English
Swedish

Presentationstal av författare Ellen Mattson, ledamot av Svenska Akademien, ledamot i Nobelkommittén för litteratur, 10 december 2021.

Eders Majestäter, Ärade pristagare, Mina Damer och Herrar,

Det finns en berättelse som berättas om och om igen i Abdulrazak Gurnahs romaner. Den handlar om en pojke som försvinner, rövas bort, säljs, sätts ut som Moses i vassen eller flyr för att rädda sitt liv. Han blir till en ung man som lever någonstans där han inte hör hemma och där han tvingas hitta sätt att hantera sorgen över den brustna kontakten med det förflutna, men också chocken i mötet med ett samhälle som är i grunden fientligt. De strategier han prövar är ironi, distans, tigande och lögner.

Lögn är här det samma som litterär fiktion, Gurnahs författarskap handlar bland mycket annat om hur författare föds och hur historier blir till, som ett sätt att förstå det som hänt men också skapa alternativ till det som hänt, en något bättre eller bara annorlunda version att erbjuda de närmaste och hålla upp framför sig som skydd mot det mest avslöjande ljuset. Men det som ska skydda förvandlas med tiden till en sjukdom, en nessosmantel som förtär den som bär den, och den unge mannen blir en lite äldre man, till sist en gammal man som stelnat i lögnen om sitt liv och försöker bryta den tystnad som blivit en mur mellan honom och världen.

Det var en gång en pojke, så börjar historien. I tidernas begynnelse, det är så historier börjar. Författarens uppgift är att se till att historien fortsätter, att underordna sig och föra den till slut, först när den är fullbordad kan vi förstå betydelsen av alla dessa händelser och förlopp, de gåtfulla band som binder människorna samman och den djupaste meningen i slutackordet som allting leder fram till. Först när det har klingat ut blir musiken hel och begriplig. Det är vår tids historia och alla tiders som gestaltas i romaner som Pilgrims way, Paradise, Afterlives och Desertion, om att förlora sin plats i världen och söka en ny, och att motstå slaveriet också när det uppträder förtäckt och i frestande former. Att stiga in i Gurnahs författarskap innebär att omslutas av den stora muntliga traditionens mönster och mytologier ‒ i förening med det som är romankonstens premiss: det unika i varje öde. Gurnah skildrar exilen, men aldrig i generella termer, han skriver inte om historiska processer utan om enskilda människor som är underkastade historien, de får sina liv formade av den, men alltid var och en på sitt sätt, utifrån förutsättningar som går långt tillbaka, till tidernas begynnelse om man så vill. De berättar sina historier som i Tusen och en natt, för att överleva natten, och vi känner igen den gamla sagans röst, men de som berättar är i modern bemärkelse individer, de är storsinta, högfärdiga, överkänsliga, fega och heroiska, de är sammansatta och motsägelsefulla som i en Shakespearepjäs eller en roman av Joseph Conrad. Helt organiskt möts här två litterära traditioner och blir till något tredje, något enastående vackert.

Varje människa har en dröm om sitt liv och måste bära den genom alla prövningar längs vägen. Till sist är kanske hemlösheten den enda plats man kan kalla sin egen. Den rymmer dem vars liv har slagits sönder men som ändå lyckas bevara inom sig det som är viktigast och ömtåligast av allt.

Dear Abdulrazak Gurnah, on behalf of the Swedish Academy, it is my privilege to convey to you our warmest congratulations to the Nobel Prize in Literature 2021.

Copyright © The Nobel Foundation 2021