uppslagsböckerna på den tiden, och därför förorsakade det lärlingen i humaniora mycken möda att ta reda på vad det betydde. Han lärde sig många av Ricardo Reis dikter utantill (“Para ser grande sê inteiro/Põe quanto és no mínimo que fazes” – “För att vara stor var hel/Lägg allt vad du är i minsta ting du uträttar”), men trots att han var så ung och okunnig kunde han inte finna sig i att en överlägsen ande utan betänkligheter hade kunnat avla denna grymma vers: “Sábio é o que se contenta com o espectáculo do mundo” (“Vis är den som nöjer sig med världens skådespel”). Många, många år senare dristade sig lärlingen, redan med vita hår och en smula visare av sina egna lärdomar, att skriva en roman för att visa Odes diktare någonting av det som utgjorde världens skådespel det där året 1936, då han lät honom framleva sina sista dagar: naziarméns ockupation av Rhenlandet, Francos krig mot den spanska republiken, Salazars skapande av den fascistiska milisen i Portugal. Det var som om han hade sagt till honom: “Här ser du världens skådespel, du, min poet med din milda bitterhet och din eleganta skepsis. Njut, gläd dig, beskåda, du som bara sitter där och är vis …”

O Ano da Morte de Ricardo Reis slutade med några melankoliska ord: “Aqui, onde o mar se acabou e a terra espera” – (“Här där havet tar slut och jorden väntar”). Det skulle således inte bli några fler upptäckter för Portugal, utan landets öde skulle bara bli ändlös väntan på en framtid som man inte ens kunde föreställa sig: bara den vanliga fadon, denna eviga “saudade”, och inte mycket mer … Det var då lärlingen kom på att det kanske kunde finnas ytterligare ett sätt att åter få båtarna i sjön, till exempel att sätta själva landet i rörelse och få det att segla ut over havet. Den omedelbara frukten av den kollektiva portugisiska förbittringen över Europas historiska förakt (mera exakt frukten av min egen personliga förbittring …) blev romanen A Jangada de Pedra (Stenflotten), som jag skrev då och där jag lät hela den iberiska halvön avskiljas från den europeiska kontinenten och förvandlas till en stor flytande ö, som rörde sig utan åror, segel eller propellrar i riktning mot södra halvklotet, “en massa sten och jord, täckt av städer, byar, floder, skogar, fabriker, hedar, åkrar, med sina människor och sina djur”, på väg mot en ny utopi: kulturmötet mellan folken på halvön och folken på andra sidan Atlanten, och därmed utmanade jag också, för så långt sträckte sig min strategi, den kvävande dominans som Förenta staterna utövar i dessa trakter … Med ett på två vis utopiskt synsätt skulle man kunna uppfatta denna politiska fiktion som en betydligt generösare och mänskligare metafor, nämligen att Europa, hela Europa, bör förflytta sig söderut som avbetalning på äldre och nyare kolonialistiska försyndelser och hjälpa till att skapa jämvikt i världen. Det vill säga, Europa till slut som etik. Personerna i A Jangada de Pedra – två kvinnor, tre män och en hund – färdas outtröttligt tvärs över halvön medan den är på väg över Atlanten. Världen håller på att förändras, och de vet att det är hos sig själva de måste söka efter de nya människor som de skall bli (utan att glömma hunden, som inte är någon vanlig hund …). Det räcker för dem.

Nu erinrade sig lärlingen att han då och då i livet hade granskat och korrekturläst några böcker och att, om det i A Jangada de Pedra så att säga var fråga om en granskning av framliden, det inte skulle vara så dumt om han kunde granska det förflutna genom att fundera ut en roman som skulle få namnet Historien om Lissabons belägring (História do Cerco de Lisboa), i vilken en korrekturläsare, medan han granskar en bok med detta namn, men det är en bok om historia, tröttnar på att märka hur sagda historia allt mindre förmår överraska, och beslutar sig för att vända en jakande sats till en nekande, och därigenom kullkastar han auktoriteten hos “de historiska sanningarna”. Raimundo Silva, som korrekturläsaren heter, är en enkel och alldaglig man som bara skiljer sig från mängden genom att han tror att alla saker har en synlig sida och en osynlig sida och att vi inte kommer att få veta någonting om dem förrän vi har vänt upp och ner på dem. Just om detta handlar ett samtal som han har med historikern. Så här lyder det: “Kom ihåg att korrekturläsare har sett det mesta av litteraturen och livet, Jag ber att få påminna om att min bok handlar om historia, Jag har inte för avsikt att komma med ytterligare invändningar, enligt min enkla mening är allting litteratur såvida det inte är liv, Även historien, Framför allt historien, om ni ursäktar, Och måleriet, och musiken, Musiken har gjort motstånd ända från födelsen, den pendlar fram och tillbaka, den vill bli kvitt ordet av avundsjuka, tror jag, men till slut fogar den sig alltid, Och måleriet, Men måleri är ju ingenting annat än litteratur uttryckt med pensel, Ni glömmer väl inte att människorna började måla långt innan de kunde skriva, Det där talesättet känner jag till, i brist på hönor tar räven kråkor, den som inte kan skriva, han målar eller tecknar med andra ord, precis som barnen, Ni vill alltså påstå att litteraturen existerade redan innan den hade blivit född, Just det, precis som människan, som också fanns innan hon blev till, Jag tror bestämt att ni har valt fel yrke, ni borde ha blivit historiker, Jag saknar kompetens, vad kan en enkel människa göra utan kompetens, jag får vara glad att jag hade turen att komma till världen genetiskt välutrustad, men som råvara, så att säga, och sedan har jag inte fått mer polityr än en grundläggande skolutbildning, Ni kunde presentera er som autodidakt, er egen skapelse av er egen kraft, det är ingenting att skämmas för, förr i världen var samhället stolt över sina autodidakter, Så är det inte längre, utvecklingen har gjort slut på det, numera ser man ner på autodidakterna, bara de som skriver vers och berättelser som är ren underhållning får lov att vara autodidakter, men min håg har aldrig stått till litterärt skapande, Gå in för filosofi, vet jag, Ni har sinne för humor, ni odlar ironin, jag undrar varför ni ägnar er åt historia, det är ju en allvarlig och djupsinnig vetenskap, Jag är bara ironisk i verkligheten, Jag tycker inte att historien är verkligheten, det är det bara litteraturen som är, Men historien var verklighet på den tiden då man ännu inte kunde kalla den historia, Ni anser alltså att historien är verkligheten, Javisst gör jag det, Att historien var verkligheten, rättare sagt, Därom råder inte minsta tvivel, Hur skulle det gå om inte deleaturtecknet fanns, suckade korrekturläsaren.” Det behöver inte tilläggas att lärlingen fick sig en lektion i tvivel tillsammans med Raimundo Silva. Det var på tiden.

Det var förmodligen dessa lärospån i tvivel som fick honom att två år senare skriva Evangeliet enligt Jesus Kristus (O Evangelho segundo Jesus Cristo). Det är sant, och han har själv sagt det, att titelorden dök upp framför honom som en synvilla, men det är berättigat att fråga sig om han inte kan ha påverkats av det klara och lugna föredöme som korrekturläsaren utgjorde när han under den här tiden hjälpte till att förbereda marken där den nya romanen skulle spira. Den här gången var det inte fråga om att bläddra i Nya Testamentet och leta efter motståndare utan att med flödande ljus belysa boksidorna, som man gör på en målning för att framhäva upphöjningarna, övergångarna och de djupast liggande partierna. Det var så lärlingen, nu omringad av evangeliets gestalter, läste, som om det vore för första gången, beskrivningen av hur de oskyldiga barnen i Betlehem dödades, och när han hade läst förstod han inte. Han förstod inte att det redan kunde finnas martyrer i en religion som skulle bli tvungen att vänta ytterligare trettio år på att dess grundare skulle uttala det första ordet om den, han förstod inte att den enda person som skulle ha kunnat rädda livet på barnen i Betlehem inte gjorde det, han förstod inte att Josef inte hade den minsta känsla av ansvar, samvetskval, skuld eller ens nyfikenhet sedan han hade återvänt från Egypten med sin familj. Det går inte heller att som försvar säga att barnen i Betlehem måste dö för att Jesu liv skulle kunna räddas: vanligt sunt förnuft, som bör vara ledstjärna i alla sammanhang, mänskliga såväl som gudomliga, påminner oss om att Gud inte skulle sända sin son till jorden med den främsta uppgiften att återlösa den syndfulla mänskligheten, för att han skulle dö vid två års ålder, halshuggen av en av Herodes soldater … i detta evangelium, skrivet av lärlingen med den respekt som de stora dramerna förtjänar, blir Josef medveten om sin skuld, han accepterar ångern som straff för försyndelserna som han har begått och låter sig nästan utan motstånd ledas till döden, som om det var detta som fattades för att göra upp räkningen med världen. Lärlingens evangelium är emellertid inte ytterligare en uppbygglig legend om saliga människor och om gudar, utan en historia om några mänskliga varelser, utsatta för en makt som de kämpar emot men inte lyckas besegra. Jesus som kommer att ärva sandalerna med vilka fadern hade vandrat på de dammiga grusvägarna kommer av honom också att ärva den tragiska känslan av ansvar och skuld som aldrig skall lämna honom, inte ens när han upplåter sin stämma på korset: “Människor, förlåt honom ty han vet inte vad han har gjort”, säkerligen syftande på Gud som hade fört honom hit, men vem vet om han fortfarande i denna sista stund av dödsångest minns sin riktige far, han som, i kött och blod, på människors vis hade avlat honom. Som man ser, hade lärlingen redan gjort en lång resa när han i sitt kätterska evangelium skrev de sista orden i tempeldialogen mellan Jesus och den skriftlärde: “Skulden är en varg som äter upp sonen efter att ha slukat fadern, sade den skriftlärde, Den varg du talar om har redan ätit upp min far, sade Jesus, Då fattas det bara att han slukar dig, Och du, i ditt liv, har du någonsin blivit uppäten eller slukad, Inte bara uppäten och slukad, jag har blivit utspydd därtill, svarade den skriftlärde.”

Om Karl den store inte i Nordtyskland hade uppfört ett kloster, om detta kloster inte hade varit ursprunget till Münsters grundande, om Münster inte hade velat fira sina ettusentvåhundra år med en opera om det fruktansvärda krig som anabaptistiska protestanter och katoliker på 1500-talet råkade in i, skulle lärlingen inte ha skrivit pjäsen som han gav namnet In Nomine Dei (I Guds namn). Ännu en gång fick lärlingen utan annan hjälp än förnuftets lilla ljusstråle tränga in i den religiösa trons mörka labyrint, denna tro som så lätt driver människan att döda och att låta sig dödas. Och det han såg var åter intoleransens skräckinjagande mask, en intolerans som i Münster nådde en vanvettets paroxysm, en intolerans som skymfade själva den sak som båda lägren proklamerade att de försvarade. Ty det rörde sig inte om ett krig i två fientliga gudars namn utan om ett krig i en och samma guds namn. Blinda på grund av sin egen tro kunde anabaptisterna och katolikerna i Münster inte inse det mest självklara av allting, nämligen att på domens dag, när båda parter skall visa upp sig och få belöning eller straff för sina gärningar på jorden, måste Gud, ifall han i sina beslut rättar sig efter någonting liknande den mänskliga logiken, i paradiset ta emot båda parterna i kriget av den enkla anledningen att båda parterna tror på honom. Det fruktansvärda blodbadet i Münster fick lärlingen att inse att religionerna, tvärtemot vad de utlovar, aldrig tjänar till att närma människorna till varandra och att det mest absurda av alla krig är religionskriget med tanke på att Gud, även om han skulle vilja, inte kan förklara krig mot sig själv …

Blinda. Lärlingen tänkte: “Vi är blinda”, och satte sig att skriva Blindheten (Ensaio sobre a Cegueira) för att påminna den framtida läsaren om att vi använder förnuftet på ett perverst sätt när vi förödmjukar livet, att människans värdighet skymfas dagligen av de mäktiga i världen, att den universella lögnen har intagit de mångfaldiga sanningarnas plats, att människan upphörde att respektera sig själv när hon förlorade den respekt hon är skyldig sin nästa. Som om lärlingen ville försöka besvärja monstren som hade avlats genom förnuftets blindhet, började han sedan skriva den enklaste av alla historier om en människa som börjar leta efter andra människor bara för att hon har förstått att detta är det viktigaste livet begär av oss. Boken heter Alla namnen (Todos os Nomes). Fastän de inte är utskrivna står alla våra namn där. Namnen på dem som lever och namnen på dem som är döda.

Jag slutar nu. Rösten som har läst upp dessa sidor ville vara ekot av alla mina diktade gestalters röster. Själv har jag faktiskt inte mera röst än vad de kan tänkas ha. Förlåt mig om det tycktes er ringa, detta som för mig är allt.

Översättning från portugisiskan: Marianne Eyre och Amadeu Batel