English
German
French
Swedish

Biobibliografisk notis

Elfriede Jelinek är född den 20 oktober 1946 i staden Mürzzuschlag i det österrikiska landskapet Steiermark. Fadern, med tjeckisk-judiskt ursprung, var kemist och under andra världskriget verksam som forskare i krigsviktig industri och undgick därigenom förföljelse. Modern kom från en välbärgad familj i Wien, där Elfriede Jelinek växte upp och gick i skola. Hon fick tidigt musikundervisning (piano, orgel, blockflöjt) och studerade även komposition vid Wiener Konservatorium. Efter studentexamen vid Albertsgymnasium 1964 läste hon teatervetenskap och konsthistoria vid Wiens universitet parallellt med fortsatta musikaliska studier. 1971 avlade hon organistexamen vid konservatoriet.

Redan tidigt började Elfriede Jelinek skriva lyrik. Hon debuterade med diktsamlingen Lisas Schatten 1967. Sedan hon kommit i kontakt med studentrörelsen, tog hennes skrivande en samhällskritisk riktning. 1970 tillkom den satiriska romanen wir sind lockvögel baby!. Den har, i likhet med den följande romanen Michael. Ein Jugendbuch für die Infantilgesellschaft (1972), karaktären av språklig motståndshandling riktad mot populärkulturen och dess förljugna föreställningar om det goda livet.

Efter några år i Berlin och Rom under det tidiga 70-talet ingick Jelinek 1974 äktenskap med Gottfried Hüngsberg och var sedan omväxlande bosatt i Wien och München. Hon erövrade den tyska litteraturpubliken med romanerna Die Liebhaberinnen (1975), Die Ausgesperrten (1980; De utestängda, 1992) och den på självbiografisk grund avfattade Die Klavierspielerin (1983; Pianolärinnan, 1986), som 2001 förvandlades till en uppmärksammad film av Michael Haneke. Dessa romaner framställer var och en inom ramen för sin problematik en värld utan nåd, där läsaren konfronteras med en fastlåst ordning av övervåld och underkastelse, jägare och byte. Jelinek visar hur underhållningsindustrins klichéer flyttar in i människornas medvetande och förlamar deras motstånd mot klassmässiga orättvisor och könsförtryck. I Lust (1989; Lust, 1990) låter Jelinek samhällsanalysen övergå i en grundläggande civilisationskritik genom att beskriva det sexuella våldet mot kvinnor som själva grundmönstret för vår kultur. Linjen fortsätts i skenbart lättare ton i Gier. Ein Unterhaltungsroman (2000), en studie av kallblodig manlig maktutövning. Jelinek har med särskild frenesi gisslat Österrike, som hon i den fantasmagoriska romanen Die Kinder der Toten (1995) framställer som ett dödsrike. Hon är i sitt hemland en starkt kontroversiell person. Till författarskapets förutsättningar hör en lång österrikisk tradition av språkligt avancerad samhällskritik, föregångare som Johann Nepomuk Nestroy, Karl Kraus, Ödön von Horváth, Elias Canetti, Thomas Bernhard och Wienergruppen.

Jelineks texter är ofta svåra att artbestämma. De glider mellan prosa och poesi, besvärjelse och hymn, de innehåller teaterscener och filmiska sekvenser. Tyngdpunkten i hennes författarskap har emellertid förskjutits från romankonsten till dramatiken. Hennes första hörspel wenn die sonne sinkt ist für manche schon büroschluss fick ett mycket positivt mottagande 1974. Hon har sedan dess skrivit ett stort antal texter för radion och för teatern, där hon successivt har övergivit den klassiska dialogen för ett slags flerstämmiga monologer som inte tjänar till att avgränsa roller utan låter röster från olika nivåer av psyket och historien göra sig hörda samtidigt. Vad hon ställer på scen i de senare årens pjäser – Totenauberg, Raststätte, Wolken. Heim, Ein Sportstück, In den Alpen, Das Werk och andra – är inte karaktärer utan ”språkytor” som konfronterar varandra. Jelineks senast publicerade dramatiska verk, de så kallade ”prinsessdramerna” (Der Tod und das Mädchen I–V, 2003), varierar ett av författarskapets grundteman, kvinnans oförmåga att bli fullt levande i en värld där hon är övermålad av stereotypa bilder.

Jelinek har även varit verksam som översättare (Thomas Pynchon, Georges Feydeau, Eugène Labiche, Christopher Marlowe) samt skrivit filmmanus och ett operalibretto. Parallellt med det skönlitterära författarskapet har hon gjort sig känd som en oförvägen samhällsdebattör vars hemsida hålls i ständig beredskap för kommentarer i brännbara ämnen.

Litterära priser och utmärkelser: Lyrik- und Prosapreis der österreichischen Jugendkulturwoche (1969), Lyrikpreis der österreichischen Hochschulschülerschaft (1969), Österreichisches Staatsstipendium für Literatur (1972), Roswitha-Gedenkmedaille der Stadt Bad Gandersheim (1978), Drehbuchpreis des Innenministeriums der BRD (1979), Würdigungpreis des Bundesministeriums für Unterricht und Kunst (1983), Heinrich-Böll-Preis der Stadt Köln (1986), Literaturpreis des Landes Steiermark (1987), Würdigungspreis der Stadt Wien für Literatur (1989), Walter-Hasenclever-Preis der Stadt Aachen (1994), Peter-Weiss-Preis der Stadt Bochum (1994), Bremer Literaturpreis (1996), Georg-Büchner-Preis (1998), Theaterpreis Berlin (2002), Heinrich-Heine-Preis, Düsseldorf (2002), Mülheimer Dramatikerpreis (2002, 2004), Else-Lasker-Schüler-Preis (för hennes samlade dramatiska produktion), Mainz (2003), Lessing-Preis für Kritik, Wolfenbüttel (2004), Stig Dagermanpriset, Älvkarleby (2004), Hörspielpreis der Kriegsblinden, Berlin (2004).

Svenska Akademien

* Updated in 2005.