Hugo Theorell’s speech at the Nobel Banquet in Stockholm, December 10, 1955 (in Swedish)

Eders Majestäter, Kungliga Högheter, Ärade församling!

Jag tror ingen här i dag skulle kunna ha en giltigare reell, om än inte formell anledning än jag att tacka Alfred Nobel for maten. I 19 år har han givit mig och min familj vårt dagliga bröd, men inte bara bröd, utan också arbete i ett utomordentligt utrustat Nobelinstitut. Det kanske inte är så underligt, om jag aldrig kan passera Erik Lindbergs bronsbyst av Alfred Nobel utan att ägna honom en varm och tacksam tanke, där han står framför ingången till det Medicinska Nobelinstitutet. Så kommer då, dessutom, denna dagens fantastiska upplevelse. “Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten” – den gamla barnvisan ringer i mina öron. Nar man i många år arbetat med att utdela Nobelpris, och själv blivit en av de utvalda, så vet man att omdömet är svårt och objektiv rättvisa en omöjlighet. Jag tänker inte här, som vi stundom hör på denna dag och från denna plats, lovorda prisutdelarna for deras objektivitet och lyckade val just i år. Den saken må andra bedöma. Men jag vill gärna uttala mitt tack till Karolinska institutets lärarkollegium. Vid Karolinska institutet gjorde jag alla mina medicinska studier, och när Einar Hammarsten, från början min lärare men snart min vän, talade till mig i Konserthuset hade jag en lyckokänsla som en skolgosse som fått läroverkets största premium – så stort att det aldrig förut delats ut till en av dess egna.

Min föregående kännedom om Nobelprisutdelningens förprocedur gör att anledning finnes förmoda, att flera biokemiskt sakkunniga måste ha medverkat i bedömningen av min prisvärdighet. Vilka dessa än må ha varit, så hoppas jag att ett tack med anonym adress i denna församling kan ha en möjlighet att nå sitt mål.

Fältherren vinner icke slaget allena – och ingen vetenskapare får ett Nobelpris utan goda medarbetare. Det är mig en kär plikt att här tacka alla mina duktiga medhjälpare från när och fjärran – “antingen han är skandinav eller ej”, som Nobel skriver i sitt testamente.