English
Swedish
French
German

Två världar

Det här känns ovanligt för mig. Jag har ofta framträtt med uppläsningar men inte hållit föreläsning. Om jag blivit ombedd att göra det har jag svarat att jag inte har något att säga. Och det är sant. Det kan verka underligt att en man som i nästan femtio år ägnat sig åt ord och känslor och idéer så att säga inte skulle ha en del tankar att avvara. Men när det handlar om mig finns allting av värde i mina böcker. Om det i ett givet ögonblick ryms något mer hos mig är det ännu inte färdigformat. Jag är knappt medveten om det; det inväntar nästa bok. Med lite tur hinner det ifatt mig under själva skrivandet, och då tar det mig med överraskning. Det är just inslaget av överraskning som jag söker när jag skriver. Det är mitt sätt att bedöma det jag gör – vilket aldrig är lätt.

Proust har ingående beskrivit skillnaden mellan författaren som författare och författaren som social varelse. Man hittar hans tankar i några av essäerna i Contre Sainte-Beuve, ett verk som grundar sig på hans tidiga skrifter.

För att förstå en författare var det nödvändigt att känna till så mycket som möjligt om den yttre människan och detaljerna i hennes liv, ansåg den franske artonhundratalskritikern Sainte-Beuve. Att med utgångspunkt från människan belysa ett författarskap är en bedräglig metod som kan tyckas oantastlig. Men Proust lyckas på ett mycket övertygande sätt argumentera mot den tesen. ”Med den metoden”, skriver Proust, ”bortser Sainte-Beuve från det som minsta självkännedom avslöjar för oss, nämligen att en bok är produkten av ett annat jag än det jag som manifesteras i våra vanor, vårt sociala liv, våra laster. Om vi vill försöka förstå det särskilda jaget är det bara genom att rannsaka vårt inre, genom att där försöka rekonstruera det, som vi kan lära känna det jaget.”

Dessa ord av Proust borde följa oss närhelst vi läser en biografi över en författare – eller en biografi över någon som är beroende av det som kallas inspiration. Vi kan få alla detaljer om författarens liv, egenheter och vänskapsförhållanden framlagda för oss, men skrivandets mysterium består. Hur mycket dokumentation det än finns och hur fascinerande den än är ger den inte någon fullständig bild. Författarbiografin – eller till och med en författares självbiografi – präglas alltid av detta slags ofullkomlighet.

Proust är en mästare i träffande framställningskonst, och jag vill gärna återvända till Contre Sainte-Beuve ett ögonblick. ”Det som man ger till läsarna”, säger Proust, ”är i realiteten det som man skriver ensam, för sig själv, ur sitt eget inre. De sidor man visar upp i umgängeslivet, det vill säga i samtal (…) och sådant man skriver med inriktning på umgängeslivet, det vill säga anpassar till smaken hos en mindre krets, och som inte blir mycket mer än samtal i tryck, är produkten av ett ganska ytligt jag, inte det innersta jag som man bara kan nå fram till genom att skjuta världen och det jag som umgås med världen åt sidan.”

När Proust skrev detta hade han ännu inte hittat det ämne som skulle föra fram till glädjen i hans stora litterära arbete. Och av det jag citerat märker man att han var en människa som förlitade sig på sin intuition och väntade på turen. Jag har återgett hans ord tidigare, i andra sammanhang. Skälet är att de beskriver hur jag själv gått till väga. Jag har förlitat mig på intuitionen. Det gjorde jag i början och det gör jag fortfarande. Jag har ingen aning om hur saker och ting ska komma att utvecklas, vart mitt författarskap ska föra mig härnäst. Jag har litat på min intuition då jag sökt efter ämnen, och jag har skrivit intuitivt. Jag har en idé när jag börjar skriva, jag har en form, men det är först efter några år som jag till fullo förstår vad jag har skrivit.

Jag sa tidigare att när det handlar om mig själv finns allt av värde i mina böcker. Jag ska gå längre nu. Jag ska säga att jag är summan av mina böcker. Varje bok, intuitivt uttänkt och, när det gäller skönlitteratur, intuitivt utformad, vilar på det som föregått den och växer ur det. Oavsett i vilken fas av min litterära karriär som jag befunnit mig, kan det sägas att den senaste boken innehållit alla de övriga.

Förklaringen ligger i min bakgrund. Den är på en gång ytterst enkel och ytterst komplicerad. Jag är född på Trinidad. Det är en liten ö i mynningen av den stora Orinocofloden i Venezuela. I egentlig mening tillhör Trinidad därför varken Sydamerika eller Karibien. Det växte fram som en plantagekoloni i Den nya världen, och när jag föddes 1932 fanns där en befolkning på ungefär 400 000. Av dessa var cirka 150 000 indier, hinduer och muslimer, nästan alla från början lantarbetare och nästan alla från Gangesslätten.

Jag tillhörde denna begränsade samhällsgrupp. Till största delen hade utflyttningen från Indien ägt rum efter 1880. Det gick till så att man skrev kontrakt om att under fem år arbeta vid plantagerna. Mot slutet av den tiden fick man som ersättning antingen ett litet stycke mark, kanske fem tunnland, eller en färdbiljett tillbaka till Indien. 1917 upphävdes kontraktsystemet genom agitation från Gandhi och andra. Därigenom eller kanske av något annat skäl fick många av de senast anlända se sig stå utan ersättning i form av mark eller annan gottgörelse. Dessa människor var totalt utblottade. De sov på gatorna i huvudstaden, Port of Spain. När jag var barn såg jag dem. Jag visste inte att de var utblottade – den insikten kom nog mycket senare – och de gjorde inte något intryck på mig. Det var en del av plantagekolonins grymheter.

Jag föddes i en liten landsortsstad som hette Chaguanas, någon halvmil innanför Pariabukten. Chaguanas var ett besynnerligt namn till stavning och uttal, och många av indierna – som var i majoritet i området – föredrog att använda det indiska kastnamnet Chauhan.

Jag var trettiofyra när jag fick veta mer om namnet på min födelseort. Jag bodde i London och hade levt i England i sexton år. Jag höll på att skriva min nionde bok. Det var en historisk tillbakablick på Trinidad, där jag ur mänskligt perspektiv försökte återskapa individer och deras berättelser. Jag sökte mig till British Museum för att läsa de spanska dokumenten om trakten. Dessa dokument – som hämtats ur de spanska arkiven – skrevs av åt den brittiska regeringen under 1890-talet, vid tiden för en hätsk gränsdispyt med Venezuela. Dokumenten går tillbaka till 1530 och upphör i och med det spanska imperiets upplösning.

Jag läste om den dåraktiga jakten på El Dorado och om den engelske hjälten sir Walter Raleighs blodtörstiga framfart i området. År 1595 plundrade han Trinidad, dödade alla spanjorer som kom i hans väg och seglade uppför Orinocofloden för att leta efter El Dorado. Han hittade ingenting, men när han kom tillbaka till England påstod han att han hade träffat på guld. Som bevis förde han med sig ett guldstycke och en del sand. Han uppgav att han hade hackat guldet ur en klippa vid Orinocos stränder. Myntverket, Royal Mint, konstaterade att sanden han bett dem analysera var värdelös, och andra hävdade att han hade skaffat fram guldet på förhand från Nordafrika. Efter det publicerade han en bok för att bevisa att han hade rätt. Det magiska i Raleighs bok, som egentligen är ganska svår att läsa, låg i dess mycket långa titel: The Discovery of the Large, Rich, and Beautiful Empire of Guiana with a relation of the great and golden city of Manoa (which the Spaniards call El Dorado) and the provinces of Emeria, Aromaia, Amapaia, and other countries, with their rivers adjoining. ”Upptäckten av det stora, rika och vackra imperiet Guayana med särskild hänsyn till den gyllene staden Manoa (som spanjorerna kallar El Dorado), provinserna Emeria, Aromaia, Amapaia och andra områden med tillhörande floder.” Så autentiskt det låter! Och han hade knappt vågat sig uppför själva Orinocofloden.

Som ibland är fallet med bedragare blev Raleigh övertygad av sina egna fantasier. Tjugoett år senare släpptes han gammal och trött ut ur fängelset i London för att resa till Guayana och leta upp de guldgruvor han påstod sig ha hittat. Under detta svekfulla vågspel dog hans egen son. För att rädda sitt rykte, för lögnernas skull, sände han sin son i döden. Och sedan återvände Raleigh fylld av sorg och utan något mer att leva för till London och den väntande avrättningen.

Historien borde ha tagit slut där. Men spanjorerna glömde inte så lätt – säkerligen för att den kungliga korrespondensen var så långsam: det kunde ta två år innan ett brev från Trinidad lästes i Spanien. Åtta år senare höll spanjorerna på Trinidad och i Guayana fortfarande på att göra upp sina mellanhavanden med indianerna kring bukten. På British Museum läste jag en dag ett brev från kungen av Spanien till guvernören på Trinidad. Det var daterat den 12 oktober 1625.

”Jag bad er”, skrev kungen, ”att ge mig upplysningar om en viss indianbefolkning, kallad Chaguanes, som ni påstår uppgår till över tusen personer och som har så dålig moral att det var de som vägledde engelsmännen när staden erövrades. De har inte blivit bestraffade för sitt brott, eftersom det inte funnits styrkor tillgängliga för detta syfte och eftersom indianerna inte erkänner någon annan herre än sin egen vilja. Ni har beslutat att straffa dem. Följ de regler jag har givit er, och låt mig veta hur ni lyckas.”

Vad guvernören gjorde vet jag inte. Jag kunde inte hitta några ytterligare hänvisningar till Chaguanesfolket bland museets dokument. I pappersberget i de spanska arkiven i Sevilla fanns kanske handlingar om Chaguanes som den brittiska regeringen förbisåg eller inte ansåg viktiga nog att skriva av. Det man kan konstatera är att denna lilla befolkningsgrupp på något över tusen personer – som måste ha levat på båda sidor om Pariabukten – försvann så fullständigt att ingen i staden Chaguanas eller Chauhan visste någonting om dem. Tanken slog mig där på museet att jag kunde vara den första människa sedan 1625 som funnit någon verklig mening i just det brevet från konungen av Spanien. Och brevet hade grävts fram ur arkiven först 1896 eller 1897. Ett försvinnande, och därpå seklers tystnad.

Vi bodde på Chaguanesfolkets mark. Jag hade just börjat skolan, och varje dag under terminen gick jag till fots från min farmors hus och passerade utmed huvudvägen ett par affärer, det kinesiska caféet, Jubilee Theatre och den lilla starkt doftande portugisiska fabrik som tillverkade billig blå tvål och billig gul tvål i avlånga bitar som på morgnarna lades ut för att torka och hårdna. Varje dag gick jag förbi dessa till synes eviga inrättningar på min väg till Chaguanas Government School. Bortom skolan fanns sockerrörsodlingar, plantagemark som sträckte sig hela vägen ner till Pariabukten. De människor som blivit fördrivna därifrån hade säkert haft sitt eget slags jordbruk, sin egen kalender, sina egna koder, sina egna heliga platser. De måste ha förstått sig på de strömmar i Pariabukten som styrdes av Orinocofloden. Nu var denna kunskap utplånad, liksom allt annat som karakteriserat det folket.

Världen är ständigt i förvandling. Överallt har människor blivit fördrivna av olika anledningar. Jag blev förstås bestört över den upptäckt jag 1967 gjorde om min födelseort, eftersom jag aldrig haft någon aning om det som en gång hänt där. Men så blint levde de flesta av oss i jordbrukskolonin. Man kunde inte beskylla myndigheterna för att vilja hålla oss kvar i okunnighet. Det handlade helt enkelt säkert om att kunskapen inte fanns där. Den sortens insikt om Chaguanesfolkets värld skulle inte ha ansetts viktig, och det hade säkert inte varit lätt att leta sig tillbaka till den. Det var en liten folkgrupp, och den bestod av urinvånare. Vi kände till den sortens människor – på fastlandet i det som kallades B.G., Brittiska Guayana – och för oss framstod de som ett skämt. Högljudda människor som uppförde sig illa var, som jag minns det, kända som warrahoons inom alla grupper på Trinidad. På den tiden trodde jag att det var ett uppdiktat ord som skulle ge associationer till någon sorts vildar. Det var först när jag i fyrtioårsåldern började resa omkring i Venezuela som jag förstod att det ordet var namnet på en ganska stor ursprunglig befolkningsgrupp där.

När jag var barn hörde jag en dunkel historia – och för mig är det en oerhört gripande historia – som skildrade hur urinvånare vid vissa tider kom över i kanoter från fastlandet och gick genom skogen på den södra delen av ön, där de på en viss plats plockade någon sorts frukt eller frambar något slags offer innan de sedan återvände över Pariabukten till det svampiga deltaområdet kring Orinocos mynning. Det var en rit som måste ha haft enorm betydelse, eftersom den överlevde fyrahundra års omvälvningar och utplånandet av urinvånarna på Trinidad. Eller kanske kom man bara för att plocka en särskild sorts frukt, även om Trinidad och Venezuela egentligen har samma sorts flora. Jag vet inte. Jag minns inte att någon undrade. Nu har minnet gått förlorat, och om den där heliga platsen alls existerade har den blivit allmän mark.

Det som var förgånget var förgånget. Det var den allmänna uppfattningen. Och vi indier, immigranter från Indien, hade den inställningen till ön. För det mesta levde vi ritualiserade liv och kunde inte se oss själva med kritisk blick, vilket måste vara utgångspunkten för all insikt. Vi indier som kommit att bo på Chaguanesfolkets mark låtsades omedvetet att vi hade fört med oss ett slags Indien som vi så att säga kunde rulla ut som en matta på den platta marken, en känsla som aldrig direkt uttrycktes.

Min farmors hus i Chaguanas bestod av två delar. Framsidan, i tegel och puts, var vitmålad. Det var en sorts indiskt hus, med en stor balustradförsedd terrass på andra våningen och ett bönerum på våningen ovanför. Den som byggt huset hade haft höga ambitioner som yttrat sig i dekorativa detaljer som lotuskapitäl på pelare och skulpturer av hinduiska gudar, allt skapat utifrån minnesintryck av förebilder i Indien. På Trinidad var huset en arkitektonisk kuriositet. Bakom huset fanns ett stockvirkeshus i den fransk-karibiska stilen, förbundet med det stora huset genom en inbyggd gångbro. Entrén låg på sidan, mellan de båda husen. Det var en hög port av korrugerad järnplåt på träram. Den skapade en starkt privat atmosfär.

Som barn hade jag alltså detta intryck av två världar, världen utanför den höga porten av korrugerad järnplåt och världen hemma – eller i varje fall världen i min farmors hus. Detta att dra sig undan och stänga ute var en kvarleva av vår kastkänsla. På Trinidad, där vi som nykomlingar var en missgynnad samhällsgrupp, fungerade denna isolering som ett slags skydd, den gjorde det möjligt för oss att – just då och bara just då – leva på vårt eget sätt och enligt våra egna regler, leva i vårt eget bleknande Indien. Det skapade en märklig självcentrering. Vi riktade oss inåt, vi levde våra liv; världen utanför existerade i ett slags mörker, vi undrade inte över någonting.

I grannhuset fanns en muslimsk affär. Den lilla loggian i min farmors affär slutade mot ägarens tomma mur. Mannen hette Mian. Det var allt vi visste om honom och hans familj. Vi måste förstås ha sett honom, men jag har inte längre någon minnesbild av honom. Vi visste ingenting om muslimer. Den där tanken på det främmande, på det som skulle hållas utanför, omfattade till och med andra hinduer. Vi åt till exempel ris mitt på dagen och vete på kvällen. Det fanns en del underliga människor som kastade om den naturliga ordningen och åt ris på kvällen. För mig var dessa människor främlingar – och ni måste tänka på att jag vid den tiden inte hade fyllt sju, för när jag var sju år gammal tog livet i farmors hus i Chaguanas slut för min del. Vi flyttade till huvudstaden och sedan vidare till bergsområdet i nordväst.

Men den mentala inställning som hade sin grund i det instängda och utestängande livet dröjde sig kvar ett bra tag. Om det inte hade varit för de noveller min far skrev skulle jag nästan inte ha vetat någonting om det dagliga livet i vår indiska befolkningsgrupp. De där berättelserna gav mig mer än kunskap. De gav mig en sorts stadga. De gav mig något att bygga på i livet. Jag kan inte föreställa mig vilken inre världsbild jag skulle ha haft utan dessa berättelser.

Världen utanför vilade i en sorts mörker, och vi undrade inte över någonting. Jag var precis gammal nog att ha fått en uppfattning om de indiska eposen, särskilt då Ramayana. De barn som kom fem sex år efter mig i vår stora släkt hade inte sådan tur. Ingen lärde oss hindi. Ibland skrev någon ut alfabetet för att vi skulle studera det, men det var allt; resten förväntades vi klara själva. Allteftersom engelskan slog igenom började vi glömma vårt språk. Min farmors hem var ytterst religiöst, där förekom många ceremonier och uppläsningar som ibland pågick i dagar. Men ingen förklarade eller översatte för oss som inte längre kunde följa språket. Därför hamnade våra förfäders tro i bakgrunden och blev hemlighetsfull, den saknade tillämpning i vårt dagliga liv.

Vi frågade ingenting om Indien eller om de familjer som man hade lämnat kvar där. När vi väl hade ändrat inställning och ville veta, var det för sent. Jag vet ingenting om människorna på min fars sida; det enda jag känner till är att några av dem kom från Nepal. För två år sedan skickade en vänlig nepales som tilltalades av mitt namn en utskrift av några sidor ur en sorts demografisk uppslagsbok om Indien av brittiskt ursprung, Hindu Castes and Tribes as Represented in Benares. Sidorna upptog – bland mängder av namn – de grupper av nepaleser i storstaden Banaras som lystrade till namnet Naipal. Det är det enda jag vet.

Bortom världen i min farmors hus, där vi åt ris mitt på dagen och vete på kvällen, fanns det stora okända – på denna ö med bara 400 000 invånare. Där fanns det afrikanska folket eller de som hade sitt ursprung i Afrika, och de var i majoritet. De var poliser, de var lärare. Min allra första lärare vid Chaguanas Government School var en av dem; jag mindes henne länge med stor hängivenhet. Där fanns huvudstaden, dit vi alla mycket snart skulle ta vår tillflykt för att skaffa utbildning och arbete och där vi för gott skulle bosätta oss, bland främlingar. Där fanns de vita som inte alla var engelsmän, där fanns portugiserna och kineserna, en gång också immigranter som vi. Och mer gåtfulla än dessa var det folk som vi kallade spanjorer, ´pagnols, en blandad befolkning med varmt brun hudfärg, härstammande från den spanska epoken, innan ön avskildes från Venezuela och det spanska imperiet – en sorts historia som definitivt låg bortom min fattningsförmåga när jag var barn.

För att på det här viset ge en uppfattning om min bakgrund har jag varit tvungen att tillgripa kunskap och tankar som uppstått mycket senare och huvudsakligen härrör från mitt skrivande. Som barn visste jag nästan ingenting, ingenting annat än det som jag hade snappat upp i min farmors hem. Det är väl så att alla barn träder in i världen utan att veta var de hör hemma. Men för till exempel franska barn ligger kunskapen på lut, den finns omkring dem. Den uppstår indirekt ur de äldres samtal. Den finns tillgänglig i tidningar och på radio. Och skolan erbjuder generationer forskares insikter, anpassade till skolböcker som ger en uppfattning om Frankrike och fransmännen.

Fastän jag var en intelligent pojke var min världskarta full av mörka fläckar under uppväxten på Trinidad. Skolan klargjorde ingenting för mig. Jag proppades full av fakta och formler. Allt måste läras utantill, allt var abstrakt för mig. Och jag vill återigen framhålla att det säkert inte fanns någon plan eller komplott för att undervisningen skulle bli sådan. Det vi fick var en standardmässig skolutbildning. I en annan miljö skulle den ha fyllt sin funktion. Och åtminstone delvis måste svagheten ha legat hos mig själv. Med min begränsade sociala bakgrund hade jag svårigheter att tankemässigt stiga in i andra samhällen eller samhällen som låg långt borta. Jag älskade böcker som begrepp, men jag hade svårt att läsa. Bäst klarade jag sådant som H C Andersen och Aisopos som inte begränsades av tid och rum, inte stängde mig ute. Och när jag under mitt sista skolår på Trinidad äntligen kom att tycka om en del av de litterära texter vi läste – Molière, Cyrano de Bergerac – var det kanske för att de hade drag av sagan.

När jag blev författare började jag skriva om de där mörka kartfläckarna som omgav mig som barn. Landet, urinvånarna, Den nya världen, kolonin, historien, Indien, den muslimska världen som jag också kände mig besläktad med, Afrika och sedan England, där jag satt och arbetade. Det var det jag menade när jag sa att mina böcker vilar på varandra och att jag är summan av mina böcker. Det var det jag menade när jag sa att min bakgrund, källan till mitt arbete och bevekelsegrunden för det, på en gång är ytterst enkel och ytterst komplicerad. Det har säkert framgått hur enkel den var i landsortsstaden Chaguanas. Och jag tror att ni förstår hur komplicerad den varit för mig som författare. Särskilt i början, när de litterära förebilder jag hade – förebilder som jag fått genom det jag bara kan kalla min falska lärdom – handlade om totalt annorlunda samhällen. Kanske tycker ni att jag haft tillgång till ett så rikt material att det inte borde ha varit några problem att komma igång och att fortsätta skriva. Men det jag har sagt om min bakgrund vilar på den insikt jag skaffat mig genom mitt skrivande. Och ni måste tro mig när jag säger att mönstret i mitt arbete inte har klarnat förrän under de senaste månaderna. Jag har fått avsnitt ur gamla böcker upplästa för mig, och jag har förstått sambanden. Förut har det största bekymret för min del alltid varit att beskriva mitt författarskap, att berätta för omgivningen vad jag gjort.

Jag har sagt mig vara en intuitiv författare. Så har det varit och så är det fortfarande, nu när jag nästan är vid vägs ände. Jag har aldrig haft någon plan. Jag har inte följt något system. Jag har arbetat intuitivt. För varje bok har mitt mål varit att skriva något som skulle vara lätt och intressant att läsa. I varje enskild fas har jag bara kunnat arbeta med utgångspunkt från min egen kunskap, känslighet, talang och världsuppfattning som utvecklats bok för bok. Och jag har varit tvungen att skriva de böcker jag skrivit, eftersom det inte funnits några böcker om dessa ämnen som gett mig det jag velat ha. Jag har varit tvungen att reda upp min värld, att för min egen skull kasta ljus över den.

Jag var tvungen att gå till dokumenten på British Museum och andra platser för att få den rätta känslan för kolonins historia. Jag var tvungen att resa till Indien, eftersom det inte fanns någon som kunde tala om för mig hur det Indien som mina farföräldrar kommit från var beskaffat. Där fanns Nehrus och Gandhis böcker, och egendomligt nog var det Gandhi som med sina sydafrikanska erfarenheter gav mig mest, men det räckte inte. Där fanns Kipling och där fanns brittisk-indiska författare som John Masters (som på 1950-talet var mycket målmedveten i sina planer på trettiofem sammanhängande romaner om det brittiska Indien, ett projekt som tyvärr senare övergavs), där fanns romantiska berättelser av kvinnliga författare. De få indiska författare som gjort sig kända vid den tiden var medelklassmänniskor, stadsbor; de var inte förtrogna med det Indien som vi härstammade från.

Och när det indiska behovet blivit tillfredsställt fanns det annat som pockade på min uppmärksamhet: Afrika, Sydamerika, den muslimska världen. Målet har alltid varit att komplettera min världsbild, och syftet kan spåras till min barndom: att bättre komma till rätta med mig själv. Vänliga människor har ibland hört av sig och bett mig att skriva om till exempel Tyskland eller Kina. Men det har redan skrivits mycket som är bra om dessa platser; jag förlitar mig gärna på det som redan finns dokumenterat. Och de ämnena är till för andra. Det var inte där jag hade mina mörka kartfläckar som barn. Så på samma sätt som det finns en utveckling i mitt arbete, en utveckling när det gäller berättarförmågan och kunskapen och känsligheten, finns också en sorts helhet, ett fokus, även om det kan verka som om jag riktar mig åt många olika håll.

När jag började skriva hade jag ingen aning om den väg som låg framför mig. Jag ville bara åstadkomma en bok. Jag försökte skriva i England, där jag hade stannat kvar efter åren på universitetet, och det kändes som om min erfarenhet var mycket knapp, som om den inte riktigt räckte som stoff till böcker. Ingenstans kunde jag hitta en bok som hade den minsta koppling till min bakgrund. En ung fransman eller engelsman som kände behovet att skriva skulle ha kunnat hitta hur många förebilder som helst att vägleda sig med. Jag hade inga. Min fars berättelser om vår indiska gemenskap tillhörde det förflutna. Min värld var helt annorlunda. Den var mer urban, mer blandad. De enkla fysiska detaljer som präglat det kaotiska livet i vår stora släkt – sovrum eller sovutrymmen, måltider, blotta antalet människor – verkade omöjliga att hantera. Det fanns för mycket som måste förklaras, och det gällde både mitt hemliv och världen utanför. Samtidigt fanns det också alltför mycket som jag inte kände till, inte minst när det gällde vår egen bakgrund och historia.

Till sist fick jag en dag idén att börja med den gata i Port of Spain dit vi flyttade från Chaguanas. Där fanns inte någon hög port av korrugerad järnplåt som stängde ute världen. Gatans liv låg öppet för mig. Jag njöt intensivt av att studera det från verandan. Det var detta gatuliv jag började skriva om. Jag ville skriva snabbt, för att undvika alltför mycket självrannsakan, och därför förenklade jag. Jag undertryckte barnet-berättarens bakgrund. Jag bortsåg från de rasmässiga och sociala komplikationerna på gatan. Jag förklarade inte någonting. Jag stannade så att säga kvar på marknivå. Jag beskrev gestalterna först när de dök upp på gatan. Jag skrev en berättelse om dagen. De första var mycket korta. Jag oroade mig över att materialet inte skulle räcka länge nog. Men sedan var det som om själva skrivandet utövade sin magi. Idéerna började komma till mig från många håll. Berättelserna blev mer omfattande; de kunde inte längre skrivas på en dag. Och så tog inspirationen, som i ett skede hade svept mig med och verkat självklar, plötsligt slut. Men en bok hade blivit skriven, och i mina egna ögon hade jag blivit författare.

Avståndet mellan författaren och hans stoff växte med de två böcker som sedan följde; synfältet vidgades. Och sedan förde intuitionen mig till ett stort verk om livet i vår släkt. Under det att jag skrev den boken växte mina ambitioner. Men när den var färdig kände jag att jag hade uttömt materialet om min ö. Hur mycket jag än funderade, kunde jag inte skriva några fler skönlitterära böcker om det ämnet.

Det var slumpen som sedan räddade mig. Jag blev resenär. Jag reste i Karibien och lärde mig förstå mycket mer om den koloniala struktur som jag hade varit en del av. Jag reste till Indien, mina förfäders land, och stannade i ett år; det var en resa som klöv mitt liv i två delar. De böcker jag skrev om dessa båda resor förde mig till nya känslosfärer, gav mig en annan världssyn, fick mig att utvecklas tekniskt. I den roman som sedan kom till mig lyckades jag fånga in både England och Karibien – och det var svårt. Jag lyckades också spegla öns olika rasgrupper, något som jag aldrig tidigare hade klarat.

Den nya romanen handlade om koloniala skamkänslor och fantasier och beskrev egentligen hur de maktlösa ljuger om sig själva och för sig själva, eftersom det är deras enda möjlighet. Boken hette Imitatörerna. Och det handlade inte om mimiker. Det handlade om män i kolonierna, män som helt och hållet kommit att misstro sig själva och som försökte leva upp till manlighetens villkor. Några sidor ur den boken lästes för mig häromdagen – jag hade inte ägnat den en blick på över trettio år – och det slog mig att jag hade skrivit om kolonial schizofreni. Men jag tänkte inte i de banorna. Jag använde aldrig abstrakta ord för att beskriva något av mina författarsyften. Om jag hade gjort det, skulle jag aldrig ha kunnat förverkliga boken. Den skrevs intuitivt och enbart med hjälp av noggranna observationer.

Jag har gjort denna lilla översikt av den första delen av min karriär för att försöka visa hur min födelseplats gradvis ändrade karaktär eller utvecklades i mitt författarskap under loppet av bara tio år: från gatulivets komedi till en studie av ett slags allmänt utbredd schizofreni. Det som från början var enkelt hade blivit komplicerat.

Både roman- och reseboksskrivandet har format mitt perspektiv, och ni förstår säkert varför alla litterära former är lika värdefulla för mig. När jag började skriva min tredje bok om Indien – tjugosex år efter den första – slog det mig till exempel att det viktigaste med en resebok var de människor som författaren mötte under sina resor. Människorna måste själva visa vilka de är. En nog så enkel tanke, men den krävde ett nytt slags bok, den krävde ett nytt slags resande. Och det var just den metoden jag senare använde när jag för andra gången begav mig till den muslimska världen.

Jag har alltid låtit enbart intuitionen styra mig. Jag har inte något system, vare sig litterärt eller politiskt. Jag har ingen styrande politisk uppfattning. Troligen ligger förklaringen i min bakgrund. Den indiske författaren R K Narayan, som dog i år, hade inte någon politisk uppfattning. Min far, som skrev sina berättelser under en mycket mörk tid och utan någon ersättning, hade ingen politisk uppfattning. Kanske beror det på att vi under många århundraden har befunnit oss långt från makten. Det ger oss ett särskilt perspektiv. Jag tror att vi är mer benägna att se det humoristiska och ömkansvärda i tillvaron.

För nästan trettio år sedan reste jag till Argentina. Det var vid tiden för gerillakrisen. Människor väntade på att den gamle diktatorn Perón skulle komma tillbaka från sin exil. Landet var fyllt av hat. Peronister bidade sin tid och ville göra upp gamla mellanhavanden. En sådan man sa till mig: ”Det finns bra tortyr och dålig tortyr.” Bra tortyr var det man utsatte folkets fiender för. Dålig tortyr var det som man blev utsatt för av folkets fiender. På den andra sidan sa man samma sak. Det fanns ingen verklig debatt om någonting. Det fanns bara lidelsefulla känslor och en politisk jargong som man lånat från Europa. Jag skrev: ”Där jargongen förvandlar levande frågor till abstraktioner, och där jargongen till slut tävlar med jargongen, har människor inte någonting att kämpa för. De har bara fiender.” Och de lidelsefulla känslorna i Argentina omsätts fortfarande i handling, de trotsar fortfarande förnuftet och förtär liv. Ingen lösning är i sikte.

Jag närmar mig slutet av mitt livsverk nu. Jag är glad att ha gjort det jag gjort, glad över att i mitt skapande ha kunnat driva mig så långt jag förmått nå. Eftersom jag har skrivit på ett intuitivt sätt och eftersom mitt material också varit svårhanterligt, har varje bok kommit som en välsignelse. Varje bok har förundrat mig; fram till det ögonblick då jag börjat skriva har jag aldrig vetat att den funnits där. Men det största miraklet för min del var att jag kom igång som författare. Jag tror att jag lätt skulle ha kunnat misslyckas innan jag ens hunnit börja – och det är en tanke som fortfarande känns mycket ångestfull.

Jag ska sluta som jag började, med en av de underbara små essäerna av Proust i Contre Sainte-Beuve. ”Det sköna vi kan komma att skriva, för den händelse att vi har talang, finns inom oss”, säger Proust, ”dunkelt, som minnet av en melodi som fyller oss med glädje, även om vi inte kan fånga dess grundmotiv. Bara den som är besatt av dessa diffusa minnen av okända sanningar äger talang … Talang är som en sorts minne som ska göra det möjligt att föra den dunkla musiken närmare, att höra den tydligt, att skriva ner den … ”

Talang, säger Proust. Jag skulle vilja säga tur, och stor möda.

Översättning av Rose-Marie Nielsen.