English
Swedish

Presentationstal av Professor Anders Olsson, ledamot av Svenska Akademien, ordförande i Nobelkommittén för litteratur, 10 december 2022.

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, ärade Nobelpristagare, ärade Nobelpristagare i litteratur 2020 och 2021, mina damer och herrar!

En fråga uppfyller alltmer samtidens litteratur. Vad innebär det att skriva om sitt liv? Var går gränsen mellan “fiktion” och “verklighet”? Få har tacklat frågan så engagerat som Annie Ernaux. Uppfylld av diktaren Arthur Rimbauds ord “Je suis de race inférieure de toute éternité”, “Jag tillhör ett lägre släkte för evig tid”, har hon tidigt bestämt sig för att upprätta den sociala klass som hon kommer ur. Det är ett rättvisekrav och en attack som driver henne, men istället för att som poeten välja fantasins språk för att besvärja verkligheten väljer hon motsatt väg. Språket är för henne ett medel att riva upp minnets töcken och en kniv för att frilägga det verkliga.

Redan i sin debut med Les armoires vides från 1974 inleder Annie Ernaux undersökningen av sin uppväxt i det lilla samhället Yvetot i Normandie, ett minnesarbete som fortgår i hela författarskapet. De tre första böckerna är fortfarande fiktionsberättelser och bär namnet “roman”, och i den affektladdade debuten är den 20-åriga huvudpersonen, som är på flykt bort från sina sociala villkor, en fiktiv gestalt under namnet Denise Lesur. Men snart ska Ernaux överge sådana berättargrepp. Hon har sagt att debuten lika gärna kunnat heta “Att göra sig kvitt Annie Duchesne”, hennes eget namn som ung. Det säger mycket om hennes ambition. Om Ernaux skriver självbiografiskt är det i en utvidgad mening där hon alltid sätter in jaget i ett större socialt och historiskt sammanhang. Det leder i hennes störst anlagda verk Åren till något som har kallats en ”kollektiv självbiografi”, skriven inte i första utan i tredje person och där den egna livshistorien smält samman med det franska samhällets utveckling under sex decennier.

Annie Ernauxs genombrott kom med Min far  (1983), ett mästerligt porträtt av fadern och den arbetarbakgrund som präglat honom. Hon kunde bara skriva denna bok på andra sidan den klassbarriär som hon var tvungen att överskrida för att bli den författare hon blev. Hon skriver i solidaritet med fadern för att betvinga sitt upplevda förräderi mot dennes värld. Språket är lika avskalat som avlyssnat, där faderns enkla vändningar är liksom ingraverade i den strängt sakliga texten. Ernauxs blick är dubbel, vaken för det som bara hon som dotter har kunnat bevittna, men också avslöjande genom den distans som hon med tiden har erövrat. I  verket Kvinnan skriver hon om sin mor på en lika kärv som lyssnande prosa, och senare i L’autre fille om sin i difteri tidigt döda syster, som hon aldrig hann träffa och som föräldrarna och alla i hennes omgivning hållit tyst om. Denna märkvärdiga bok, som i brevets form är riktad till systern,  har en stark inre dramatik där Ernaux söker komma till klarhet om den dödas  frånvaro i sitt eget liv.

Annie Ernauxs verk är återhållsamt med känslor och känslouttryck, men under ytan pulserar en stark passion. På ett obönhörligt sätt genomlyser Ernaux den skam som genomtränger klasserfarenheten. Det sker i verket Skammen, där faderns livssituation blottläggs i lika våldsmättade som förödmjukande scener. Det sker från ett annat håll i hennes skildring av sin illegala abort, 23-år gammal, i Omständigheter, så omskakande i sin pregnans och sitt tillbakahållna ursinne. Hon har skrivit: “Jag har alltid haft lust att skriva böcker som det skulle bli omöjligt för mig att prata om, som gör den andres blick outhärdlig.”

Det är den oförvägna blicken och den koncisa stilen som är Annie Ernauxs kännemärke, och att hon lyckats göra sina smärtpunkter till en angelägenhet för alla.

Chère Annie Ernaux,
permettez-moi de vous adresser les chalereuses félicitations de l’Académie suédoise, en vous priant d’avancer pour recevoir, des mains de sa Majesté le Roi, le Prix Nobel de Littérature.

Copyright © The Nobel Foundation 2022