Mo Yan håller sitt bankettal. Copyright © Nobel Media AB 2012
Photo: Helena Paulin-Strömberg

English
Swedish
Chinese [pdf]

Mo Yans tal på Nobelbanketten 10 December 2012

Ers Majestäter, Ers Kungliga Högheter, mina damer och herrar!

Att jag, en bondpojke från Gaomi nordöstra socken i det avlägsna Kina, står här i denna världsberömda sal efter att ha tagit emot Nobelpriset i litteratur känns som en saga men är förvisso verklighet.

Mina upplevelser under den månad som har gått sedan tillkännagivandet har gjort mig medveten om Nobelprisets enorma genomslagskraft och den otvivelaktiga respekt det åtnjuter. Jag har försökt att kyligt och distanserat betrakta det som har skett under den här tiden och det har varit ett gyllene tillfälle för mig att lära känna världen och i ännu högre grad en möjlighet för mig att lära känna mig själv.

Jag är väl medveten om att det finns många författare i världen som skulle vara mer värdiga pristagare än jag och jag är övertygad om att bara de fortsätter att skriva, bara de tror på att litteraturen är människans prydnad och en gudagiven rättighet, så ska den ”kröna dem med sin sköna krans och skänka dem en ståtlig krona”. (Ordspråksboken, 4:9)

Jag är också väl medveten om att litteraturen bara har ett minimalt inflytande på politiska dispyter eller ekonomiska kriser i världen, men dess betydelse för människan är uråldrig. När litteraturen finns märker vi kanske inte hur viktig den är, men när den inte finns blir våra liv förråade och brutala. Av den anledningen är jag stolt över mitt yrke men också medveten om dess vikt.

Jag vill ta tillfället i akt att uttrycka min högaktning för Svenska Akademiens ledamöter, som håller fast vid sin egen övertygelse. Jag är övertygad om att ni inte låter er påverkas av något annat än litteratur.

Jag vill också betyga min vördnad för de översättare från olika länder som har översatt mina verk. Utan er skulle det inte finnas någon världslitteratur. Ert arbete är en bro som hjälper människor att förstå och respektera varandra.

I detta ögonblick kan jag förstås inte heller glömma min familj och de vänner som har gett mig stöd och hjälp. Deras vishet och vänskap glimmar i mina verk.

Till sist vill jag rikta ett särskilt tack till mina äldre släktingar och landsmän hemma i Gaomi, i Shandong, Kina. Jag var, är och kommer alltid att vara en av er. Jag vill också tacka den bördiga jord som födde och fostrade mig. Man brukar säga att människan formas av den plats där hon växer upp och jag är en historieberättare som hämtat näring ur din fuktiga mylla. Allt det jag har gjort har jag gjort för att tacka dig!

Ett stort tack till er alla!