As the Laureate was unable to be present at the Nobel Banquet in Stockholm, December 10, 1903, a telegrem was read by Professor the Count K.A.H. Mörner, Rector of the Royal Caroline Institute (in Danish)

Köpenhamn d. 10/12 1903

“Herr Rektor Greve Mörner! Jeg beder dem overbringe den højtærede Forsamling min Hilsen og min Beklagelse över ikke at kunne være tilstede ved denne Fest. Til dem og de øvrige Medlemmer af det Karolinske Instituts Lærerkollegium sender jeg min bedste Tak for den Ære, som de har vist mig ved Tildelelsen af den medicinske Nobelpris. Denne ærefulde, internationale Pris, som i saa høj Grad opildner til nyt Arbeide og nye Anstrængelser, har jeg tillige modtaget med en dyb Følelse af, at den ogsaa forpligter. Mine bedste Ønsker for det Karolinske Institut.

Niels R. Finsen

Professor the Count K.A.H. Mörner also made this comment (in Swedish):

Eders Kungliga Högheter, mina damer och herrar!

Jag beder att få föreslå en skål för pristagaren inom gruppen fysiologi och medicin.

Den fest, till hvilken vi i dag samlats, är en litteraturens och vetenskapernas högtid till firande af deras framsteg och till minne af deras befrämjare, d:r Alfred Nobel. Det är således en den andliga odlingens glädjefest. Sorgens malört fattas dock icke i glädjens bägare. Professor Finsen är af svår sjukdom hindrad att närvara. Själf en välgörare för lidande medmänniskor är han dock ett lidandets offer; själf en banbrytare för läkekonsten är han dock ett bevis på dennas vanmakt i många fall.

Hans sjukdom, som oafbrutet fortgått under mer än ett decennium och under sista tiden vunnit allt större herravälde, har dock aldrig blifvit honom så öfvermäktig, att den kufvat hans forskarhåg. Snarare torde man kunna säga, att denna blifvit väckt och eldad af hans eget lidande. Hans första, mer obestämda tankar beträffande ljusets inflytande på organismen rörde sig om hans eget lidande och möjligheten att inverka därpå. Snart öfvergaf han emellertid tanken på sig själf för att – man må säga: med uppoffring af sig själf – ägna sig åt forskarkallet och besvarande af de vetenskapliga frågor, som uppställde sig för honom. Inseende, att denna uppgift skulle helt och hållet taga honom i anspråk, fann han sig föranlåten att afsäga sig den anställning som prosektor, han hade inom Köpenhamns medicinska fakultet, för att odeladt kunna ägna de krafter, som stodo honom till buds, åt den uppgift, han gjort till sitt lifs mål, nämligen forskningen öfver ljusets inflytande på organismen.

Huru han löst denna uppgift har jag redan förut i dag omnämnt. Jag vet icke, att större berömmelse kan gifvas därför än det erkännande, Karolinska institutets lärarkollegium ägnat honom genom sitt beslut om prisutdelningen, och jag kan därför endast tillägga en varm önskan, att det allt framgent må förunnas professor Finsen att fullfölja sin forskning. Att denna ur djupet af våra hjärtan framsprungna önskan är den bästa hälsning vi i dag kunna bringa professor Finsen synes af följande telegram, som i dag ankommit.

Ett drag, utmärkande för professor Finsens verksamhet och som äfven visar sig i det upplästa telegrammet, vill jag framhålla: det är hans sega, för intet sviktande ihärdighet. Professor Finsen härstammar från en gammal isländsk släkt. Förvisso är det därifrån detta karaktärsdrag härleder sig. Men det är dock icke ett uteslutande isländskt skaplynne, som sålunda kännetecknar sig. Det är – jag tror mig utan förhäfvelse kunna säga det – ett släktmärke för de skandinaviska folken, som hos Finsen fått sin gedigna prägling. På samma gång, som vi beundra det genialiska i Finsens vetenskapliga verksamhet, värmas därför våra känslor, då vi i honom se en skandinaviskt nationell märkesman. Den skål, som ägnas honom, frambär icke blott var hyllning för forskaren utan äfven våra känslor för den skandinaviske fränden och tömmes med broderlig tillgifvenhet för Danmarks folk.

Eders Kungliga Högheter, mina damer och herrar, jag beder att få föreslå en skål för den medicinske pristagaren, professor Finsen, och vänder mig vid dess utbringande till Danmarks härvarande representant, grefve Sponneck.