Lyssna på Bob Dylan’s Nobelföreläsning på SoundCloud

© NOBELSTIFTELSEN 2017
Nobelstiftelsen har inte erhållit rätt att upplåta några rättigheter till Nobelföreläsningen till tredje part och kan således inte medge rätt till någon användning av föreläsningen. Alla rättigheter till Bob Dylans Nobelföreläsning är förbehållna upphovsmannen och Nobelstiftelsen och Nobelföreläsningen får därmed inte publiceras eller tillgängliggöras på något sätt av tredje part med ett undantag: ljudfilen som innehåller Nobelföreläsningen, så som den publiceras på Nobelprisets officiella webbplats, får bäddas in på andra webbplatser.

English
Swedish

Nobelföreläsning

5 Juni 2017

När jag tilldelades Nobelpriset i litteratur fick det mig att börja undra över hur mina sånger egentligen förhåller sig till litteraturen. Jag ville fundera över den saken och se vad det fanns för samband. Jag ska utveckla det för er. Och troligen blir det genom att ta en omväg, men jag hoppas att det jag säger ska vara givande och meningsfullt.

Om jag ska förklara hur det hela började, måste jag nog starta med Buddy Holly. Buddy dog när jag var i artonårsåldern och han var tjugotvå. Från det ögonblick jag hörde honom, kände jag släktskapet. Jag kände att det fanns ett band mellan oss, som om han var min storebror. Jag tyckte rentav att jag var lik honom. Buddy spelade den musik jag älskade – den musik jag växte upp med: country & western, rock’n’roll och rhythm & blues. Tre musikaliska traditionslinjer som han flätade samman och förenade till en genre. En etikett. Och Buddy skrev sånger – sånger med vackra melodier och fantasifulla texter. Och han sjöng fantastiskt – han sjöng med många olika röster. Han var arketypen: allt jag inte var och ville bli. Jag såg honom bara en gång, och det var några dagar innan han gick bort. Jag var tvungen att resa femton mil för att se honom spela, och jag blev inte besviken.

Han var kraftfull och eggande och behärskade allt med sin närvaro. Jag stod bara två meter bort. Han var rent fascinerande. Jag tittade på hans ansikte, hans händer, hans sätt att stampa med foten, hans stora svarta glasögon, ögonen bakom glasen, hans sätt att hålla gitarren, hans sätt att stå, hans prydliga kostym. Hela killen. Han såg äldre ut än tjugotvå. Det fanns någonting slutgiltigt hos honom, och han ingöt övertygelse i mig. Sedan, fullkomligt oväntat, inträffade någonting egendomligt. Han tittade mig stint i ögonen, och någonting gick från honom till mig. Jag visste inte vad det var. Det gjorde mig dödsförskräckt.

Jag tror att det var ett par dagar senare som hans plan störtade. Och någon – en människa jag aldrig hade sett förut – gav mig en skiva där Leadbelly sjöng “Cottonfields”. Den skivan ändrade mitt liv i samma stund. Den tog mig med till en värld som jag inte visste fanns. Det var som en detonation. Som om jag hade vandrat i mörkret, och plötsligt skingrades mörkret av ljus. Det var som om någon hade välsignat mig. Jag måste ha spelat den skivan hundra gånger.

Den var utgiven på ett skivmärke som jag aldrig hade hört talas om, och det fanns ett häfte med reklam för andra artister på samma etikett: Sonny Terry och Brownie McGhee, The New Lost City Ramblers, Jean Ritchie, stråkensembler. Jag hade aldrig hört talas om någon av dem. Men jag förmodade att om de fanns på samma skivmärke som Leadbelly, så måste de vara bra, och då måste jag lyssna på dem. Jag ville veta allt om vad det där var för något, och jag ville spela den sortens musik. Jag gillade fortfarande den musik som jag växte upp med, men just då var den glömd. Jag tänkte över huvud taget inte på den. För ögonblicket var den bara borta.

Jag var fortfarande kvar hemma, men ville komma iväg så fort som möjligt. Jag ville lära mig den där musiken och träffa dem som spelade den. Till sist gav jag mig av, och jag lärde mig verkligen att spela de där sångerna. De var annorlunda än de sånger jag förut hade brukat höra på radion. De var livfullare och mera verklighetstrogna. När det gällde sånger i radio kunde en artist göra succé med lite tur och med hjälp av slumpen, men det hade ingen betydelse bland dem som höll på med folkmusik. Allt kunde slå. Det enda som krävdes var att man kunde spela och höll sig till melodin. Några av dessa sånger var enkla, andra inte. Jag hade en naturlig känsla för gamla ballader och för countryblues, men allting annat var jag tvungen att lära mig från grunden. Jag spelade för små folksamlingar, ibland inte fler än fyra eller fem personer i ett rum eller i ett gathörn. Man måste ha en bred repertoar, och man måste veta vad man skulle spela vid vilket tillfälle. En del sånger var finstämda, andra måste skrikas ut för bli uppfattade.

Genom att lyssna på alla de tidiga folkmusikartisterna och genom att själv sjunga deras sånger, lär man sig idiomet. Man internaliserar det. Man sjunger det i form av ragtime blues, arbetssånger, sjömansvisor från Georgia, ballader från Appalacherna och cowboysånger. Man uppfattar alla finesserna, och man lär sig detaljerna.

Man förstår vad det handlar om. Att ta fram pistolen och att stoppa tillbaka den i fickan. Att jaga fram genom trafiken, att tala i mörkret. Man vet att Staggy Lee var en dålig människa och att Frankie var en bra tjej. Man vet att Washington är en stad för borgarbrackor, och man har hört den djupa rösten i bluessättningen av Johannes Uppenbarelser, och man har sett Titanic sjunka i en sumpig å. Och man är kompis med balladernas stökiga irländska luffare och rebeller. Man har hört de sordinerade trummorna och och de nedtonade militärflöjterna. Man har sett den resolute Lord Donald sticka kniven i sin hustru, och åtskilliga av ens kamrater har svepts i vitt linne.

Jag lärde mig att behärska idiomet. Jag kunde retoriken. Jag missade ingenting – greppen, teknikerna, hemligheterna, mysterierna – och jag kände också till alla öde vägar där färden gick. Jag fick alltsammans att fungera tillsammans och att röra sig med nuets ström. När jag började skriva egna sånger var folkmusikens idiom den enda vokabulär jag kunde, och det var den jag använde.

Men jag hade också någonting annat. Jag hade principer och en känslokultur och en genomtänkt verklighetsuppfattning. Det hade funnits i mig ett bra tag. Jag lärde mig alltsammans i mellanstadiet. Don Quixote, Ivanhoe, Robinson Crusoe, Gullivers resor, En berättelse om två städer och mycket annat – typisk mellanstadieläsning, som gav ett sätt att se på livet, ett begrepp om den mänskliga naturen och en måttstock för verkligheten. Jag tog med mig allt det där när jag började skriva sångtexter. Och teman från dessa böcker banade sig väg till mina sånger, antingen medvetet eller oavsiktligt. Jag ville skriva sånger som inte liknade någonting man någonsin hade hört, och dessa teman var grundläggande.

Vissa böcker har dröjt kvar i mig sedan jag läste dem i skolan. Jag vill berätta om tre av dem, Moby Dick, På västfronten intet nytt och Odysséen.

Moby Dick är en fascinerande bok, en bok fylld av scener med starkt dramatisk nerv och dramatisk dialog. Boken ställer krav på läsaren. Handlingen är enkel nog. Den mystiske kapten Ahab – skeppare på ett fartyg med namnet Pequod – en sjukligt självcentrerad person med träben jagar sin nemesis, den stora vita valen Moby Dick, som tog hans ben. Och han jagar honom hela vägen över Atlanten runt Afrikas sydspets och till Indiska oceanen. Han jagar valen runt jordens båda halvklot. Det är ett abstrakt mål, ingenting påtagligt eller bestämt. Han kallar Moby Dick för kejsaren och ser i honom det onda förkroppsligat. Ahab har fru och barn hemma i Nantucket, som han vagt erinrar sig då och då. Man kan gissa hur det kommer att gå.

Fartygets besättning består av män av olika raser, och den som siktar valen ska få ett guldmynt i belöning. Mängder av symboliska stjärntecken, religiösa allegorier och stående motiv. Ahab möter andra valfångare och pressar kaptenerna på uppgifter om Moby Dick. Har de sett honom? Det finns en galen profet, Gabriel, på ett av fartygen, och han spår Ahabs fördömelse. Han säger att Moby Dick är en inkarnation av Shakerguden och att varje beröring med honom kommer att leda till katastrof. Han säger det till kapten Ahab. En annan skeppare – kapten Boomer – har mist en arm i Moby Dicks gap. Men han finner sig i det och är glad att han har överlevt. Han kan inte godta Ahabs hämndbegär.

Denna bok lär oss hur olika människor förhåller sig till en och samma erfarenhet. Det är mycket av Gamla testamentet, av biblisk allegori: Gabriel, Rakel, Jerobeam, Bilha, Elias. Även hedniska namn: Tashtego, Flask, Daggoo, Fleece, Starbuck, Stubb, Martha’s Vineyard. Hedningarna är avgudadyrkare. Vissa tillber små beläten av vax, andra sådana av trä. Vissa dyrkar elden. Pequod är namnet på en indianstam.

Moby Dick är en sjöfararberättelse. En av männen, berättaren, säger “Kalla mig Ismael.” Någon frågar var han kommer ifrån, och han säger: “Det finns inte på kartan. Riktiga platser gör aldrig det.” Stubb fäster inget avseende vid någonting utan säger att allting är förutbestämt. Ismael tillbringar hela sitt liv på seglande skepp. Han kallar dem sitt Harvard och sitt Yale. Han håller sig för sig själv.

Pequod drabbas av en orkan. Kapten Ahab menar att det är ett gott omen. Starbuck menar att det är ett dåligt omen och funderar på att döda Ahab. Så snart stormen är över, faller en av besättningsmännen från masten och drunknar, ett förebud om vad som ska komma. En pacifistisk kväkare, som egentligen är en blodtörstig affärsman, anförtror Flask att “vissa män som såras finner vägen till Gud, andra hamnar i bitterhet”.

Ingredienserna är många. Alla myterna: den judisk-kristna bibeln, hinduiska myter, brittiska legender, Sankt Göran, Perseus, Herakles – alla är de valfångare. Grekisk mytologi, den bloddrypande uppgiften att stycka en val. Det finns många sakupplysningar i boken, geografiska kunskaper, valolja – bra att ha när en kung ska krönas – adelsfamiljer i valfångstnäringen. Valolja används till att smörja kungar. Valens historia, frenologi, klassisk filosofi, kvasivetenskapliga teorier, argument för diskriminering – allt tas med och nästan ingenting är riktigt förnuftsenligt. Högkultur, lågkultur, jakten på illusioner, jakten på döden, den stora vita valen, vit som en isbjörn, vit som en vit man, kejsaren, nemesis, ondskan förkroppsligad. Den vansinnige kaptenen som miste sitt ben för bra många år sedan och försöker angripa Moby Dick med kniv.

Vi ser endast tingens yta. Vi kan tolka det som finns därunder på det sätt vi finner lämpligt. Besättningsmän går omkring på däck och lyssnar efter sjöjungfrur, och hajar och gamar följer fartyget. Man avläser kranier och ansikten som man läser en bok. Här är ett ansikte. Jag ställer det framför dig. Läs det om du kan!

Tashtego säger att han dog och återföddes. Hans dagar är därefter en gåva. Men det var inte Kristus som räddade honom, han säger sig ha räddats av en annan människa och till råga på allt en icke-kristen. Han parodierar uppståndelsen.

När Starbuck säger åt Ahab att han borde dra ett streck över det förflutna, fräser kaptenen tillbaka: “Tala inte med mig om hädelse, du där, jag skulle drämma till solen om den förolämpade mig.” Ahab är även han en poet med talets gåva. Han säger: “Vägen till mitt orubbliga mål är lagd med järnskenor, och min själ har skåror för att glida på dem.” Eller den här raden: “De synliga föremålen är bara masker av papp.” Citerbara poetiska meningar som är omöjliga att överträffa.

Till slut får Ahab syn på Moby Dick och harpunerna plockas fram. Båtar sätts i sjön, Ahabs harpun har döpts i blod. Moby Dick angriper Ahabs båt och förstör den. Följande dag siktar han Moby Dick på nytt. Återigen sätts båtar i sjön, Moby Dick angriper återigen Ahabs båt. Tredje dagen sätts ytterligare en båt i sjön. Mer religiös allegori. Han har uppstått. Moby Dick går till anfall ytterligare en gång, rammar Pequod och sänker fartyget. Ahab trasslar in sig i harpunlinorna och kastas ur båten i en vattenfylld grav.

Ismael överlever. Han ligger i sjön, flytande på en kista. Det är ungefär alltsammans. Det är hela historien. Detta tema och allt som det förde med sig skulle finna vägen till en hel del av mina sånger.

På västfronten intet nytt är en annan bok som hade samma verkan. På västfronten intet nytt är en skräckskildring. Det är en bok om att förlora sin oskuld, sin tro på en meningsfull värld och sitt mänskliga deltagande. Du är fast i en mardröm. Fångad i en egendomlig malström av död och smärta. Du kämpar mot utplåningen. Du stryks bort från kartan. En gång var du en oskyldig ung man med den stora drömmen att bli konsertpianist. En gång älskade du livet och världen, och nu skjuter du den i stycken.

Dag efter dag sticks du av bålgetingar, och maskar sörplar i sig ditt blod. Du är ett djur inträngt i ett hörn. Du hör inte hemma någonstans. Regnet faller entonigt. Det är ändlösa anfall, giftgas, nervgas, morfin, strömmar av brinnande bensin, rotande i avfall efter något att äta, influensa, tyfus, dysenteri. Livet faller sönder runt omkring dig, och granaterna visslar. Detta är helvetets nedre avdelning. Lera, taggtråd, skyttegravar vimlande av råttor, råttor som äter döda mäns inälvor, skyttegravar fyllda med smuts och avföring. Någon ropar: “Du där! Upp och slåss!”

Vem vet hur länge det här eländet kommer att fortsätta? Krig har inga gränser. Du är på väg att utplånas, och ditt ben blöder alldeles för häftigt. Du dödade en människa igår och talade till hans lik. Du sa till honom att när allt det här är över, ska du ägna resten av ditt liv åt att ta hand om hans familj. Vem gagnar detta? Statsmännen och generalerna vinner ära, och många andra tjänar pengar. Men du gör skitjobbet. En av dina kamrater säger: “Hallå där, vart är du på väg?” Och du säger: “Låt mig vara i fred, jag är snart tillbaka.” Sedan ger du dig ut i dödens skogar på jakt efter en bit korv. Du fattar inte hur någon i det civila livet kan ha något mål i tillvaron. Alla deras bekymmer, alla deras önskningar –  är obegripliga.

Mer kulspruteeld, mer kroppsdelar hängande i taggtråden, fler bitar av armar och ben och skallar där fjärilar sätter sig på tänderna, fler ohyggliga sår, var som strömmar ur porerna, lungskador, skador som är för stora för kroppen, kadaver osande av gas och döda kroppar från vilka det kommer kräkljud. Överallt död. Ingenting annat är möjligt. Någon kommer att döda dig och använda ditt lik som måltavla. Dina stövlar går också åt. Nu är de din dyrbara ägodel. Men snart kommer de att sitta på någon annans fötter.

Det kommer fransoser mellan träden. Skoningslösa skitstövlar. Dina patroner är nästan slut. “Det är inte sportsligt att göra ett nytt anfall så snart”, säger du. En av dina vapenbröder ligger på marken och du vill ta honom till fältsjukhuset. Någon annan säger: “Du kan bespara dig den åkturen.” “Vad menar du?” “Vänd på honom, så får du se.”

Du väntar på nyheter. Du förstår inte varför kriget inte är slut. Armén lider sådan brist på ersättningstrupper att man kallar in unga pojkar som inte är till någon större nytta på slagfältet, men man kallar in dem ändå för de vuxna männen håller på att ta slut. Sjukdom och förnedring har knäckt dig. Du blev förrådd av dina föräldrar, av dina lärare, av prästerna och till och med av regeringen.

Generalen med den sakta brinnande cigarren förrådde dig också – gjorde ett råskinn och en mördare av dig. Om du kunde, skulle du sätta en kula i pannan på honom. På din kompanichef också. Du fantiserar om att ifall du hade pengarna, skulle du utfästa en belöning åt den som tog livet av honom, likgiltigt på vilket sätt. Och om gärningsmannen själv strök med i processen, skulle pengarna gå till hans arvingar. Översten också, med sin kaviar och sitt kaffe – honom får vi inte glömma. Tillbringar all sin tid på officersbordellen. Du skulle också vilja se honom stenad till döds. Sedan alla dessa Tommies och Johnnies med sina fyllevisor och whiskytunnor. Dödar du tjugo kommer det tjugo till. Du känner stanken i din näsa.

Du har lärt dig att förakta den äldre generationen, som satte dig i den här galenskapen, i den här tortyrkammaren. Dina kamrater dör runt omkring dig. De dör av bukskador, dubbla amputationer, krossade höftben, och du tänker: “Jag är bara tjugo år, men jag kan döda vem som helst. Till och med min far om han kom emot mig.”

Igår försökte du rädda en sårad kurirhund, och någon skrek: “Var inte en idiot!” En fransos ligger och gurglar vid dina fötter. Du stack en kniv i hans mage, men han lever fortfarande. Du vet att du borde göra slut på honom, men du kan inte. Du hänger på det verkliga järnkorset, och en romersk soldat lyfter en svamp med ättikvin till dina läppar.

Månaderna går. Du reser hem på permission, Du kan inte tala med din far. Han sade: “Du är en ynkrygg om du inte tar värvning!” Och så din mamma, som när du är på väg ut säger: “Akta dig för de franska flickorna!” Mer vansinne. Du slåss en vecka eller en månad och erövrar tio meter. Nästa månad tas de där metrarna tillbaka av fienden.

All denna kultur från tusen år tillbaka, visdomen –  Platon, Aristoteles, Sokrates –  vad hände med den? Den borde ha förhindrat det här. Dina tankar går till hemmet. Du är skolpojke igen och går bland höga popplar. Det är ett behagligt minne. Fler bomber faller på dig från luftskeppen. Du måste få stil på det här. Du kan inte ens titta på någon av rädsla för att fel sak skulle hända. Massgraven. Det finns inga andra möjligheter.

Då märker du att körsbärsträden blommar, och du ser att naturen är opåverkad av det som pågår. Popplarna, de röda fjärilarna, blommornas bräckliga skönhet, solen –  du ser att naturen är ointresserad. Av våldet och av hela mänsklighetens lidande. Naturen märker ingenting.

Du är alldeles ensam. Sedan träffas du i tinningen av ett granatsplitter och dör. Du är avfärdad, struken. Du är förintad. Jag lade ner boken och stängde den. Jag ville aldrig läsa någon krigsroman igen, och det gjorde jag aldrig heller.

Charlie Poole från North Carolina sjöng en sång som hade med allt det där att göra. Den heter “Inte menar du mig”, och texten går så här:

Jag såg en skylt i ett fönster ute på stan i går.
Välj armén och se dig om i världen några år!
Då kommer du till platser alla drömmer om,
Du träffar roligt folk där och lär dig döda dom.
Å, inte menar du mig, inte menar du mig!
Kanhända jag är lite knäpp, men min skalle är okej.
Inte menar du mig, inte menar du mig!
Döda med gevär, vilket besvär!
Inte menar du mig!

Odysséen är en storslagen bok, och man finner teman från den i många låtskrivares ballader: “Homeward Bound”, “Green, Green Grass of Home”, “Home on the Range” och även i mina egna sånger.

Odysséen är en underlig berättelse, rik på äventyr, om en vuxen man som försöker återvända hem efter ett krig. Han befinner sig på sin långa hemresa, och den är full av fällor och fallgropar. Han är dömd att irra omkring. Han drivs alltid ut till havs, och då har det alltid varit nära ögat. Stora stenblock plumsar kring hans båt. Han retar upp fel personer. Det finns bråkmakare i hans besättning. Förräderi. Hans män förvandlas till svin och blir sedan återförvandlade till yngre och vackrare män. Han är alltid i färd med att rädda någon. Han är på resande fot men gör en hel del uppehåll.

Han driver iland på en öde ö. Han finner övergivna grottor och gömmer sig i dem. Han möter jättar som säger “Jag ska äta upp dig sist!” Och han räddar sig undan jättarna. Han försöker komma hem, men han kastas hit och dit av vindarna, rastlösa vindar, kalla vindar, ogina vindar. Han färdas långt, och sedan blåser de honom tillbaka igen.

Han får alltid förvarningar om vad som ska inträffa. Han rör vid saker som man sagt åt honom att låta bli. Det finns två vägar att välja mellan, och båda leder fel. Båda är riskabla. Längs den ena kan man drunkna, längs den andra kan man svälta. Han ger sig in i smala sund med skummande virvelströmmar, som slukar honom. Han möter sexhövdade monster med vassa huggtänder. Blixtar ljungar kring honom. Han måste svinga sig upp i hängande grenar för att rädda sig ur en strid flod. Några gudinnor och gudar beskyddar honom, andra vill döda honom. Han byter identitet. Han är utmattad. Han faller i sömn och vaknar till ljudet av skratt. Han berättar sin historia för främlingar. Han har varit borta i tjugo år. Han bars iväg någonstans och lämnades där. Han har fått gift i sitt vin. Det har varit en hård resa.

På många sätt har samma saker hänt även dig. Även du har fått gift i ditt vin. Även du har delat bädd med fel kvinna. Även du har trollbundits av magiska röster, ljuva röster med underliga melodier. Även du har kommit ett gott stycke på väg och sedan blåsts tillbaka av vinden. Och det har varit nära ögat för dig också. Du har retat upp fel personer. Och även du har irrat omkring i landet. Även du har känt den elaka vinden, den som inte för något gott med sig. Och det är ändå inte allt.

När han kommer hem, blir det inte precis lättare. Skurkar har flyttat in och utnyttjar hans hustrus gästfrihet. Och de är alldeles för många. Och fast han är större än dem alla och bäst på allt – den bäste snickaren, den bäste jägaren, den som vet mest om djur, den bäste sjömannen – är det inte hans mod som kommer att rädda honom utan hans list.

Alla dessa slöfockar kommer att få betala ett pris för att de har skändat hans palats. Han kommer att förklä sig till en usel tiggare, och en av det lägre tjänstefolket kommer att sparka ner honom för trappan, övermodigt och enfaldigt. Tjänarens övermod gör honom upprörd, men han behärskar sin vrede. Han är en mot hundra, men de ska alla stupa, även de starkaste. Han var ingen. Och när allt är över till sist, när han äntligen är hemma, sitter han med sin fru och berättar historierna för henne.

Så vad betyder alltsammans? Jag själv och många låtskrivare har påverkats av dessa teman. Och de kan ha många olika betydelser. Om en sång gör intryck på dig så är det allt som räknas. Jag behöver inte veta vad en sång betyder. Jag har lagt in många olika saker i mina sånger. Jag tänker inte bekymra mig om vad alltsammans betyder. När Melville stuvade in Gamla testamentet, referenser till bibeln, vetenskapliga teorier, protestantiska trossatser och all den där kunskapen om havet och segelfartyg och valar i en och samma berättelse, tror jag inte att han bekymrade sig om det heller – om vad alltsammans betyder.

Likaså John Donne, diktarprästen som levde på Shakespeares tid, när han skrev följande ord: “Se Sestos och Abydos, hennes bröst. Inte hos två älskare utan hos två kärlekar, som reden.” Jag vet inte vad det heller betyder. Men det låter bra. Och man vill ju att ens sånger ska låta bra.

När Odysseus i Odysséen besöker den ryktbare krigaren Akilles i underjorden – han som bytte ett långt liv i fred och belåtenhet mot ett kort liv fullt av ära och berömmelse – säger Akilles till Odysseus att alltsammans var ett stort misstag. “Jag dog, det var bara det.” Det fanns ingen ära. Ingen odödlighet. Om han kunde, skulle han återvända till jorden som en usel slav hos en fattig bonde hellre än att vara det han är – kung i de dödas rike. Och vilka svårigheter han än skulle möta i livet, skulle de vara att föredra framför att befinna sig på denna döda plats.

Det är också vad sångerna är. Våra sånger lever i de levandes land. Men sånger är inte som litteratur. De är menade att sjungas, inte läsas. Orden i Shakespeares pjäser var menade att framföras på scen, precis som sångtexter är menade att sjungas, inte läsas på en sida. Och jag hoppas att några av er får möjligheten att lyssna till dessa texter på det sätt som de var avsedda att höras: i en konsert eller på en skiva eller hur nu folk lyssnar på sånger i våra dagar. Jag återvänder till Homeros, som säger: “Sjung, o gudinna, i mig och låt så historien berättas.”

Översättning: Horace Engdahl