English
Swedish

Utdrag ur Levande och döda

I

Pojken. 1980

“Det ser ut att bli regn”, muttrar du för dig själv.

Vad gör vi om det börjar vräka ner?

Du sluter ögonen så att bara en smal strimma ljus sipprar in och kisar mot ginkgoträden framför Provinskontoret. Som om vinden är på väg att anta synlig form mellan deras grenar. Som om regndropparna som vän­tar i luften håller andan innan de i vilket ögonblick som helst kommer att skälva ner, glittrande likt juveler.

När du öppnar ögonen igen blir trädens konturer vaga och suddiga. Du kommer snart att behöva glasögon. Den tanken avbryts tillfälligt av ropen och applåderna som bryter ut borta vid fontänen. Synen blir kanske aldrig sämre än den är nu, du kanske kommer att slippa glas­ögon trots allt.

‘Om du vet ditt eget bästa går du hem, nu på momang­en. Hör du vad jag säger?

Du ruskar på huvudet, försöker göra dig kvitt min­net, vreden som färgade din brors röst. Från högtalarna framför fontänen hörs den klara bestämda rösten hos den unga kvinna som håller i mikrofonen. Du kan inte se fontänen från där du sitter, på trappan upp till den kommunala idrottshallen. Du skulle vara tvungen att gå runt till byggnadens högra sida för att ens få en avlägsen skymt av minnesceremonin. Så du bestämmer dig för att sitta kvar där du är och bara lyssna.

“Bröder och systrar, i dag kommer våra anhöriga att föras hit från Röda korsets sjukhus.”

Sedan anför kvinnan folkmassan som har samlats på torget i nationalsången. Hennes röst drunknar snart i mängden, tusentals röster som läggs ovanpå varandra, ett torn av ljud som stiger mot himlen. Melodin svingar sig upp till en högsta höjd, bara för att åter dala ner igen. Din egen lågt mumlande stämma är knappt hörbar.

I morse, när du ville veta hur många döda som skulle transporteras från Röda korsets sjukhus i dag, var Jin-­sus svar inte utförligare än det behövde vara: trettio. Medan nationalsångens blytunga massa stiger och faller, stiger och faller, kommer trettio kistor att lyftas ner från lastbilarna, en efter en. De kommer att placeras bredvid de tjugoåtta som du och Jin-su ställde ut på förmidda­gen, i en rad som sträcker sig hela vägen från idrottshal­len till fontänen. Innan gårdagskvällen hade tjugosex av de åttiotre kistorna i hallen fortfarande inte burits ut för den kollektiva minnesceremonin. I går kväll hade den siffran stigit till tjugoåtta, efter att två familjer hade dykt upp och identifierat varsitt lik, som därpå hade lagts i varsin kista med en ofrånkomligt hastig och improvise­rad version av de sedvanliga riterna. Efter att ha skrivit upp de dödas namn och kistnummer i din antecknings­bok skrev du “kollektiv minnesceremoni” inom paren­tes; Jin-su hade bett dig att noggrant notera vilka kistor som redan hade gått igenom ceremonin för att undvika att samma kistor bars ut två gånger. Du hade velat gå dit och titta på, bara den här gången, men han hade sagt åt dig att stanna kvar utanför idrottshallen.

“Det kanske kommer någon och letar efter en anhörig medan ceremonin pågår. Vi behöver någon som vaktar ingången.”

De andra som du har arbetat tillsammans med, alla äldre än du, närvarar vid ceremonin. Med svarta band fastnålade på bröstets vänstra sida följer de sörjande, som vakat i flera nätter vid kistorna, efter i en långsam, stel procession, likt fågelskrämmor stoppade med sand eller trasor. Eun-sook dröjde sig kvar och när du sa: “Det är okej, du kan följa med dem”, skrattade hon och blottade en sned tand. Varenda gång hon kände sig generad gav hon till ett nervöst skratt, och den där tanden fick henne alltid att se en smula illmarig ut.

“Jag är bara med i början, och kommer direkt tillbaka sedan.”

När du är ensam kvar sätter du dig på ett av trappste­gen som leder upp till idrottshallen och placerar anteck­ningsboken i knät, en improviserad historia vars omslag utgörs av ett stycke hopvikt svart halmpapper. Betong­trappans kyla tränger in genom dina tunna tränings­overallsbyxor. Din gymnastikjacka är knäppt ända upp i halsen och du håller armarna hårt korsade över bröstet.

Hibiskus och tre tusen ri med blomsterprunkande berg och floder.

Du slutar sjunga med i nationalsången. “Blomsterprun­kande berg och floder” får dig att tänka på ett av tecknen i den raden, det som betyder “blomsterprunkande”, ryeo, ett av dem du lärde dig på lektionerna i kinesisk skrift. Det har ovanligt många streck; du tvivlar på att du kom­mer ihåg hur man skriver det. Utifrån det kinesiska sät­tet att skriva frasen skulle den också kunna utläsas som “berg och floder där blommorna prunkar” eller “berg och floder som prunkar som blommor”. För din inre syn trängs tecknet för ryeo undan av bilden av stockrosor, samma sort som växer i dina föräldrars trädgård och som på sommaren skjuter upp över huvudet på dig. Långa, stela stjälkar med blommor som vecklar ut sig likt små vita tyglappar. Du sluter ögonen för att se dem tydligare. När du gläntar en aning på ögonlocken skälver ginkgo­träden utanför Provinskontoret i vinden. Än så länge har inte en droppe regn fallit.

Nationalsången är slut, men det tycks ha uppstått nå­got problem med kistorna. Kanske är de helt enkelt för många. Förtvivlad gråt hörs svagt i uppståndelsen. Kvinnan som håller i mikrofonen föreslår att alla ska sjunga Arirang medan de väntar på att allt blir klart med kistorna.

Du som övergav mig här
ska få ont i fötterna innan du ens har gått tio ri …

När sången har klingat ut säger kvinnan: “Låt oss hålla en tyst minut för de döda.” Sorlet från den flertusen­hövdade skaran upphör lika omedelbart som om någon hade tryckt på en knapp, och tystnaden som följer känns chockerande total. Du reser dig upp för den tysta minu­ten och går sedan uppför trappan till huvudingången där en av dörrarna har lämnats öppen. Du tar upp munskyd­det ur byxfickan och sätter på det.

De här vaxljusen hjälper inte det minsta.

Du stiger in i idrottshallen och tvingar tillbaka en våg av illamående när stanken sköljer över dig. Det är mitt på dagen, men det är så skumt därinne att det påminner mer om dunkelt skymningsljus. De kistor som redan gått igenom minnesceremonin står prydligt uppställda nära dörren, och nedanför det stora fönstret ligger trettiotvå döda människor vars kroppar ingen anhörig har identi­fierat än och som därför ännu inte har placerats i en kista. Var och en är täckt av ett vitt skynke. Vaxljus nedstuckna i tomflaskor fladdrar stilla bredvid deras huvuden.

Du går längre in i salen, mot en rad med sju lik som ligger lite avsides. Medan de övriga har sina skynken upp­dragna endast till halsen, nästan som om de sover, är dessa helt täckta. Deras ansikten blottas bara då någon kommer och letar efter en ung flicka eller ett barn. Åsynen av dem är annars för brutal för att utsätta någon för den.

Även bland dessa finns olika grader av fasa. Värst är liket i det bortersta hörnet. När du först såg henne kunde man fortfarande se att hon var en ganska liten kvinna någon­stans mellan arton och tjugotre; nu har hennes ruttnande kropp svällt upp och är lika stor som en vuxen mans. Varje gång du drar bort tygskynket åt någon som kommit för att leta efter en dotter eller yngre syster chockas du över hur oerhört snabbt förruttnelsen går. Djupa sår löper från pannan ner till vänster öga, från kindbenet till käken, från vänster bröst till armhålan, långa gapande jack där köttet är blottat. Höger sida av huvudet är helt krossat, förmodligen av en batong, och man ser hjärnan innanför skallbenet. Dessa öppna sår var det första som ruttnade, följt av de många blåmärkena på hennes misshandlade kropp. Hennes tår, med genomskinligt nagellack, hade inga yttre skador och var opåverkade till en början, men allt eftersom svartnade de och svällde upp likt tjocka bitar av ingefära. Den veckade kjolen med sitt mönster av små vattendroppar, som förut nådde ner till vaden, täcker inte ens hennes uppsvällda knän längre.

Du går tillbaka till bordet vid dörren för att hämta ett nytt ljus från lådan och återvänder därefter till kroppen i hörnet. Du tänder det nya ljusets bomullsveke på den nedsmälta ljusstump som flämtar bredvid liket. När ve­ken fattar eld blåser du ut det döende ljuset, tar ut det ur glasflaskan och ersätter det med det nya, försiktigt, så att du inte bränner dig.

Med handen sluten om den ännu varma ljusstumpen böjer du dig fram. Du försöker hålla stanken ifrån dig och ser djupt in i den nya lågan. Den fladdrar oupphörligt och påstås bränna bort lukten av död som hänger likt en tät dimma i rummet. Det är något förhäxande med den brandgula glöden i lågans mitt, hettan därinne är uppenbar för ögat. Du fokuserar blicken ytterligare och koncentrerar dig på det lilla blåskiftande område som omsluter veken. Dess skälvande form påminner om ett hjärta eller kanske en äppelkärna.

Du rätar på dig, står inte längre ut med stanken. Med­an du ser dig omkring i det dunkla rummet dröjer du med blicken vid vart och ett av ljusen som flämtar bredvid liken, likt pupiller i tysta ögon.

Plötsligt slås du av en undran: Vad händer med själen när kroppen dör? Hur länge dröjer den kvar vid sitt i sitt forna hem?

/- – -/

Min Dong-ho. Jag var trettio när jag fick dig. Minsting­en. Min vänstra bröstvårta hade varit konstigt skapt så länge jag kunde minnas, och dina båda bröder hade hållit sig till dess mer normalt formade partner. Vänsterbröstet svällde förstås ändå av mjölk, men eftersom de vägrade att dia det, hårdnade det på ett sätt som gjorde det helt annorlunda än det mjuka högra bröstet. Det såg gräsligt ut, ett kors jag var tvungen att bära i många år. Men med dig blev allt annorlunda. Du sög dig fast vid mitt vänstra bröst av egen fri vilja och din lilla mun drog häpnads­väckande varsamt i den missformade bröstvårtan. Och så fick båda brösten samma mjuka form.

Min Dong-ho. Jag visste inte att ett barn kunde se så lyckligt ut över att bli ammat. Eller att den gula avföring som fyllde tygblöjan kunde ha en så egendomligt söt­aktig doft. Du kravlade omkring överallt som en liten valp och stoppade precis allt i munnen. Sedan var det den gången då du blev sjuk och svullnade upp i ansik­tet, fick kramp och kräktes sur mjölk över mitt bröst. När jag slutade amma dig sög du på tummen så ihärdigt att nageln blev tunn och genomskinlig som rispapper. Du tultade mot mig ett steg i taget medan jag klappade i händerna och ropade Ja, kom då, kom då! Sju kvillrande steg tills jag kunde sluta dig i min famn.

‘”Jag tycker inte om sommaren men jag tycker om sommarkvällar.” Det var något du kläckte ur dig det år du fyllde åtta. Jag tyckte om hur det lät och minns att jag tänkte för mig själv att du nog skulle bli poet. Alla varma sommarkvällar då ni pojkar satt ute på bänken på gården och delade en vattenmelon med er far. När din tunga slickade i sig de sötklibbiga resterna runt munnen.

Jag klippte ut fotot från din elevlegitimation och lade det i portmonnän. Det är alltid tomt i huset, dag som natt, men ändå väntar jag till tidigt på morgonen då det inte finns minsta risk att någon ska titta förbi, innan jag vecklar upp papperet som jag slagit in det i och slätar ut ditt skrynk­lade ansikte. Det finns ingen som skulle kunna höra mig, ändå sänker jag rösten till en viskning … Dong-ho.

Sent på hösten, när regnsäsongen är över och himlen är gnistrande klar, stoppar jag portmonnän i västjackans innerficka och tar mig mödosamt ner till flodstranden, med händerna på knäna. Jag traskar långsamt längs sti­gen där världen blommar i en orgie av färger och brom­sar surrar över döda, hopringlade maskar.

När du var sex, sju år, då dina bröder var i skolan och det var tyst i huset, var du redan innan klockan slagit ett så uttråkad att du inte visste vad du skulle göra av dig själv. Så varje dag gick du och jag längs floden hela vägen till butiken för att hälsa på din far. Du tyckte inte om skuggiga platser där träden skymde solen. När jag ville gå där för att slippa ifrån hettan drog du mig i handen så hårt du kunde, tillbaka till solskenet. Trots att ditt hår glimmade av svett och du flämtade så häftigt att det lät som om du hade ont. Vi går dit bort, mamma, där solen skiner, det kan vi väl? Jag låtsades att du var för stark för mig och lät mig dras med. Det är soligt där borta, mamma, och det finns en massa blommor också. Varför går vi där det är mörkt, kom så går vi dit där blommorna blommar.

Utdrag ur Levande och döda av Han Kang
Copyright © Han Kang, 2014
Svensk utgåva: Natur & Kultur, Stockholm, 2016
Originalets titel: 소년이 온다 (Pojken kommer)
Engelska originalets titel: Human Acts
Översättning från engelskan: Eva Johansson