English
Swedish

Tomas Tranströmer föddes 15 april 1931 som son till Gösta och Helmy, född Westerberg. Eftersom föräldrarna skildes när Tomas var tre år, växte han upp i Stockholm med sin mor, som var lärarinna. Somrarna tillbringade de i morfaderns lotshus på Runmarö i den stockholmska skärgården, en miljö som alltid varit en viktig utgångspunkt för hans diktande (i synnerhet Östersjöar från 1974). Här, bland kobbar och skär, utvecklades i unga år intresset för geografi och naturvetenskap, inte minst entomologi. Hans insamlande av insekter har idag resulterat i att en nyupptäckt skalbagge har fått Tranströmers namn: Mordellistena transtroemeriana.

Under tonåren väcktes också hans konstnärliga intresse. Musiken blev avgörande för honom, han började spela piano, och snart närmade han sig poesin. Sina första dikter publicerade han i studenttidskrifter på slutet av 40-talet.

Efter gymnasiet studerade Tranströmer litteraturhistoria (examensuppsats om svensk barockpoesi), religionshistoria och psykologi vid Stockholms högskola. Under 50-talets senare del arbetade han vid Psykotekniska institutet vid Stockholms högskola, sedan som fängelsepsykolog vid Roxtuna utanför Linköping, en anstalt för unga kriminella, och därefter, från 1965 till 1990, som psykolog vid Arbetsmarknadsinstitutet i Västerås.

Under 50-talet företog han också en rad resor, bland annat till Island, Jugoslavien, Grekland, Italien, Marocko, Portugal, Spanien och Egypten. Senare resor, över hela världen, inte minst många gånger till USA, har i första hand gällt uppläsningsturnéer och kontakter med översättare.

1958 gifte sig Tranströmer med Monica, född Bladh. Deras två döttrar, Emma och Paula, är födda 1961 och 1964.

Redan med debutboken 17 dikter från 1954 kom Tranströmer att uppfattas som ledande svensk poet i sin generation. Till ansenliga delar är hans säregna språk utvecklat redan här, såsom den originella och konturskarpa metaforiken, naturmystiken, musikaliteten, formsträngheten och den naturliga diktionen, kvaliteter som sedan dess återkommit i hans böcker.

Oavbrutet har hans diktning närmat sig existensens hemligheter – märk boktitlar som Hemligheter på vägen (1958), Den halvfärdiga himlen (1962) och den senaste boken Den stora gåtan (2004). Men intresset för det i egentlig mening outsägliga förestavas likafullt av viljan till lyrisk konkretion. Som om psykets och tillvarons oåtkomliga regioner bara kan förnimmas eller vidröras med sinnlighetens exakta instrument.

Författarskapets pejling av identitetens komplexa natur liksom tecknandet av de blixtsnabbt byggda broarna mellan naturen, kosmos och det hinsides resulterar emellertid aldrig i tillrättalagda mönster, aldrig i onyanserat högröstade bekännelser. Tranströmers lyrik är en fåmäld bejakelse, men likafullt ett motstånd mot maktens, marknadens och mediernas klichéer.

I hans poesi förekommer således, inte minst från och med 60-talet, sociala och samhälleliga motiv (som i Klanger och spår, 1966 och Mörkerseende, 1970). Även erfarenheter från poetens parallella arbete som psykolog har haft inverkan på många dikter, och psykologens fascination för drömmarnas metaforiska realitet kombineras med saklig iakttagelse.

I senare samlingar som För levande och döda (1989) och Sorgegondolen (1996) har också döden, som visserligen aldrig varit en främmande gäst i hans poesi, krävt allt större utrymme. Dock inte som ett entydigt hot. Med förtröstansfull stillhet konstateras hos Tranströmer att livet inbegriper döden, och vice versa. Stundom äger hans dikter härigenom ett slags odogmatisk religiositet.

Eftersom det svenska språket inte kan läsas av mer än en dryg promille av världens befolkning, har inte minst översättarnas gärning varit betydelsefull. Sedan Tranströmer på allvar började översättas på 60-talet har hans internationella renommé hela tiden förstärkts. Idag är Tranströmer tillgänglig på ett sextiotal språk.

Skall någon i sammanhanget nämnas kan man inte bortse från den amerikanske poeten och vännen Robert Blys insats som introduktör och översättare. Poeterna har tolkat varandra och en stor del av deras ymniga korrespondens är utgiven i Air Mail (2001).

1990 drabbades Tranströmer av en stroke, blev högersidigt förlamad och förlorade nästan hela det talade språket. Diktandet har därefter tagit längre tid, även om ett par diktsamlingar och en memoarbok (Minnena ser mig, 1993) publicerats. Alltmer har han närmat sig kortformer som haikun, vilket bara förstärker författarskapets inriktning mot det koncentrerade uttrycket. Men redan före insjuknandet tog Tranströmer god tid på sig för att skriva sin åskådliga och precisa poesi. Vissa dikter har tagit honom år att färdigställa.

Tranströmers livslånga musikintresse, som har avsatt väsentliga spår i författarskapet, har efter stroken snarast fördjupats. Åtskilliga kompositörer har inspirerats av hans poesi och tonsatt hans texter, liksom tillägnat honom nyskrivna pianoverk för vänster hand.

Mellan 1965 och 2000 var Tranströmer bosatt i Västerås. 1997 instiftade Västerås kommun Tranströmerpriset som belönar högtstående lyriska författarskap. Sedan 2000 bor Tranströmer i sin barndomsstad Stockholm.