English
Swedish
French
German

Han och hans man

Men för att återgå till min nye kamrat var jag mycket glad över honom och lade mig vinn om att lära honom allt som var ägnat att göra honom nyttig, händig och hjälpsam; i synnerhet ville jag lära honom att tala och att förstå vad jag sade; och han var den läraktigaste lärjunge som någonsin har funnits.
— Daniel Defoe, Robinson Crusoe

Boston på Lincolnshires kust är en präktig stad, skriver hans man i provinsen. Det högsta kyrktornet i hela England står att finna där; lotsar begagnar det till att navigera efter. Runt Boston utbreder sig sankmarker, fen country. Där finns rördrommar i överflöd, olycksbådande fåglar som utstöter ett dovt, jämrande tutande ljudligt nog att höras på tre kilometers håll, likt knallen av ett skott.

Dessa fens är även hemvist för många andra slags fåglar, skriver hans man, vildand och gräsand, kricka och bläsand, och karlarna i sankmarkerna, the fen-men, föder upp lockfåglar för att fånga dem, tama änder som de kallar decoy ducks eller duckoys.

Fens är alltså sankmarker. Det finns sådana sankmarker över hela Europa, över hela världen, men de kallas inte fens, ordet fen är engelskt och vägrar att utvandra.

Dessa lockfåglar från Lincolnshire, skriver hans man, föds upp i lockfågelsdammar och hålls tama därigenom att de utfodras för hand. När sedan säsongen kommer sänds de utrikes till Holland och Tyskland. I Holland och Tyskland träffar de andra av sin art, och då de ser hur eländigt dessa holländska och tyska änder lever, att deras floder fryser till på vintern och deras marker täcks av snö, kan de inte underlåta att på ett språk som de lär dem förstå berätta att det i England, varifrån de kommer, förhåller sig helt annorlunda: engelska änder har havsstränder fulla med näringsrik föda, tidvattenströmmar som flödar fritt uppför vattendragen; de har sjöar, källsprång, öppna dammar och skyddade dammar; därtill marker fulla med sädeskorn som har lämnats kvar av axplockarna; och ingen frost eller snö, eller mycket lite.

Genom dessa skildringar, skriver han, som alla framförs på andspråk, samlar decoys eller duckoys ihop väldiga fågelflockar och kidnappar dem, så att säga. De leder dem tillbaka över havet från Holland och Tyskland och visar var de ska slå sig ned i lockfågelsdammarna i Lincolnshires sankmarker, medan de oavbrutet snattrar och babblar till dem på sitt eget språk och förklarar för dem att detta är de dammar de berättade om, där de ska leva i säkerhet och trygghet.

Och medan de är distraherade av detta smyger sig lockfågelskarlarna, lockfåglarnas herrar, in i de skydd eller gömslen som de har byggt av vass i sankmarkerna och kastar dolda ut nävar av sädeskorn på vattnet; och lockfåglarna följer efter dem med sina gäster från utlandet i släptåg. Under två eller tre dagar, medan de hela tiden ropar till gästerna och uppmanar dem att se hur gott vi lever i England, leder de sålunda dem uppför allt trängre vattenleder till en plats där näten har spänts upp.

Sedan sänder lockfågelskarlarna ut sin fågelhund, som är ytterst väl dresserad till att simma efter fåglar och skälla medan han simmar. I högsta grad uppskrämda av denna förfärliga varelse lyfter änderna men tvingas ned igen till vattnet av näten som är spända ovanför, och de måste sålunda simma vidare under nätet eller förgås. Men nätet blir allt trängre, som en börs, och längst in står lockfågelskarlarna, som plockar upp sina fångar en efter en. Lockfåglarna bli klappade och får rikligt med beröm, men vad deras gäster beträffar blir de ihjälslagna på fläcken och plockade och sålda i hundratal och i tusental.

Om alla dessa nyheter från Lincolnshire skriver hans man med prydlig, driven handstil, med gåspennor som han vässar med sin lilla pennkniv varje dag före nästa dust med brevpapperet.

I Halifax, skriver hans man, stod tills den togs bort under kung Jakob I:s regeringstid en avrättningsmaskin som fungerade på följande vis. Den dömde lades med huvudet i urskärningen i maskinens nedre tvärslå; sedan slog bödeln ut en spärrhake som höll upp den tunga fallbilan. Bilan föll ned i en ram hög som en kyrkport och högg huvudet av mannen prydligt som en slaktarkniv.

Gammal sed i Halifax sade emellertid att om den dömde mellan det att spärrhaken frigjordes och det att bilan började falla hann störta upp, rusa nedför backen och simma över floden utan att på nytt bli gripen av bödeln, skulle han släppas fri. Men under alla de år som maskinen stod i Halifax hände det aldrig.

Han (inte hans man nu utan han själv) sitter i sitt rum vid kajen i Bristol och läser detta. Han börjar bli till åren, man kunde nästan säga att han är en gammal man vid det här laget. Ansiktshyn, som hade blivit nästan svartbränd av tropiksolen innan han tillverkade ett parasoll av palmblad för att skugga sig, är blekare nu men fortfarande läderartad som pergament; på näsan har han efter solen ett sår som inte vill läkas.

Parasollet har han fortfarande hos sig i rummet, där det står i ett hörn, men papegojan som följde med honom hem har dött. Stackars Robin! brukade papegojan kraxa från sin upphöjda sittplats på hans axel. Stackars Robin Crusoe! Vem ska rädda stackars Robin? Hans fru stod inte ut med papegojans klagolåt, Stackars Robin dag ut och dag in. Jag ska vrida nacken av den, sade hon, men hon hade inte mod att göra det.

Sedan han hade kommit hem till England från sin ö med sin papegoja och sitt parasoll och sin kista full med skatter, levde han en tid i lugn och ro med sin gamla fru på lantegendomen han köpte i Huntingdon, för han hade blivit förmögen och blev än förmögnare efter utgivningen av boken om hans äventyr. Men åren på ön, och sedan åren på resa med tjänaren Fredag (stackars Fredag, klagar han för sig själv, krax-krax, för papegojan ville aldrig uttala Fredags namn, bara hans eget), hade gjort livet som godsägare tråkigt för honom. Och om sanningen skulle fram var det äktenskapliga livet också en svår besvikelse. Han kom att alltmer dra sig undan till stallet, till sina hästar som gudskelov inte snattrade utan gnäggade lågt när han kom, för att visa att de visste vem han var, och sedan höll tyst.

Vid hemkomsten från ön, där han fram till dess att Fredag dök upp hade levt i tystnad, tyckte han att det fanns alltför mycket prat i världen. I sängen bredvid sin fru tyckte han att det kändes som om en skur av småstenar hälldes över huvudet på honom med ett oavbrutet rasslande och klapprande, när det enda han önskade var att få sova.

När hans gamla fru gav upp andan anlade han därför sorg, men han sörjde inte. Han begravde henne, hyrde efter en passande lång tid det här rummet på The Jolly Tar i Bristols hamn och överlät förvaltningen av lantegendomen i Huntingdon på sonen. Det enda han tog med sig var parasollet från ön som hade gjort honom berömd och den döda papegojan fästad på sin sittpinne och några få nödvändighetsartiklar, och här har han bott ensam alltsedan dess, promenerat omkring på bryggorna och kajerna under dagarna, skådat västerut över havet, för hans syn är fortfarande skarp, och rökt sina pipor. Vad måltiderna beträffar får han dem serverade på rummet, ty han finner inget nöje i sällskap efter att ha vant sig vid ensamhet på ön.

Han läser inte, han har tappat lusten för det; men genom skrivandet om sina äventyr har han lagt sig till med vanan att skriva, det är en riktigt angenäm förströelse. På kvällen tar han vid skenet från ljuslågorna fram sina papper och vässar sina gåspennor och skriver en eller ett par sidor om sin man, mannen som rapporterar om lockfåglarna i Lincolnshire, och om den stora dödsmaskinen i Halifax, den som man kan undkomma om man innan den ohyggliga bilan faller hinner störta upp och rusa nedför backen, och om många andra ting. Från varje plats dit han kommer sänder han en rappport, det är det första han tar itu med, denne hans flitige man.

Medan han flanerar på vågbrytaren och funderar på maskinen i Halifax, Robin som papegojan brukade kalla stackars Robin, släpper han en kiselsten och lyssnar. En sekund, mindre än en sekund, innan den slår i vattnet. Guds nåd är snabb, men den stora bilan av härdat stål, som är tyngre än en kiselsten och smord med talg, är väl snabbare? Hur ska vi någonsin kunna undkomma den? Och vad för slags man kan det vara som så flitigt skyndar hit och dit genom riket, från den ena dödsscenen till den andra (ihjälslagna fåglar, halshuggningar) och sänder rapport efter rapport?

En köpman, tänker han. Han kan få vara en köpman, en spannmålshandlare eller en skinnhandlare, till exempel; eller en tillverkare och leverantör av taktegel någonstans där det finns rikligt med lera, Wapping kan vi säga, som måste resa mycket för affärernas skull. Gör honom välmående, ge honom en hustru som älskar honom och inte pladdrar för mycket och som föder honom barn, mest döttrar; gör honom lagom lycklig; sätt sedan tvärt stopp för hans lycka. Themsen svämmar över en vinter, ugnarna där teglen bränns spolas bort, eller spannmålsmagasinen, eller skinnverkstaden; han är ruinerad, denne hans man, fordringsägare kastar sig över honom som flugor eller som kråkor, han måste fly från sitt hem, sin hustru, sina barn och gömma sig undan i det uslaste logiet vid Tiggargränd under falskt namn och förklädd. Och allt detta – flodvågen, bankrutten, flykten, misären, trasorna, ensamheten – se allt detta som en bild av skeppsbrottet och ön där han, stackars Robin, var isolerad från världen i tjugosex år, tills han nästan blev galen (och förresten, vem kan säga att han inte blev det, i viss mån?)

Eller gör mannen till en sadelmakare med hem och verkstad och magasin i Whitechapel och födelsemärke på hakan och en hustru som älskar honom och inte pladdrar och föder honom barn, mest döttrar, och skänker honom stor lycka, fram till dess att pesten drabbar staden, året är 1665, Londons storbrand ligger ännu i framtiden. Pesten drabbar London: för varje dag, församling efter församling, stiger dödssiffran, rik som fattig, eftersom pesten inte gör någon åtskillnad mellan stånden, all sadelmakarens jordiska rikedom kommer inte att rädda honom. Han skickar ut hustrun och döttrarna på landet och gör upp planer på att fly själv, men gör det sedan inte. Du skall icke behöva frukta nattens fasor, läser han då han slår upp Bibeln på måfå, icke pilen, som flyger om dagen, icke pesten, som går fram i mörkret, eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus. Om ock tusen falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, så skall det dock icke drabba dig.

Hans mod styrks av detta tecken, ett tecken som utlovar fri lejd, så han stannar i det drabbade London och tar itu med att skriva rapporter. Jag stötte på en skara människor på gatan, skriver han, och en kvinna bland dem pekar mot skyn. Se, ropar hon, en vitklädd ängel som svingar ett flammande svärd! Och alla nickar mot varandra. Förvisso är det så, säger de: en ängel med ett svärd!. Men han, sadelmakaren, kan inte se någon ängel, inte något svärd. Allt han kan se är ett egendomligt format moln som är ljusare på den ena sidan än på den andra, av solens sken.

Det är en allegori! ropar kvinnan på gatan; men han kan inte för sitt liv se någon allegori. Så skriver han i rapporten.

En annan dag, då hans man, som förut var sadelmakare men nu inte har något värv, promenerar utmed flodstranden i Wapping, blir han varse att en kvinna från dörren till sitt hus ropar till en man som ror en julle: Robert! Robert! ropar hon; och att mannen då ror i land och ur jullen tar upp en säck som han lägger på en sten på stranden och ror bort igen; och att kvinnan kommer ned till stranden och tar upp säcken och bär hem den med mycket sorgset ansiktsuttryck.

Han uppsöker mannen Robert och inleder samtal med honom. Robert upplyser honom om att kvinnan är hans hustru och att säcken innehåller veckans förnödenheter för henne och deras barn, kött och mjöl och smör; men att han inte vågar komma dem närmare därför att de allesamman, hustrun och barnen, är smittade av pesten; och det gör honom förkrossad. Och allt detta – mannen Robert och hustrun som samtalar genom rop tvärsöver vattnet, säcken lagd på stranden – står visserligen för sig självt, men det är också en bild av hans, Robinsons, isolering på sin ö, där han i sin stund av mörkaste hopplöshet ropade ut över vågorna till sina anhöriga i England att rädda honom, och andra gånger sam ut till vraket för att söka efter förnödenheter.

Ytterligare en rapport från denna bedrövelsens tid. Ur stånd att uthärda smärtan från de svulster i ljumskar och armhålor som är symptom på pesten springer en man vrålande och spritt naken ut på gatan, Harrow Alley i Whitechapel, där hans man sadelmakaren bevittnar hur han hoppar och gör krumsprång och utför en mängd märkliga åtbörder, medan hustrun och barnen springer efter honom och ropar till honom att komma tillbaka. Och dessa hopp och krumsprång är en bild av hans egna hopp och krumsprång då han efter det olycksdigra skeppsbrottet, och efter det att han hade fingranskat stranden efter spår av skeppskamraterna och inte hittat några, utom ett par skor som var omaka, hade förstått att han var skeppsbruten alldeles ensam på en öde ö och troligen skulle förgås utan något hopp om räddning.

(Men om vad annat sjunger han i hemlighet, undrar han i sitt stilla sinne, denne arme prövade man om vilken han läser, förutom sin ensamhet? Vad kallar han på, över vattnen och över åren, ur sin privata eld?)

För ett år sedan betalade han, Robinson, en sjöman två guineas för en papegoja som sjömannen enligt vad han påstod hade haft med sig hem från Brasilien – en fågel som inte var lika praktfull som hans egen högt älskade goja men ändå präktig, med grön fjäderdräkt och scharlakansröd tofs på hjässan, och duktig på att prata, om man skulle tro sjömannen. Och minsann satt fågeln på sin pinne i hans rum på värdshuset, med en liten kedja om benet för den händelse att den skulle försöka flyga bort, och sade orden Stackars Poll! Stackars Poll! om och om igen, tills han måste täcka över den; men det gick inte att lära den säga något annat ord, Stackars Robin! till exempel; kanske var den för gammal för det.

Stackars Poll, med blicken ut genom det smala fönstret och, bortom masttopparna, den grå Atlantens dyningar: Vad för en ö är det här, undrar Stackars Poll, som jag är uppkastad på, så kall, så ödslig? Var fanns du, min Frälsare, i min stund av svår nöd?

En man (ännu en rapport från hans man) somnar i en port i Cripplegate, då han är berusad och det är sent på kvällen. Likkärran kommer förbi på sin väg (vi befinner oss fortfarande i pestens år), och i tron att mannen är död lägger grannarna upp honom på likkärran bland liken. Så småningom kommer kärran till dödgropen vid Mountmill och formannen, vars ansikte är väl omlindat mot de otäcka dunsterna, fattar tag i honom för att kasta i honom; och han vaknar och sprattlar i sin förvirring. Var är jag? undrar han. Du ska till att begravas bland de döda, svarar formannen. Men är jag då död? undrar mannen. Och även detta är en bild av honom på hans ö.

Somliga av Londons inbyggare fortsätter att sköta sina sysslor, då de tror att de är friska och kommer att slippa undan. Men de har i hemlighet pesten i blodet: när smittan når hjärtat faller de döda ned på fläcken, rapporterar hans man, som slagna av blixten. Och detta är en bild av själva livet, hela livet. Vederbörlig förberedelse. Vi bör göra oss vederbörligt förberedda på döden, eller ryckas bort där vi står. Vilket han, Robinson, bragtes till insikt om när han plötsligt, på sin ö, en dag stötte på fotavtrycket av en människa i sanden. Det var ett avtryck, och därför ett tecken: på en fot, på en människa. Men det var också ett tecken på mycket annat. Du är inte ensam, sade tecknet; och dessutom: Hur långt bort du än seglar, var du än gömmer dig, blir du uppsökt.

Under peståret, skriver hans man, övergav andra av skräck sina hem, sina hustrur och barn, och flydde så långt bort från London som de kunde. När pesten var över fördömdes deras flykt på alla håll som feghet. Men, skriver hans man, vi glömmer vad för slags mod det krävdes för att trotsa pesten. Det var inte bara en soldats mod, som att fatta stadigt om ett vapen och storma fram mot fienden: det var som att storma fram mot själva Döden på hans blekgula häst.

Inte ens när den var som bäst, hans papegoja från ön, den mest avhållna av de båda, sade den något ord som inte dess herre hade lärt den att säga. Hur kommer det sig då att denne hans man, som är ett slags papegoja och inte särdeles avhållen, skriver lika väl som eller bättre än sin herre? Ty han för pennan skickligt, denne hans man, inget tvivel om det. Som att storma fram mot själva Döden på hans blekgula häst. Hans egen skicklighet, inlärd på räkenskapskontoret, bestod i att registrera och räkna samman, inte i att formulera sig väl. Själva Döden på hans blekgula häst: det är ord som inte skulle falla honom in. Endast då han underkastar sig denne sin man dyker faktiskt sådana formuleringar upp.

Och decoy ducks, eller duckoys. Vad visste han, Robinson, om decoy ducks? Ingenting, innan denne hans man började skicka in rapporter.

Lockfåglarna i sankmarkerna i Lincolnshire, den stora avrättningsmaskinen i Halifax: rapporter från en stor rundtur som denne hans man tycks göra genom ön Britannien, en rundtur som är en bild av den han gjorde kring sin egen ö med båten han byggde, rundturen som visade att det fanns en bortre sida av ön, klippig och mörk och ogästvänlig, som han efter detta alltid undvek, men om i framtiden kolonisatörer anländer till ön kommer de kanske att utforska den sidan och bebygga den; även detta en bild, av själens mörka sida och den ljusa.

När de första hoparna av plagiatörer och efterapare kastade sig över hans berättelse om ön och prackade på allmänheten sina egna uppdiktade historier om livet som skeppsbruten, föreföll de honom som varken mer eller mindre än en hord kannibaler som kastade sig över hans eget kött, det vill säga hans liv; och han drog sig inte för att säga det. När jag försvarade mig mot kannibalerna, som traktade efter att fälla mig till marken och steka mig och sluka mig, skrev han, trodde jag att jag försvarade mig mot saken i sig. Föga anade jag, skrev han, att dessa kannibaler var blott bilder av en mer djävulsk rovgirighet som skulle gnaga på sanningens själva substans.

Men nu, när han funderar vidare, börjar det i hans bröst smyga sig in en gnutta medkänsla med efteraparna. Ty det förefaller honom nu som om det inte finns mer än ett fåtal berättelser i världen; och om de unga förbjuds att plundra de gamla måste de sitta tysta för evigt.

Sålunda berättar han i skildringen av sina äventyr på ön att han en natt vaknade skräckslagen och övertygad om att djävulen låg ovanpå honom i sängen i skepnad av en jättelik hund. Då störtade han upp och grep en huggare och högg åt vänster och höger för att försvara sig, medan den arma papegojan som sov bredvid sängen skrek av förskräckelse. Inte förrän många dagar senare förstod han att varken hund eller djävul hade legat på honom, utan att han i stället hade drabbats av en tillfällig förlamning och då han inte kunnat röra sitt ena ben dragit slutsatsen att något slags varelse låg utsträckt över det. Av denna episod torde lärdomen vara att alla plågor och bedrövelser, inklusive förlamning, kommer från djävulen och är själva djävulen; att en hemsökelse av sjukdom kan framställas bildligt som en hemsökelse av djävulen, eller av en hund som ger skepnad åt djävulen, och omvänt, hemsökelsen framställd som en sjukdom, som i sadelmakarens historia om pesten; och således att ingen som skriver berättelser om endera, djävulen eller pesten, hädanefter bör avfärdas såsom efterapare eller tjuv.

Då han för många år sedan beslöt att nedteckna berättelsen om sin ö, upptäckte han att orden inte ville komma, pennan ville inte släppa bläcket från sig, själva fingrarna var stela och motsträviga. Men dag för dag, steg för steg, lärde han sig konsten att berätta, tills vid tiden för skildringen av hans äventyr med Fredag i de iskalla nordliga trakterna sidorna strömmade fram ledigt, rentav utan tankemöda.

Denna gamla förmåga till ledigt berättande har tyvärr svikit honom. När han slår sig ned vid det lilla skrivbordet framför fönstret med utsikt över Bristols hamn, känns handen lika klumpig och pennan som ett lika främmande redskap som någonsin förr.

Finner han, den andre, denne hans man, berättarkonsten lättare? De historier han skriver om änder och dödsmaskiner och London under pesten flyter riktigt fint; men det gjorde ju en gång också hans egna historier. Kanske misskänner han honom, den lille prydlige mannen med den raska gången och födelsemärket på hakan. Kanske sitter han i just denna stund ensam i ett hyrt rum någonstans i detta vidsträckta rike och doppar pennan i bläckhornet och doppar den igen, uppfylld av tvivel och tvekan och vankelmod.

Hur ska de framställas, denne man och han? Som herre och slav? Som bröder, tvillingbröder? Som vapenbröder? Eller som fiender, motståndare? Vilket namn ska han ge denne namnlöse karl med vilken han delar sina aftnar och ibland även sina nätter, som är frånvarande bara om dagarna, då han, Robin, flanerar utmed kajerna och besiktigar de nyanlända skeppen och hans man skyndar runt i riket och utför sina besiktningar?

Ska denne man under sina resor någonsin komma till Bristol? Han längtar efter att möta karlen livs levande, trycka hans hand, ta en promenad med honom genom kajområdet och lyssna till honom när han berättar om sitt besök på den mörka norra delen av ön, eller om sina äventyr på berättarkonstens fält. Men han befarar att det inte blir något möte, inte i detta livet. Om han måste bestämma sig för vad han ska likna dem båda vid, hans man och han, skulle han skriva att de är som två skepp som seglar åt motsatta håll, det ena mot väst, det andra mot öst. Eller ännu bättre, att de är däckskarlar som arbetar hårt i riggen, den ene på ett skepp som seglar mot väst, den andre på ett skepp som seglar mot öst. Skeppen möts nära inpå, tillräckligt nära för ett anrop. Men vågorna går höga, vädret är stormigt: med skummet piskande i ögonen och händerna svedda av tågvirket passerar männen varandra, alltför upptagna för att ens vinka.

Översättning av Thomas Preis