English
Swedish
French
German
Hungarian
Hungarian (pdf)

Ständige sekreteraren

Pressmeddelande
10 oktober 2002

Nobelpriset i litteratur år 2002

Imre Kertész

Nobelpriset i litteratur år 2002 tilldelas den ungerske författaren Imre Kertész

”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”.

Imre Kertész författarskap utforskar möjligheten att ännu leva och tänka som en enskild i en tidsålder då människorna alltmera fullständigt har underordnat sig samhällsmakten. Hans verk återvänder oavlåtligt till den avgörande händelsen i hans liv: vistelsen i Auschwitz, dit han fördes som tonårspojke under nazisternas förföljelse av de ungerska judarna. Auschwitz är för honom ingen undantagshändelse, som likt en främmande kropp skulle befinna sig utanför Västerlandets normala historia. Det är den yttersta sanningen om människans degradering i den moderna tillvaron.

Kertész debutroman Sorstalanság, 1975 (Steg för steg, 1985; Mannen utan öde, 1998), handlar om den unge Köves, som grips och förs till koncentrationsläger men anpassar sig och överlever. Boken använder det främmandegörande greppet att betrakta lägrens verklighet som alldeles självklar, en vardag lik alla andra om än på otacksamma villkor men inte utan stunder av lycka. Köves ser som ett barn på händelserna utan att helt förstå dem och utan att finna dem onaturliga eller upprörande – han har inte vårt facit. Kanske får skildringen sin chockartade trovärdighet just genom att den saknar det inslag av moralisk indignation eller metafysisk protest som ämnet ropar på. Läsaren konfronteras inte bara med övergreppens grymhet utan lika mycket med vidden av den tanklöshet som utmärkte deras genomförande. Såväl bödlar som offer var upptagna av påträngande praktiska problem, de stora frågorna existerade inte. Kertész budskap är att liv är anpassning. Fångens förmåga att finna sig tillrätta i Auschwitz är ett utslag av samma princip som kommer till uttryck i vardagen och den mänskliga samlevnaden. Med detta tänkesätt ansluter sig författaren till en idétradition för vilken liv och ande är varandras fiender. I Kaddis a meg nem született gyermekért, 1990 (Kaddish för ett ofött barn, 1996), ger Kertész en alltigenom negativ bild av barndomen och härleder ur denna förhistoria den paradoxala hemkänslan i koncentrationslägret. Han fullbordar sin obevekliga existentiella analys genom att framställa kärleken som anpasslighetens högsta stadium, den totala kapitulationen för viljan att till varje pris existera. Det andliga hos människan ligger för Kertész i hennes livsoduglighet. Den enskildes erfarenhet ter sig obrukbar så snart den betraktas mot bakgrunden av det mänskliga kollektivets behov och intressen.

I fragmentsamlingen Gályanapló, 1992 (Galärdagbok, 2002), visar Kertész sin intellektuella bredd. “Teoretiska motiveringar är bara konstruktioner”, skriver han, men bedriver likafullt en outtröttlig dialog med den stora kulturkritiska traditionen – Pascal, Goethe, Schopenhauer, Nietzsche, Kafka, Camus, Beckett, Bernhard. Till sitt väsen är Imre Kertész en minoritet bestående av en person. Han betraktar sin tillhörighet till begreppet jude som en definition påtvingad av fienden. Men genom sina konsekvenser har denna godtyckliga kategorisering likväl varit hans initiation i den djupaste kunskapen om människan och samtiden.

De romaner som följde på Sorstalanság, 1975 (Steg för steg, 1985; Mannen utan öde, 1998), det vill säga A kudarc, 1988 (Fiasko, 2000), och Kaddis a meg nem született gyermekért, 1990 (Kaddish för ett ofött barn, 1996), har närmast karaktären av kommentarer och tillägg till den första och avgörande boken. Detta faktum är temat för A kudarc. Medan han väntar på en given refusering av sin egentliga roman, den om Auschwitz, fördriver en åldrande författare dagarna med att skriva en samtidsroman i Kafkastil, en klaustrofobisk skildring av det socialistiska Östeuropa. Till slut nås han av meddelandet att den förra boken trots allt skall bli utgiven, men känner då bara tomhet. Utställd på den litterära marknaden förvandlas hans person till ett föremål, hans hemligheter banaliseras.

Omedgörligheten i Kertész hållning är tydligt förnimbar i hans stil, som kan påminna om en välvuxen hagtornshäck, tät och taggig mot sorglösa besökare. Men han befriar läsaren från de obligatoriska känslornas börda och lockar till en sällsam tankefrihet.