English
Swedish

Presentationstal av professor Anders Olsson, ledamot av Svenska Akademien, ordförande i Nobelkommittén för litteratur, 10 december 2020.

Eders Majestäter, Ärade pristagare, Mina Damer och Herrar,

Allt får en ny innebörd i efterhand. I den amerikanska poeten Louise Glücks verk Faithful and Virtuous Night från 2014 finns en dikt mitt i boken som heter ”Afterword”. Den utgör ett avbrott, där den som för ordet tar en paus för att läsa om det han har skrivit. Den som talar i dikten är en äldre målare, som befinner sig vid den kritiska punkt där hans pensel stelnar vid anblicken av kaos och där han måste göra upp med föreställningen om att ha ett öde. Han talar om den upphöjda ensamheten hos filosofen Immanuel Kant på väg till broarna i Königsberg. I en parentes tillägger han: ”(Vi har samma födelsedag.)” Om man ser efter föddes Louise Glück på samma dag som Kant, den 22 april, och Kants  teman är också hennes: såväl det sublima, vår fångenskap i våra föreställningar som vår svårighet att gripa det verkliga. Den skrivande målaren är en tunn mask som diktaren talar genom.

Louise Glücks dikter är skrivna i efterhand. Barndomen, och de nära relationerna till föräldrar och syskon, är en motivkrets som aldrig har lämnat henne i fred. Hon har skrivit tolv diktsamlingar och ett par volymer med essäer om poesi, och alla kännetecknas av en vilja att komma till klarhet. Ingen kan vara hårdare än hon mot jagets illusioner. Även om det självbiografiska stoffet är viktigt, är Glück knappast någon bekännande poet. Den ”sanning” hon söker måste ta omvägar över fantasin och andras röster, som målaren i ”Afterword”, för att framträda. I flera av sina verk talar Glück genom mytologiska gestalter som Dido, Persefone eller Eurydike. De är masker som förvandlar det mest akut personliga till något lika allmängiltigt som dubbelbottnat. Detta poetiska språk har en av sina förutsättningar i jagets splittring, som den röda vallmon vittnar om i samlingen The Wild Iris från 1992:  ”in truth / I am speaking now / the way you do. I speak / because I am shattered.” Hos Louise Glück  kan två stridande sanningar dela på det sista ordet. Det är just vad som sker i dikten ”Afterword”:

Shall I be raised from death, the spirit asks.
And the sun says yes.
And the desert answers
your voice is sand scattered in wind.

Vid sidan om den klassiska mytvärlden är den rika engelskspråkiga dikttraditionen Glücks främsta litterära källa. Det kan vara vad hon har kallat ”det inre lyssnandet” hos John Keats, den solitära, uppfordrande rösten hos Emily Dickinson eller det angelägna tilltalet hos T.S. Eliot. Hon dras till den intima röst som inbjuder till delaktighet. Viktig är hennes upptäckt hur hon kunde göra poesi av sitt eget talspråk i samlingen Ararat från 1990. Där möter oss nästan brutalt öppenhjärtiga bilder ur familjelivet, befriade från allt poetiskt utanverk. Samtidigt har hon erövrat en suverän känsla för hur dikten och diktsamlingen som helhet är uppbyggd.

Louise Glück är inte bara motsättningarnas och den luttrade klarsynens diktare. Hon är också förnyelsens poet som få andra, och även om dikten är skriven i efterhand och tycks förbunden med det äppelträd som en gång sågs i barndomen, är ”förändring” ett av hennes nyckelord. Hon lär oss att förnyelsens ögonblick sammanfaller med ordens ankomst. Hennes inre drivkraft är en ostillbar hunger och en utomordentlig tilltro till poesins möjligheter. Hon kan ta förnyelsens språng  med eftertänksamma parabler med en till synes självklar diktion, men också med komik och bitande kvickhet. Och när Louise Glück i sin sena dikt konfronterar det ofrånkomliga slutet finns det en förunderlig grace och lätthet i hennes anslag. Det är en ton som länge dröjer kvar och som kan bära också oss läsare vidare.

Dear Louise Glück, on behalf of the Swedish Academy, it is my privilege to convey to you our warmest congratulations to the Nobel Prize in Literature 2020.

Copyright © The Nobel Foundation 2020