English
Swedish
French
German

Svenska Akademien
Ständige sekreteraren

Pressmeddelande
Le 30 septembre 1999

Nobelpriset i litteratur 1999

Günter Grass

“för att i muntert svarta fabler ha tecknat historiens glömda ansikte”.

När Günter Grass gav ut “Blecktrumman” 1959 var det som om den tyska litteraturen unnades en ny början efter decennier av språklig och moralisk förstörelse. På sidorna av denna hans första roman återskapas den förlorade värld som varit författarskapets jordmån, hemstaden Danzig sådan Grass minns den från sina tidiga år före krigets katastrof. Här griper han sig an den stora uppgiften att revidera sin samtids historia genom att återkalla det förnekade och glömda: offren, förlorarna och lögnerna folk vill glömma därför att de en gång trott på dem. Samtidigt spränger boken realismens ramar genom att låta sin huvudperson och berättare vara en infernalisk intelligens i en treårings kropp, ett monster som betvingande nalkas mänskligheten med hjälp av en leksakstrumma. Den oförglömlige Oskar Matzerath är en intellektuell med barnsligheten som kritisk metod, en enmanskarneval, dadaismen genomförd i den tyska provinsens vardag i det ögonblick den lilla världen dras med i den stora världens galenskap. Att “Blecktrumman” kommer att tillhöra 1900-talets bestående litterära verk vågar man gissa.

Günter Grass har deklarerat sig som “Spätaufklärer”, försenad upplysningsman i en tid som tröttnat på förnuftet. Han är fabulatör och lärd föreläsare, uppfångare av röster och uppkäftig monologiker, pastischör och samtidigt skapare av en ironisk munart han ensam behärskar. I sitt välde över den tyska syntaxen och sin villighet att bruka dess labyrintiska finesser erinrar han om Thomas Mann. Hans författarskap är en dialog med det stora tyska bildningsarvet, förd med en mycket sträng kärlek.

Efter “Blecktrumman” återvände Grass till temat Danzig i två sinsemellan mycket olikartade verk. Den strama berättelsen “Katt och råtta” visar hur pojkårens magiska vänskap går under när krigslekarna möter det verkliga kriget. “Hundår” är Grass mest modernistiska verk, en text utan bestämbart centrum, ett rum för röster och en mötesplats för feberdrömmar som visar sig sammanfalla med livet.

I andra romaner valde Grass en resonerande linje och förde tvivlets och den goda viljans talan. Han är kraftkälla och förargelseklippa i den offentliga debatten i sitt hemland, men för litterära storheter ute i världen som García Márquez, Rushdie, Gordimer, Lobo Antunes och Kenzaburo Oe är han en beundrad föregångare.

Romanen “Flundran” innebar den stora stilens återkomst i författarskapet, i form av en världshistoria fullstoppad med sanna skrönor och hetsiga ideologiska diskussioner. Grass framställer civilisationens utveckling som kampen mellan de ödeläggande manliga storhetsdrömmarna och den kvinnliga kompetensen. Utgången är oviss. Den talande flundran, värvad från bröderna Grimm, är i egenskap av kvinnornas rådgivare en världsande Hegel aldrig kunde ha föreställt sig. Berättaren själv förblir däremot en notoriskt opålitlig mansperson och räddar den vanartighetens marginal utan vilken konsten dör.

De båda huvudpersonerna i “En invecklad historia”, den evige humanisten och den evige polisspionen, iscensätter den konstnärliga fantasins förhållande till statsmakten mot bakgrunden av det wilhelminska Tyskland och av dagens Förbundsrepublik. Boken har varit ett tvistefrö i tysk litteraturkritik, men den befäster författarens position som den store utfrågaren av vårt sekels historia. Hans senaste bok “Mein Jahrhundert” är en löpande kommentar till 1900-talet med särskild skarpblick för den fördummande entusiasmen. Günter Grass spadtag i det förflutna skär djupare än de flestas, och han finner hur det godas och det ondas rötter ligger hopslingrade. Som det fastslogs i “Hundår”: “När Gud ännu gick i skolan fick han på den himmelska skolgården idén att tillsammans med sin skolkamrat, den lille begåvade Djävulen, skapa världen.”