English
Swedish

Presentationstal av professor Anders Olsson, ledamot av Svenska Akademien, ordförande i Nobelkommittén för litteratur, 10 december 2019.

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, ärade Nobelpristagare, mina damer och herrar!

Samtidens litteratur blommar som aldrig förr vid främmande stränder. En sådan plats är Ingenmansbukten, Peter Handkes namn på den ort sydväst om Paris där han sedan trettio år har haft sin boplats. Peter Handke, född i Kärnten i Österrike, har under nästan hela sitt författarliv verkat utanför sitt fosterlands gränser. Han har frivilligt valt exilen som produktiv livsväg, där det inte är metropolen utan periferin han skildrar. I den vindlande berättelsen Mitt år i Ingenmansbukten beskriver berättaren utkanten där han lever med utomordentlig omsorg. Lika påtagliga som oljudet från grannens gräsklippare eller vansinnesarior är vildbinas hänryckande dån i klippan eller bäverråttornas uppstickande morrhår i den namnlösa gölen. Är ordet ”göl” det rätta, fråga Flaubert! Periferin har förvandlats till centrum.

Peter Handkes verk är fyllt av en stark upptäckaranda, en vilja att skriva världen ny. Debutåret 1966 attackerade han en litterär värld för dess bristande förmåga att beskriva verkligheten, men över femtio år senare, med ett 80-tal verk bakom sig – däribland filmer och ett 20-tal dramer – är det lätt att se hur han inte bara har förverkligat sin dröm om en ny prosa  utan hur hans skrivsätt blivit tongivande för flera generationer författare i Europa under efterkrigstiden.

I den märkliga berättelsen Upprepningen låter Handke sin berättare uppsöka barndomens trakter i östra Slovenien. Han tar in på ett värdshus, där han blir vän med en servitör. Efter en sen ankomst mitt i natten ser han från sitt fönster servitören bära ned en trave tallrikar till en närliggande bäck. Med en graciös gest skjuter denne ut de vita tallrikarna en efter en på vattenytan och låter dem segla vidare. Sakligt och utan kommentarer beskrivs denna lika gåtfulla som oförglömliga scen. Här tycks en dröm födas om ett annat tillstånd.

Handkes verk handlar ofta om att återvända till ursprungen och minnas de döda, men ingen strikt upprepning är möjlig. I Berättelsen om ett liv, den starka skildringen om hans mor efter hennes självmord 1971,  låter han oss erfara katastrofens omfång genom den avklarnade blicken och det återhållna språket.

Peter Handkes banbrytande språkkonst uppstår när hans hyperaktiva sinne för det särskilda tvingar fram en undersökning av det egna mediet. I hans böcker vandrar vi gärna till fots, och hans ”episka steg” träder med full kraft fram i berättelsen Långsam hemkomst 1979.  Den stora berättelsen är död, men berättandet lever ändå kvar, styrt av fotens markkänning och av en blick som begåvats med språkögon. Han har skrivit: ”Att vara mottaglig är allt”.

Peter Handke har sagt att klassikerna inte bara har räddat utan också har bevarat honom. Men han är samtidigt en djupt samtida diktare som måste göra upp med sitt fadersarv, perverterat av nazisternas ockupation av Österrike under kriget. Det är den slovenska moderslinjen som han företräder, och det är den som motiverar hans antinationalistiska myt om sitt ursprung.

Periferin har blivit centrum också i Handkes senaste stora epos, Frukttjuven, en vandring  från Ingenmansbukten in i det inre av Picardie.  Ortnamnen glöder och varje steg öppnar nya fickor i verkligheten. Handke vänder sig som så ofta mot likriktningen i samtiden och låter letandet i snårskogen efter en borttappad katt spela en huvudroll. Och när han ställer oss inför mötets mirakel finner han det hos de statslösa, hos det unga pizzabudet på sin scooter och den mytiskt skimrande frukttjuven själv, Alexia.

”Lieber Peter Handke,
Ich möchte die wärmsten Glückwünsche der Schwedischen Akademie aussprechen, wenn ich Sie jetzt auffordere, den Nobelpreis für Literatur 2019 aus der Hand Seiner Majestät des Königs entgegenzunehmen.“