English
French
Swedish
German

Ständige sekreteraren

Pressmeddelande
2 oktober 2003

Nobelpriset i litteratur år 2003

John Maxwell Coetzee

Nobelpriset i litteratur år 2003 tilldelas den sydafrikanske författaren John Maxwell Coetzee

”som i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet”.

J.M. Coetzees romaner utmärks av förslagen komposition, förtätad dialog och analytisk briljans. Men han är samtidigt en samvetsöm tvivlare, skoningslös i sin kritik av den västerländska civilisationens grymma förnuft och kosmetiska moral. Hans intellektuella ärlighet fräter igenom alla tröstegrunder och distanserar sig från ruelsens och bekännelsens billiga teater. Även när hans egen övertygelse låter sig skönjas, som i försvaret av djurens rättigheter, belyser han övertygelsens förutsättningar snarare än att han argumenterar för den.

Coetzee intresserar sig framför allt för situationer där distinktionen mellan rätt och fel, samtidigt som den är kristallklar, framstår som obrukbar. Likt mannen i en känd målning av Magritte, som ser sin nacke i spegeln, står Coetzees gestalter i de avgörande ögonblicken orörliga bakom sig själva, oförmögna att närvara i sina handlingar. Men passiviteten är inte bara den mörka sky som uppslukar personligheten, den är också det yttersta medel en människa har att trotsa en förtryckande ordning genom att göra sig oåtkomlig för dess avsikter. Det är genom att utforska svagheten och nederlaget som Coetzee fångar människans gudagnista.

Debutromanen Dusklands var ett första prov på den inlevelseförmåga med vilken Coetzee gång efter annan har krupit under skinnet på det främmande och det frånstötande. En man som arbetar för den amerikanska administrationen under Vietnamkriget drömmer om att utforma ett oövervinneligt system för psykologisk krigföring, allt medan hans privatliv faller i spillror. Hans betraktelse sammanställs med en rapport om en upptäcktsresa i de svartas land, som föreges vara nedtecknad av en boer från pionjärtiden på 1700-talet. Två former av människoförakt, den ena intellektuell och storhetsvansinnig, den andra vital och barbarisk, speglar sig i varandra.

Den följande boken, In the Heart of the Country, har drag av psykosskildring. En förgrämd hemmadotter betraktar med ovilja sin fars kärleksförbindelse med en ung färgad kvinna. Hon fantiserar om att mörda de båda, men av allt att döma väljer hon snarare att sluta sig inne i en pervers pakt med en tjänare i huset. Det egentliga händelseförloppet går inte att fastställa, eftersom läsarens enda källa är hennes anteckningar, där lögn och sanning, råhet och förfining skiftar nyckfullt från rad till rad. Den prunkande edwardianska konstprosan i kvinnans monolog harmonierar sällsamt med det omgivande afrikanska landskapet.

I väntan på barbarerna är en politisk thriller i traditionen från Joseph Conrad, där idealistens omisstänksamhet öppnar porten mot fasan. Den lekfulla metaromanen Mr Foe berättar en skröna om litteraturens och livets oförenlighet och oskiljaktighet, framsagd av kvinnan som vill bli en del av en stor berättelse när det egentligen bara finns en liten.

Med Historien om Michael K, som har rötter såväl hos Defoe som hos Kafka och Beckett, förtydligas intrycket av Coetzee som ensamhetens diktare. Romanen handlar om en obetydlig medborgares flykt från växande oordning och annalkande krig in i ett tillstånd av behovslöshet och stumhet, som sätter maktens logik ur spel.

Mästaren från Sankt Petersburg parafraserar Dostojevskijs liv och romanvärld. Att i sitt hjärta dö bort från världen, den frestelse Coetzees diktade gestalter står inför, visar sig vara principen för terrorismens samvetslösa frihet. Författarens brottning med ondskans problem får här ett drag av demonologi, som återvänder i hans senast publicerade bok Elizabeth Costello.

I Onåd engagerar oss Coetzee i en vanärad universitetslärares kamp för sin och sin dotters heder under de nya förhållanden som uppstått i Sydafrika efter det vita väldets fall. Romanen berör en central fråga i författarskapet: Är det möjligt att undgå historien?

Den självbiografiska Pojkår kretsar framför allt kring faderns förnedring och den kluvenhet den efterlämnar hos sonen, men boken förmedlar också en magisk närvaro i ett gammaldags sydafrikanskt lantliv med dess eviga konflikter mellan boerskt och engelskt, vitt och svart. I fortsättningen Ungdomsår dissekerar författaren sig själv som ung man med en grymhet som är underligt tröstande för var och en som känner igen sig.

Variationsrikedomen är stor i Coetzees författarskap. Han gör aldrig två böcker på samma recept. Vid uthållig läsning framträder som ett återkommande mönster de färder i en nedåtriktad virvel som han anser nödvändiga för sina gestalters frälsning. Hans hjältar övermannas av en längtan att sjunka men vinner paradoxalt nog styrka genom att avklädas all yttre värdighet.