Presentationstal av professor Nils-Göran Larsson, ledamot av Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet, ledamot av Medicinska Nobelkommittén, 10 december 2016

Professor Nils-Göran Larsson presenterar Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2016 i Stockholms Konserthus. Copyright © Nobel Media AB 2016
Photo: Pi Frisk

Vi har idag samlats för utdelningen av årets Nobelpris i konserthuset, ett av Sveriges arkitektoniska mästerverk som invigdes redan 1926. Konserthuset är i gott skick trots flitig användning under många decennier, tack vare reparationer och underhåll. Idag är det också nystädat och fint, och förbrukningsartiklar som tidigare gäster lämnat efter sig har omhändertagits och förhoppningsvis återvunnits. Vi ser det dagliga underhållet som en självklarhet, men om konserthuset inte hade reparerats eller städats på 90 år så hade det förstås varit uppenbart för oss. På liknande sätt måste vår kropps celler ständigt byta ut felaktiga komponenter och avlägsna förbrukat material. Årets Nobelpris i Fysiologi eller Medicin handlar om hur cellen underhåller sitt inre och återvinner sina egna beståndsdelar för att kunna fungera optimalt och anpassa sig till nya omständigheter.

Cellens nedbrytningsstation, lysosomen, identifierades med biokemiska metoder redan 1955 av den belgiske forskaren Christian de Duve, och för denna upptäckt belönades han med Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin 1974. Kort efter upptäckten av lysosomen visade flera forskare med hjälp av elektronmikroskopi att lysosomer verkade finnas i alla organismer med cellkärna. Man iakttog också att lysosomerna ibland kunde vara fyllda av normala cellulära beståndsdelar i olika stadier av nedbrytning. Det verkade märkligt nog som om cellen kunde bryta ner delar av sitt eget inre. Denna process benämnde Christian de Duve 1963 som autofagi, vilket betyder självätande. Under de följande decennierna gjordes vissa framsteg i vår förståelse av autofagi, men de fundamentala frågorna förblev obesvarade: Är autofagi överhuvudtaget viktig för cellens normala funktion? Hur regleras i så fall autofagi? Är autofagi av betydelse vid sjukdom hos människa?

När Yoshinori Ohsumi var i 40-årsåldern kände han att de stora framgångarna inom vetenskapen hade uteblivit och han bestämde sig därför i slutet på 1980-talet för att ta sig an ett helt nytt forskningsområde, nämligen cellens nedbrytningsprocesser. Ohsumi förutspådde att nedbrytning mycket väl kunde vara en lika viktig process som tillverkning av nya komponenter i cellen.  För sina studier valde han att använda vanlig bagerijäst. Jästceller är encelliga kärnförande organismer som kan användas som modellsystem för att förstå grundläggande processer som även finns i mänskliga celler. Genom en briljant experimentell strategi kunde Ohsumi visa att autofagi verkligen förekommer i jäst. Han genomförde därefter en serie mycket eleganta studier och kunde identifiera ett antal av de nyckelgener som styr autofagi. Ohsumi fortsatte med att påvisa nya, helt oväntade, biokemiska mekanismer som styrs av dessa gener. Det visade sig också snart att det cellulära maskineriet som styr autofagi är högt konserverat och finns hos alla organismer med en cellkärna.

Upptäckten av det molekylära maskineriet för autofagi revolutionerade hela Ohsumis forskningsfält och vi vet idag att autofagi är en mycket viktig underhållsprocess som säkerställer normal funktion av våra celler. Autofagi spelar exempelvis en viktig roll då vi anpassar ämnesomsättningen till fasta och svält. Rubbningar i regleringen av autofagi är kopplade till en mängd sjukdomar hos människa, såsom diabetes, cancer, infektioner och allvarliga sjukdomstillstånd i nervsystemet. Tack vare Ohsumis epokgörande upptäckter vet vi idag att autofagi spelar en fundamental roll i många olika biologiska processer.

Professor Ohsumi,
Your groundbreaking research has solved a long-standing enigma in biology and revealed mechanisms for how our cells recycle components and combat disease. With a series of brilliant experiments you have opened up a new field in biology. On behalf of the Nobel Assembly at Karolinska Institutet, it is my great privilege to convey to you our warmest congratulations. I now ask you to step forward to receive your Nobel Prize from the hands of His Majesty the King.