English
Swedish
French

Utdrag ur En ensam människas bibel

LIV DU LEVER INTE längre i någon annans skugga, och du inbillar dig inte att någon annans skugga är din fiende.

Du har vandrat ut ur skuggan och befinner dig i en stor stillhet. Du behöver inte längre hänge dig åt falska förhoppningar och fantasier. Naken och utan bekymmer kom du till världen, och du behöver inte ta någonting med dig när du lämnar den, och det kan du inte heller göra. Det enda du fruktar är döden, som du inte kan veta någonting om.

Du minns att du alltsedan barndomen har varit rädd för döden, och att den då ingav dig större fruktan än den gör nu. Så fort du drabbades av den minsta åkomma fruktade du att det var en dödlig sjukdom, och så fort du blev sjuk började du yra och fantisera och inbilla dig det värsta. Men trots att du har genomlidit en mängd sjukdomar och till och med varit nära döden lever du fortfarande i högönsklig välmåga. Livet är ett under, som trotsar beskrivning; det är i själva verket i levandet som undret förverkligas. Detta att en människa i sin levande kropp förmår förnimma den smärta och den glädje som livet skänker, är inte det tillräckligt? Vad mer finns där att söka?

Din rädsla för döden sätter in när dina själskrafter sviktar. Du får svårt för att andas och fruktar för att inte få tillräckligt mycket luft i lungorna. Du tycker dig störta ner i en avgrund. Känslan av att falla drabbade dig ofta i sömnen när du var liten, och du vaknade badande i svett. I själva verket var du aldrig sjuk när du var liten. Din mor tog dig flera gånger till sjukhuset för att undersökas, men nuförtiden bryr du dig inte om att undersöka din hälsa, även om din läkare skulle uppmana dig till det både en och två gånger.

Du är fullkomligt medveten om att livet har ett slut, och att smärtan samtidigt kommer att upphöra. Den fruktan är i sig själv en manifestation av livet: när du förlorar medvetandet upphör allt i ett enda ögonblick. Du behöver inte längre grubbla, och det är just sökandet efter livets mening som har skänkt dig smärta. Med dina ungdomsvänner diskuterade du den slutliga meningen med livet, men på den tiden hade du knappast hunnit börja leva. Nu, när du har smakat på allt som livet har att bjuda på, av ont och gott, finner du det både lönlöst och löjligt att söka dess mening. Då är det bättre att njuta av livet, samtidigt som du iakttar det.

Du tycker dig se honom i ett tomrum, belyst av ett svagt ljus, vars källa du inte kan bestämma. Han befinner sig inte på någon bestämd plats, men ändå förefaller han dig som ett träd som inte kastar någon skugga. Horisonten, som skiljer himlen från jorden, har också försvunnit. Ibland ter han sig som en fågel på en snöig mark som spanar åt höger och åt vänster och stundom tycks grubbla över någonting, men vad, det vet du inte. Det kanske bara är en attityd, en ganska vacker attityd, för existensen är ju när allt kommer omkring ingenting annat än en attityd, en i möjligaste mån angenäm attityd. Han svänger runt där han står med utsträckta armar och böjda knän och skådar tillbaka på sitt medvetande. Man borde kanske hellre säga att attityden är hans medvetande, att det är du som uppenbaras i hans medvetande, och att det är just det som skänker honom hemlig glädje.

Det finns inga tragedier, komedier eller farser, de är ingenting annat än estetiska värderingar av livet, som växlar med de inblandade personerna, med tiden och rummet. Det förhåller sig på samma sätt med känslan: när vad man känner här och nu transponeras till vad man kände där och då blir sorgen och löjet också utbytbara. Det behöver man inte längre göra sig lustig över: du har haft nog av självironi och självprövningar. Det räcker med att du lugnt och stilla håller fast vid din attityd till livet, gör ditt bästa för att njuta av livets under och känner dig till freds med dig själv, när du i din ensamhet begrundar din situation. Hur du framstår i hans ögon bryr du dig inte om.

Du vet inte vad du kan tänkas åstadkomma i framtiden, och inte heller vad som finns att göra, det behöver du inte bekymra dig om. Du gör vad du får lust att göra: går det bra är det okej, misslyckas du, så får det vara. Du ställs inte inför något val. När du är hungrig och törstig äter och dricker du. Självfallet har du dina synpunkter och dina preferenser, och ännu har du inte blivit så gammal att du inte längre kan gripas av vrede. Självfallet kan du fortfarande känna dig indignerad över någon orättvisa, men du blir inte längre lika upprörd. Dina känslor och din åtrå har du fortfarande kvar, och de får hänga med så länge de själva orkar, men hatet har du släppt eftersom det är så helt och hållet fruktlöst och därtill skadar dig själv.

Livet är det enda du bryr dig om, och det är det som får dig att känna att du fortfarande har något att ge. Du lyckas fortfarande intressera dig för och förvånas av nya upptäckter. Och nog är det väl så att det bara är livet som kan väcka ens entusiasm?

Utdrag ur En ensam människas bibel
Originalets titel: Yige ren de shengjing
Copyright © Gao Xingjian 1999
Copyright © Översättning av Göran Malmqvist 2000
Copyright © Bokförlaget Atlantis AB 2000
ISBN 91-7486-536-6