English
Swedish
Norwegian

Utdrag ur Det andra namnet. Septologin I-II

Och jag ser mig stå och se på bilden med de två strecken, ett lila och ett brunt, som korsar varann på mitten, en avlång bild, och jag ser att jag har målat strecken långsamt och med tjock oljefärg, och den har runnit, och där den bruna och den lila linjen korsar varann blandar sig färgen vackert och rinner neråt och jag tänker att detta är inte nån bild, men samtidigt är bilden som den ska vara, den är färdig, det är inget mer som ska göras med den, tänker jag och jag måste få bort bilden, jag vill inte längre ha den stående där på staffliet, jag vill inte se mera på den, tänker jag och jag tänker att idag är det måndag och jag tänker att jag måste ställa bort bilden till de andra målningarna jag arbetar med, men som jag inte är färdig med än, de som står med blindramen utåt där mellan dörren till kammaren och dörren till farstun, under knaggen där den bruna axelväskan av läder hänger, den som jag har skissblock och pennor i, och så ser jag på de två travarna med färdiga bilder som står stödda mot väggen intill köksdörren, jag har redan bortemot tiotalet större målningar färdiga, och så fyra fem små, nånting sånt, allt som allt är det fjorton bilder, och de står i varsin stapel bredvid varann där intill köksdörren, för det är inte så långt kvar tills jag ska ha utställning, de flesta bilderna är mer eller mindre kvadratiska, som man säger, tänker jag, men ibland målar jag också bilder som är långsmala och bilden med de två strecken som korsar varann är rektangulär, som man säger, men den bilden vill jag inte ha med på den nästa utställningen jag ska ha, för jag gillar egentligen inte alls bilden, och kanske är det inte nån målning överhuvud taget, bara två streck, eller kanske vill jag ha den själv och inte sälja den? för det finns bilder som jag vill ha själv och inte vill sälja, och denna är kanske en av dem trots att jag ogillar målningen? ja även om den kanske måste sägas vara en misslyckad bild så vill jag kanske ta vara på den och ha den själv? och inte vet jag varför jag vill ha den själv tillsammans med de fåtaliga andra bilderna jag har stående där på vinden, i det ena vindsrummet där, och inte vill bli av med, eller kanske, förresten, kanske Åsleik vill ha bilden? ja för att sen ge den i julklapp till Systern? för varje år, i advent, får han en målning av mig som han ger till Systern i julklapp, och så får jag kött och fisk och annat av honom, ja och så ska vi inte glömma att han också plogar uppfarten åt mig om vintern, som Åsleik brukar säga, ja det också liksom, och när jag då berättar vad en sån målning säljs för i Bjørgvin, ja då säger Åsleik att det för honom är ofattbart att folk vill betala så mycket för en tavla, ja de som gör det måste iallafall ha rejält med pengar, säger han, och jag säger att jag kan förstå att han tycker det är mycket pengar, för det gör även jag, och Åsleik säger att då, när det är på det viset, så är det egentligen en bra affär han gör, och i så fall ger han Systern en alltför dyr julklapp varje år, säger han och jag säger ja ja och så blir det tyst och så säger jag att det händer ju att jag sticker åt honom ett par sedlar för pinneköttet och saltköttet och torrfisken och veden, och för plogningen, och kanske en kasse med lite matvaror köpta i Bjørgvin när jag har varit där och handlat, säger jag, och han säger lite brydd att ja jag gör ju det, rätt ska vara rätt, säger han och jag tänker att det skulle jag inte ha sagt, för Åsleik vill inte ta emot pengar eller nånting annat, men när jag tycker att jag har så jag klarar mig, har nödtorften, och han är så gott som pank, ja då sticker jag liksom bara åt honom några sedlar i hast och i smyg och som om vi liksom inte märker det, och samma sak när jag är i Bjørgvin och handlar, då köper jag också alltid med nåt till Åsleik, tänker jag, för även om jag tjänar smått med pengar, ja så tjänar han nästan ingenting i jämförelse med det jag tjänar, tänker jag och jag ser på travarna med färdiga målningar som står där med den hemmasnickrade blindramen utåt, och varje bild har titel, och den är målad med svart tjock oljefärg överst på blindramen, och målningen som står ytterst och som jag ser bort mot den heter Och vågorna slår sitt något, ja titlarna är viktiga för mig, de är som en del av själva bilden, och alltid målar jag dem med svart oljefärg överst på blindramen, och mina blindramar snickrar jag själv, det har jag alltid gjort och det kommer jag alltid att göra så länge jag målar, tänker jag och jag tänker att egentligen är det kanske för många bilder för en utställning, men jag tar allihop med och lämnar dem till Galleri Beyer och så får isåfall Beyer ställa några åt sidan där i sidorummet till själva galleriet, i Banken som han kallar rummet där han lagrar bilder som inte är utställda, tänker jag och så går jag och ser igen på bilden av de två strecken som korsar varann, bägge är tjockt målade, pastöst som man säger, och oljefärgen har sjunkit ihop lite grann, och så har det blivit en så märklig färg där de två strecken korsar varann, det är en vacker färg utan namn, alltså som det oftast är, för det kan självklart inte finnas namn på alla de otaliga färger som finns, tänker jag och jag går några meter bort från bilden och jag blir stående och ser på den och så släcker jag ljuset och så står jag där och ser på bilden i mörkret, för ute är det mörkt, den här tiden av året är det mörkt, eller nästan mörkt, dygnet runt, tänker jag och jag ser på bilden och ögonen håller på att vänja sig vid mörkret och jag ser strecken, ser dem korsas, och jag ser att det finns mycket ljus i bilden, ja mycket osynligt ljus, så då, ja då är det väl en bra målning ändå, kanske, tänker jag och jag vill inte se längre på bilden, tänker jag och så blir jag stående och ser på bilden likafullt, och nu får jag ge mig med det, tänker jag och så ser jag bort mot det runda bordet där framför fönstret, intill det runda bordet står två stolar, och i den ena, den till vänster, där satt och sitter jag, och i den högra där satt alltid Ales, ja så länge hon levde, men hon dog alldeles för ung och det vill jag inte tänka på, och min syster Alida, hon dog också alldeles för ung och jag vill inte tänka på det, tänker jag och jag ser mig sitta där i min stol och se bort mot det stället som jag brukar se bort mot där ute i Sygnesjøen, mitt riktmärke, där toppen av tallen nedanför mitt hus ska befinna sig mitt i den mittersta glasrutan i det tvådelade fönstret, i den högra delen, för fönstret är uppdelat i två, och bägge delarna kan öppnas, och vardera delen av fönstret är uppdelat i tre rutor, och det är mitt i den till höger som talltoppen ska befinna sig och jag skymtar tallen och där vid mitt siktmärke kan jag se vågorna där i mörkret och jag ser mig sitta där och se ut mot vågorna och jag ser mig gå mot min bil där den står parkerad framfor Galleri Beyer, jag går i min långa svarta rock, och över axeln hänger den bruna axelväskan av läder,

Utdrag ur Det andra namnet. Septologin I-II av Jon Fosse.
Översättning av Lars Andersson.
Albert Bonniers Förlag 2021.
Återgivet med tillstånd av Albert Bonniers Förlag
och Lars Andersson.
Originalets titel: Det andre namnet : roman. Septologien I–II