English
Swedish

Utdrag ur Gräset sjunger

MYSTISKT MORD

Av tidningens specielle medarbetare

Mary Turner, hustru till lantbrukaren Richard Turner i Ngesi, hittades i går morse mördad på verandan till sitt hem. Familjens houseboy, som erkänt sig skyldig till brottet, har arresterats. Motivet har ännu icke klarlagts. Man förmodar att han försökt komma över värdeföremål.

Det stod inte mer. Folk över hela landet som läste notisen med dess sensationella rubrik måste ha känt en stöt av vrede, blandad med något som närmast liknade tillfredsställelse, som om de fått bekräftelse på en övertygelse, som om något de länge väntat sig hade inträffat. När infödda stjäl, mördar eller våldtar, så känner vita på det sättet.

Sedan bläddrade de vidare i tidningen och läste något annat.

Men folk i trakten, som kände makarna Turner till utseendet eller genom allt skvaller som hörts om dem i många år, läste notisen en gång till. Många måste ha klippt ur den, lagt den bland gamla brev eller mellan bladen i en bok och sparat den som ett omen eller som en varning, och ibland tittat på det gulnande papperet med slutna, hemlighetsfulla ansikten. För de talade inte om mordet med grannar och bekanta; det var det märkligaste med det. Det var som om de hade ett sjätte sinne som underrättade dem om allt de behövde veta, trots att de tre personer som skulle kunnat berätta inte sade något. Mordet diskuterades helt enkelt inte. “Vilken ruskig historia”, kunde någon anmärka, och de omkringståendes ansikten blev reserverade och vaksamma. “Ja, verkligen”, lydde svaret – och det var allt. Det var som om det fanns en tyst överenskommelse att fallet Turner skulle tystas ner, att det inte fick skvallras om det. Ändå var det ett jordbruksdistrikt där de vita familjerna bodde spridda och sällan träffades och hungrade efter kontakt med sina vita grannar. De ville prata och diskutera, alla i munnen på varandra, och få ut det mesta möjliga av en timmes sällskap innan de återvände till sina gårdar, där de veckor i sträck bara såg familjens och de svarta tjänarnas ansikten. Det normala hade varit att mordet diskuterats i månader; det borde ha varit ett samtalsämne som folk tacksamt tagit vara på.

För en utomstående kunde det kanske se ut som om den energiske Charlie Slatter hade rest från gård till gård i bygden för att säga till folk att hålla tyst, men det var något som aldrig skulle ha fallit honom in. Han tycks ha handlat instinktivt, utan medveten planering (och han begick inte ett enda misstag). Det intressantaste i hela saken var denna tysta, omedvetna överenskommelse. Alla uppförde sig som en flock fåglar som står i förbindelse med varandra – i varje fall verkar det så – genom något slags telepati.

Långt före mordet talade folk om Mary och Dick Turner med de hårda likgiltiga röster som man använder när man talar om särlingar, laglösa och sådana som gått i frivillig landsflykt. Makarna Turner var illa omtyckta, trots att endast få av deras grannar hade träffat dem eller ens sett dem på håll. Vad fanns det då att tycka illa om? De höll sig helt enkelt för sig själva, det var allt. De sågs aldrig på några av traktens danstillställningar eller stora fester och basarer eller ridtävlingar. De måste ha haft något som de skämts för, så kände man. De hade ingen rätt att isolera sig på det sättet; det var ett slag i ansiktet på alla andra; vad hade de förresten att vara så högfärdiga för? Det kunde man verkligen undra! Som de levde! Och den där lilla lådan till hus – man kunde möjligen ursäkta dem om de bott där tillfälligt, men som stadigvarande bostad … Till och med en del infödingar (fast gudskelov inte många) hade lika bra hus; det gav inget bra intryck om de såg vita människor bo på det sättet.

Och så var det ju det där att någon använde uttrycket “fattiga vita”. Det förorsakade oro. På den här tiden fanns det ingen oöverstiglig klyfta mellan rika och fattiga – det var före tobaksbaronerna – men det gjordes klar åtskillnad mellan olika folkgrupper. Den lilla kretsen av afrikander levde sitt eget liv, och britterna brydde sig inte om dem. “Fattiga vita” var afrikander, aldrig britter. Men den som sagt att makarna Turner var “fattiga vita” stod på sig. Vad var skillnaden? Vad var en fattig vit? Det handlade om hur man levde, vilken standard man hade. Det enda som fattades för att paret Turner skulle tillhöra kategorin fattiga vita var en skock ungar.

Det var argument som inte gick att bemöta, men folk tänkte ändå inte på dem som fattiga vita. Att göra det skulle ha varit att svika sina egna. Makarna Turner var ju ändå britter.

Folket i trakten betraktade dem alltså i överensstämmelse med den esprit de corps som är den främsta regeln i allt samhällsliv i södra Afrika, men som Dick och Mary själva inte brydde sig om. De insåg uppenbarligen inte behovet av esprit de corps; det var det egentliga skälet till att de var illa omtyckta.

Ju mer man tänker på fallet, desto underligare blir det. Inte själva mordet utan folks känslor inför det, deras sätt att tycka synd om Dick Turner och känna indignation inför Mary, som om hon vore något otrevligt och oaptitligt, och som om det hade varit rätt åt henne att bli mördad. Men de ställde inga frågor.

De måste till exempel ha undrat vem “den specielle medarbetaren” var. Någon i grannskapet måste ha skickat in notisen, för den var inte avfattad på tidningsspråk. Men vem?

Utdrag ur Gräset sjunger av Doris Lessing

Copyright © Doris Lessing 1950
Originalets titel: The Grass is Singing
Översättning: Gunvor och Bertil Hökby 1951
Översättningen reviderad och kompletterad av Lena E. Heyman 2007
Wahlström & Widstrand 2007

Utdraget valt av Nobelbiblioteket, Svenska Akademien.