English
Swedish

Presentationstal av Ellen Mattson, ledamot av Svenska Akademien, ledamot av Svenska Akademiens Nobelkommitté, 10 december 2024.

Eders Majestäter, Ärade pristagare, Mina Damer och Herrar,

Två färger möts i Han Kangs författarskap – vitt och rött. Det vita är snön som faller i så många av hennes böcker, den drar en skyddande ridå mellan berättaren och världen, men vitt är också sorgens färg, och dödens. Rött står för livet, men också för smärtan, blodet, knivens djupa snitt. Textens röst är stundtals förledande mjuk, men den talar om obeskrivlig grymhet, om ohjälplig förlust. Blodet från kropparna som travats i högar efter massakern rinner, mörknar, blir till en uppfordran, en fråga som texten inte kan besvara men inte heller ignorera: hur ska vi förhålla oss till de döda, de bortförda och försvunna, vad kan vi göra för dem, vad är vi skyldiga dem? Det vita och det röda symboliserar en historisk erfarenhet som Han Kang återkommer till i sina romaner.

I Jag tar inte farväl från 2021 skapar snön ett rum där mötet kan ske, mellan levande och döda och de som svävande mittemellan ännu inte bestämt sig för vilken kategori de tillhör. Hela denna roman utspelar sig inuti ett snöfall där berättarjaget lägger pussel med sina minnesbilder, samtidigt som hon rör sig motståndslöst genom tidsskikten och umgås med de dödas skuggor – och tar del av deras kunskap, för det handlar ytterst alltid om kunskap, att söka sanningen också när den är omöjlig att stå ut med. Med utsökt konkretion kan hennes väninna, trots att hennes fysiska kropp befinner sig i en sjukhussäng många mil därifrån, plocka fram en arkivlåda ur en hylla och leta upp ett dokument som fogar ännu en bit till den historiska mosaiken. Drömmen spiller över i verkligheten, det förflutna i nuet, ständigt sker hos Han Kang dessa förskjutningar där gränserna löses upp, och i osäkrade tillstånd rör sig människorna med sina känselspröt riktade åt båda hållen, beredda att uppfatta signalerna och tolka dem. Kanske bryts de ner av detta seende och vittnande som alltid sker till priset av den egna sinnesron. Ändå fortsätter de, med den styrka som krävs. Glömska är aldrig målet. 

Vem dödade mig, frågar den mördade pojkens själ medan de ansiktsdrag som definierade honom i livet löses upp och försvinner. För den som överlevt är frågan en annan: hur ska jag leva vidare med den här kroppen som bara varit mig till plåga, hur kan jag återfå den kropp som tortyren förvandlade till enbart ett blödande ting. Men när kroppen ger upp fortsätter själen att tala, när själen tröttnar fortsätter kroppen att gå, längst därinne finns ett segt motstånd, ett stillsamt insisterande som är starkare än ord, kravet på att minnas: återigen, glömska är aldrig det som söks och är heller inte möjligt. Han Kangs människor är sårade, bräckliga, i någon mening svaga, men de har ändå just så mycket styrka och just den sorts styrka som behövs för att ta ännu ett steg och ställa ännu en fråga, begära ut ännu ett dokument, göra ännu en intervju med ett överlevande vittne. När ljuset sjunker fortsätter de dödas skuggor ändå att röra sig på väggen. Ingenting går någonsin över, ingenting tar någonsin slut.

Kära Han Kang, på Svenska Akademiens vägnar är det mitt privilegium att till er framföra våra varmaste gratulationer till Nobelpriset i litteratur 2024. Jag ber er nu att stiga fram för att motta Nobelpriset från Hans Majestät Konungens hand.

Copyright © The Nobel Foundation 2024