Allvar Gullstrand’s speech at the Nobel Banquet in Stockholm, December 10, 1911 (in Swedish)

Kungliga högheter!
Mina damer och herrar!

Vid svenska fanor ville jag likna Nobelprisen. De äro planterade af svensk man på en plats, der de synas för hela världen. En gång hvarje år höjas de och tilldraga sig då allas blickar. Till denna dag utser den hedersvakt, åt hvilken hvardera fanan blifvit anförtrodd, någon man eller kvinna, svensk eller utlänning, som genom sina segrar i kampen för ljuset gjort sig värdig äran att visa Sveriges färger för världen och förtjänt af den kostbara hedersgåfva, som åtföljer denna ära.

Det har kunnat sägas, att ingen annan man än en svensk skulle kunna plantera sitt fosterlands färger så, som Nobel gjort det med sin donation. Det torde också kunna sägas, att inga andra fanvakter än svenska skulle kunna med den opartiskhet, som lagts i dagen, se utlänningens förtjänster bredvid landsmannens. Helt mänskligt är det därför, när nu en svensk blifvit utsedd, att hans hjärta klappar af glädje i det ögonblick, han tycker sig känna den blågula duken vaja i sin hand, att det sväller af stolthet vid tanken på det fosterland, som är hans, och fylles af tacksamhet mot den korporation, som utsett honom. Det kan ej förnekas, att det fält, på hvilket jag haft att bryta fram, ej är så lätt att öfverskåda från den position, där Karolinska institutets lärarekollegium håller vakt kring fanan. Att man icke desto mindre hållit mig i sikte och pröfvat min gärning, det är för mig ett vittnesbörd om god vilja, hvilket ej skall vika ur mitt minne.

Likasom lärarekollegiet känner sina plikter mot fanan, så känner ock jag i denna stund den förpliktelse Nobelpriset ålägger en svensk, som erhållit detsamma. Förvissad, som jag är, att kollegiet alltid skall förstå att hålla fanan planterad på vederbörlig höjd, ber jag å min sida dess ledamöter vara förvissade om, att jag städse vid intagande af mina positioner på vetenskapens fält och vid försvaret af dem skall hafva de svenska färgernas ära för ögonen.

Har jag i denna bild velat gifva uttryck åt de känslor af glädje och stolthet, af tacksamhet och förpliktelse, hvilka fylla mitt sinne, så må jag nu rikta blicken framåt och uttala den förhoppningen, att det må förunnas mig att äfven framgent kunna uträtta något, förhoppningen, att jag må kunna rätt utnyttja de möjligheter, Nobelpriset skänker mig, till fromma för min vetenskapliga forskning. Och om Karolinska institutets lärarekollegium nu visat, att det ej ångrar den af dess rektor omnämnda lika sällsynta, om än ej så högt skattade utmärkelse, med hvilken det på sin tid belönade det första arbetet i den serie, som nu befunnits värdig Nobelpriset, så älskar jag häri se ett varsel för framtiden, att jag skall kunna bibehålla och förblifva värdig det anseende hos lärarekollegiet, hvarpå jag erhållit så lysande prof.

Jag bringar nu kollegiet mitt ödmjuka tack, hjärtligare säkert, än någon af mina företrädare kunnat göra det, då jag sedan långt tillbaka är fäst med vänskapens band vid flertalet af dess medlemmar. Det är ej minst hos institutets rektor, jag känt värmen af denna vänskap, och det är mig en uppriktig glädje att till en gammal vän få rikta mitt tack för de ord af alltför stor välvilja, som i dag talats till mig å kollegiets vägnar.

Jag höjer mitt glas för Karolinska institutets lärarekollegium och dess rektor.