English
Swedish

DEN RÖDA VALLMON

Det allra bästa
är att inte ha några
tankar. Känslor:
åh, de har jag; de
styr mig. I himlen
har jag en herre
vid namn solen, jag öppnar
mig för honom och visar
elden i mitt eget hjärta, eld
lik hans närvaro.
För vad är en sådan härlighet
om inte ett hjärta? Åh mina systrar och bröder,
var ni som mig en gång for länge sedan,
innan ni blev människor? Tillät
ni er själva
att öppnas en enda gång, för att aldrig
öppnas igen? För i sanning
talar jag nu
som ni gör. Jag talar
för att jag är splittrad.

‘Den röda vallmon’ ur Vild iris av Louise Glück
Översättning och © Jonas Brun. RÁMUS förlag, 2020

NOSTOS

Det stod ett äppleträd i trädgården –
detta måste ha varit
fyrtio år sedan – och bortom det,
bara ängar. Här och där
krokus i det fuktiga gräset.
Jag stod vid fönstret:
sent i april. Vårblommor
i grannens trädgård.
Hur många gånger blommade
egentligen trädet på min födelsedag,
just den dagen, inte före
eller efter? Utbyte
av det oföränderliga
mot det som ändras, utvecklas.
Utbyte av bilden
av den obevekliga jorden. Vad
vet jag om den här platsen,
trädets roll sedan decennier
ersatt av en bonsai, röster
som hörs från tennisbanorna –
Åkrar. Doften av nyslaget högt gräs.
Som man förväntar sig av en lyriker.
En gång betraktar vi världen, i barndomen.
Resten är minne.

‘Nostos’ ur Meadowlands av Louise Glück
Översättning och © Stewe Claeson. RÁMUS förlag, 2020.

TELESKOP

Den korta stunden efter att man flyttat blicken
då man glömmer var man befinner sig
eftersom man tycks ha varit
någon annanstans, i natthimlens tystnad.

Man har slutat att vara i världen.
Man är på en annan plats,
en plats där mänskligt liv inte betyder någonting.

Man är inte en varelse i en kropp.
Man finns som stjärnorna finns,
delar deras stillhet, deras ofantlighet.

Sedan är man tillbaka i världen.
Om natten, på en kylig kulle,
man monterar ner teleskopet.

Efteråt inser man,
inte att bilden är falsk,
utan att relationen är falsk.

Man inser ännu en gång hur långt
varje ting befinner sig från varje annat ting.

‘Teleskop’ ur Averno av Louise Glück
Översättning och © Jonas Brun. RÁMUS förlag, 2017.

KORSVÄGAR

Min kropp, nu när vi inte ska färdas tillsammans mycket längre
upplever jag en ny ömhet för dig, rå och okänd,
som det jag minns av kärleken från när jag var ung –

kärleken som så ofta var löjlig när det kom till dess föremål
men aldrig i valen, i intensiteten.
Krävde för mycket på förhand, för mycket som inte gick att lova –

Så räddhågsen min själ har varit, så våldsam:
förlåt dess brutalitet.
Min hand rör sig varsamt över dig, som vore den själen,

önskar att inte väcka anstöt,
men angelägen att, till sist, uttrycka något substantiellt:

det är inte jorden jag kommer att sakna,
det är dig jag kommer att sakna.

‘Korsvägar’ ur Ett byliv av Louise Glück
Översättning och © Jonas Brun. RÁMUS förlag, 2021.

URSPRUNGLIGT LANDSKAP

Du trampar på din far, sa min mor,
och sannerligen, jag stod precis i mitten
av en gräsplätt, så fint klippt att den hade kunnat
vara min fars grav, fast ingen sten sa just det.

Du trampar på din far, upprepade hon,
skarpare nu, och jag började tycka det var märkligt
eftersom också hon var död; till och med läkaren medgav det.

Jag flyttade mig lite åt sidan, till det ställe
där min far slutade och min mor började.

Kyrkogården var stilla. Vind blåste i träden;
jag kunde mycket svagt höra ljud av gråt flera rader bort,
och längre bort, en hund som ylade.

Till sist försvagades dessa ljud. Det slog mig att
jag inte hade något minne av att ha blivit skjutsad hit,
till detta som nu tycktes vara en kyrkogård, fast det hade kunnat vara
en kyrkogård i mitt huvud bara; kanske var det en park, eller om inte en park,
så en trädgård med en berså, doftande, insåg jag nu, av rosor –
douceur de vivre fyllde luften, levandets sötma,
som man säger. Och så efter en stund

slog det mig att jag var ensam.
Vart hade de andra tagit vägen,
mina kusiner och min syster, Caitlin och Abigail?

Sedan avtog ljuset. Var fanns bilen
som väntade på att köra hem oss?

Nu började jag leta efter alternativ. Jag kände
en otålighet växa inom mig, som snart, tyckte jag, liknade ängslan.
Till sist upptäckte jag på avstånd ett litet tåg,
som verkade ha stannat bakom ett lövverk, konduktören
stod lutad mot en dörrkarm och rökte en cigarett.

Glöm inte mig, ropade jag, och sprang nu
över många gravplatser, många mödrar och fäder –

Glöm inte mig, ropade jag, och nådde till sist fram till honom.
Min fru, sa han och pekade mot spåren,
ni måste väl förstå att detta är slutet, spåren går inte längre.
Han sa det skarpt, men hans ögon var vänliga;
det fick mig att tydligare förklara vad jag ville.
Men de går tillbaka, sa jag, och jag påpekade
hur robusta de var, som om de hade många återresor framför sig.

Ni skall veta, sa han, att vårt arbete är svårt: vi möter
mycket sorg och besvikelse.
Han betraktade mig med allt större öppenhet.
Jag var likadan som ni en gång, la han till, förälskad i oron.

Nu talade jag som till en gammal vän:
men ni då, sa jag, eftersom han ju kunde ge sig av när han ville,
har ni ingen lust att åka hem,
att se staden igen?

Detta är mitt hem, sa han.
Staden – det är i staden jag försvinner.

‘Ursprungligt landskap’ ur Faithful and Virtuous Night (ännu ingen svensk titel) av Louise Glück
Översättning och © Stewe Claeson. RÁMUS förlag, 2021.

EN AVKORTAD RESA

Jag tyckte trapporna var något besvärligare än jag väntat och satte mig därför ned, mitt under resan, så att säga. Eftersom där fanns ett stort fönster mitt emot räcket kunde jag underhålla mig med små dramer och komedier utanför på gatan, fast ingen som jag kände passerade, i alla fall inte en enda, som hade kunnat hjälpa mig. Och inte heller användes trapporna just, vad jag kunde se. Du måste resa dig, grabben, sa jag till mig själv. Eftersom det plötsligt verkade omöjligt, gjorde jag det näst bästa: jag bestämde mig för att sova, stödde huvudet och armarna mot trappsteget ovanför, och kröp ihop. Lite senare dök det upp en liten flicka längst upp i trappan, hon höll en äldre kvinna i handen. Mormor, ropade den lilla flickan, det ligger en död man i trappan! Vi måste låta honom sova, sa mormodern. Vi måste gå förbi försiktigt. Han har kommit till den punkt i livet när varken att återvända till början eller att fortsätta mot slutet verkar möjligt att stå ut med; därför har han beslutat sig för att stanna till här, mitt i allting, fast det betyder att han blir ett hinder för andra, så som för oss. Men vi får inte ge upp hoppet, i mitt eget liv, fortsatte hon, var det likadant en gång, fast det är längesedan. Och sedan lät hon barnbarnet gå framför sig så att de kunde passera utan att störa mig.

Jag hade gärna hört hela hennes berättelse, eftersom jag tyckte att hon, när hon klev förbi, verkade vara en energisk person, beredd att njuta av livet och på samma gång rättfram, utan illusioner. Men strax hördes rösterna bara som viskningar, eller som långt ifrån. Kommer han att vara kvar när vi kommer tillbaka, mumlade barnet. Då är han borta sedan länge, sade mormodern, antingen har han klättrat upp hela vägen eller ner, vart han nu skulle. Då tänker jag säga adjö nu, sa den lilla flickan. Och hon knäböjde nedanför mig, nynnade en bön som jag uppfattade som den judiska bönen för de döda. Herrn, viskade hon, min mormor säger att herrn inte är död, men jag tänkte att detta kanske kunde trösta när ni har det svårt och jag kommer inte att vara här för att sjunga den vid rätt tillfälle.

När herrn hör detta nästa gång, sa hon, kommer orden inte att vara lika skrämmande, ifall herrn kommer ihåg att första gången var det en liten flickas röst som sjöng dem.

‘En avkortad resa’ ur Faithful and Virtuous Night (ännu ingen svensk titel) av Louise Glück
Översättning och © Stewe Claeson. RÁMUS förlag, 2021.